I Västerås mäts ens socioekonomiska status fortfarande i kilo dånande plåt per skalle.

eller – ibland – någon annan mamma, oftast klädd stereotypt ”vänster”.

Runt omkring mig susar bilarna. I dessa sitter ”normala” människor – de med dräglig inkomst, utan synbara hälsoproblem, de som anser sig vara liberala, de som stöttar Greta, köper saker av återvunnen bomull och tycker självklart att framtiden är grön. Pappor, mammor, bebbar i säkra bilstolar av plast och stål. Individer som tar bilen de få sketna kilometer som utgör vår stad. Individer som öppet kallar sådana som jag ”hurtig” men som himlar med ögonen bakom min rygg (varit med i två mammagrupper you know).

Jag är stolt över att bo i Västerås. En modern och nära stad med mycket grönt och skönt att ta del av.

Men vid tillfällen som dessa, när okynnesmotorburet är fortfarande mycket mer accepterat och synbart creddigare än kollektivtrafikerat, rörligt och cyklat vill jag härifrån, till Amsterdam, till Köpenhamn, till Göteborg, till Malmö, till Stockholm. Till ställen där ens socioekonomiska status inte mäts i kilo dånande plåt per skalle.

Med tåg, cykel eller buss, tack.