Kategori: Okategoriserade

Hej, om SM, årets besvikelserace ungefär. Eller alltså det vart inget race. Anledningen är tyvärr värmen, min utevistelsefiende nummer två efter fågelfobin. Som ni som läst länge vet så tål jag inte värme, varken psykiskt eller fysiskt. Det psykiska kan man alltid jobba på. Vilket jag har gjort hela mitt liv. Det fysiska är svårare. Min kropp (och inte minst fötterna) går upp ungefär en storlek, jag får svårt att andas, blir illamående, får små hallisar och blir slö som en klubbad snigel. Jag har cyklat i snart fem år och statistiken failar inte – prestationsförmågan blir kraftigt nedsatt om inte närmar sig noll helt. Jag får ofta välmenande tips om att dricka mycket, öva på att cykla i värmen etc. och tack – tro mig, jag vet detta men det handlar om hur man är skapad, ens genetik. Inte fan tycker jag att det är kul att anmäla mig till saker och sedan banga innan det ens börjat bli jobbigt. Det var sjukt varmt i Västerås i lördags och hade varit det under ett par dagar så jag var överhettad redan från början. Benen var ok, kämparglöden fanns där men redan under uppvärmningen så förstod jag att loppet var kört. Glad idiot som jag är hoppades jag förstås på mirakel, på med raceläppstiftet, leende på startlinjen. Svullna ben, sockkanten skär in. Vi kör iväg, det är hur hett som helst trots att jag har de tunnaste kläderna på mig, jag är uppvärmd men vad gör det när jag ser rött, spyr av värmen redan under första varvet, benen orkar knappt trampa runt under det andra varvet. Jag blir yr och väljer att bryta. Pisstråkigt, ändå SM och allt, men det är bara att gilla läget. Går nästa SM i samma värme så kommer det att gå likadant. Går nästa SM i drägliga grader så kommer det att gå mycket bättre.

Jag vill i alla fall tacka alla mina vänner och bekanta för hejaropen och stödet. Är förstås aldrig roligt att vara en totalbesvikelse men ni vet att jag är en stark jävel normalt sett. För denna värmen, den är fanimig inte normal. Gissa varför jag aldrig reser till varma länder och håller mig till mina höga berg när jag cykelsemestrar. Det ska bli kallare med varje höjdmeter – inte varmare! Tack päronen för att ni skänkt mig era värmeotåliga men ändå himla jävlaranammiga DNA. Tack CK Valhall för att ni tror på mig även i lägen som detta. Tack Thomas på Bianchi för att du ser till att min cykel går som smord. Tack POC och Fizik för att jag kan #lidamedstil. Tack AK för ditt superba hjulbygge, ditt glada stöd och langningshjälp – även om det tyvärr aldrig hann langas. Du var också överhettad – glöm inte cykelkepsen nästa gång, om du ändå kör hjälmfri. Tack Jonas-uppe-på-backen för att du tog hand om mig och gav mig isigt bubbelvatten när jag trodde att jag hade hamnat på savannen fast jag tydligen var uppe på Ormberget. Och tack min Jonas för att du var där och tog hand om mig, även om det kostade dig ett sprucket revben och ett gäng tusenlappar i kameraskador när du paparazzade mig ♥

Och tack Frida och Fredrik, för att det ändå till slut blev fest med råge, hehe.

Det värsta jag vet är folks som skrävlar om sina prestationer hit och dit utan några resultat att visa upp. Därför blir det inget mer snack om detta nu annat än att jag rycker på axlarna och fokuserar på de kommande races. De tävlingarna jag (okraschad) har kört hittills i år har visat att jag är helt klart med och kan leverera i elitklungan. Så det är väl bara att fortsätta nöta på. Nu efter SM med mer och mer fokus på terräng och cross och skogen förstås, men utan att glömma klungleken.

Puss och alla resultat finns här.

Vet ni vad jag gjorde imorse utanför mitt jobb, mitt i staden stan? Stod kallsvettig i kjol och kavaj, fullt utrustad med ett stycke bestickskniv i den koffeindarriga handen och skrapade bort nytorkad asfalt från mina nylimmade tubdäck på min tävlingsracer (aka enda racer också i och för sig men ändå). Imorse tog jag nämligen racern till jobbet för att lämna in den på en sista växeljustering till bäste Thomas på Bianchi. Och då hade de ju precis nyasfaltat på ett ställe där jag passerar – och öppnat upp för trafik de fulingarna! Jag som då var trafiken såg mig inte för och rullade rakt över gatuavsnittet. Tung, seg massa satte sig på däcken och trots att jag försökte cykla på precis allt efteråt för att få massan att lossna så satt den fast. Dessutom fick jag gräs och lindsav på däcken. Och en och en annan krypkropp ty det knastrade otäckt. Nu är den mesta massan borta och resten får jag väl avfetta bort. Och hålla tummarna för att jag inte skadat däcken under avskrapningen! Racern ska fortfarande in till Thomas och jag skäms häcken av mig. Folks brukar fan topsa sina racers. Och så har vi mig då. Makadamskoj (vi har en ny gravelraceidé här sörni) och bajsfalt två dagar inför SM. Nä nu ska jag tröstlyssna på Kylie här. Kul grej, en gång dissade jag efterfest med Kylie på Berns till förmån för att dricka tjut med några på ruggigt sunkiga goth-Grottan på Söder. Precis som när sångarn i Hardcore Superstar raggade upp mig på Medis och ville umgås på en fest hela kvällen. Dra åt skogen med dig! Auktoritetsförnekelse redan i tonåren alltså. Puss!

Alpackor är supergulliga. Estetiskt blockklippta och ger ifrån sig snälla ljud.

Antivägar är de bästa vägarna att köra på, med racern så klart.

Cykla med ryggsäck är föga elegant men nödvändigt om man ska till Frida tur och retur och inte pungat ut för en raphidura ännu.

Snöåvägen mellan Fagersta och Ludvika whips the llama’s ass!

Katja illustrerad av Jonas

Om två dagar är det mitt livs första SM för mig och jag är helnervös och jag vet inte alls hur det ska gå och jag vill inte jinxa någonting så jag bloggar om alpackor och dricker rosa lemonad och drömmer om en sodasifon på jobbtid istället. För att svalka mig inför viktiga tävlingar, alltså.

Puss.

Hej fredag. Det är ju mindre än två… herre imorgon bara en vecka kvar till landsvägs-SM här hemma i Västerås. Om jag är pepp på SM? Både och om jag ska vara ärlig. Linjebanan (jag tävlar inte i tempo) är svintuff. Kommer att bli tio (+/- ett) GP-ish varv där koncentrationen, fysiken och tekniken måste stanna på topp precis hela tiden annars är man rökt. Det är mitt första år i elitklungan; åren innan har jag egentligen mest känt på att tävla i landsvägscykling. Hittills har det gått både bra och dåligt. Jag har uppenbarligen kapaciteten att leverera rätt bra med power och teknik när det vill sig – men också kapaciteten att göra bort mig helt när det inte vill sig. En sak är sann – cyklingen är en sport som kräver mil och år av fysisk och mental träning. Det märker jag inte minst genom att ju fler år jag tränar cykel, desto lättare har jag för att prestera bättre och jämnare flera dagar på rad. Men ändå, jag ser ju skillnaden på mig och mina kvinnliga medcyklister som har tränat kondition och cykel i många herrans år – de återhämtar sig så mycket snabbare än jag. Eller så är jag helt enkelt skapt så, att min kropp behöver mycket återhämtning och vila mellan varven. Som bäst presterar jag faktiskt när jag inte cyklat på ett par-tre dagar innan loppet. Dagen efter ett tuffare lopp – även om det så är ett kort GP – är mina ben så gott som körd för tävling och pallar enbart distans.

Egentligen är jag en lekfull och rastlös klungtyp med en kropp och ett psyke som (efter min egna analys) passar bäst för två typer av tävlingar – GP (eller crosstävlingar som ju är ungefär lika långa och kräver ungefär lika mycket av hjärtat och fibrerna) och längre linjelopp där jag kan hålla mig i schack (händer nästan aldrig men men) och spara mig till spurten. SM-banan i år är annorlunda. På SM måste man vara snärtig och stark typ hela tiden. Det är inte precis som att ligga och mysa och återhämta sig ute på någon landsväg mellan varven – det finns visst ett par rakor men de är korta och det är bland annat där det kommer att gå himlans fort.

Vad har jag för målsättning med detta mitt första SM?

Jag tänker gå i mål.

För en som inte är så insatt låter denna målsättning kanske lite lame men seriöst, det är fan fint och en bedrift att gå i mål på SM. Nu har ju jag kört masters-SM och kommit okej men det är inte samma sak. SM körs av de allra bästa, typ Emma Johansson & Co. Och grejen med de allra bästa är att om när de drar igång värsta utbrytningen och samarbetar så går det så jäkla fort för dem att risken för varvning är hur hög som helst. Ah men som under Grand Prix i Göteborg – när jag hade varvat ett gäng damer så blev jag till slut själv varvad av Penton och gänget. Fast då var i och för sig varvet strax över en kilometer långt. SM-varvet är runt tolv kilometer. Men jag har ju sett på tidigare SM, både damernas och herrarnas. Och jag har sett hur folks mår efteråt – ju bättre det går desto mer slut folks.

Att gå i mål på ett SM är alltså ingen självklarhet. Min förhoppning är förstås dessutom att inte komma sist utan någorlunda ok osv. men ni fattar ju ändå ribban aight?

Men jag målar inte fan på väggen alltså. Hinner jag bara justera växlarna och kommer ihåg att smörja kedjan på tyskitalienaren så är jag hur ett som helst med den. Planen är att hitta någon vettig klunga att samarbeta med (om det vills och går) och hålla mig till den så gott det går. Typ. Men vi får väl se – faktiskt spännande ju!

Den mentala biten kan dra åt helvete, jag har sjungit motvind i trettio år så jag kan den skiten i dagsläget även om den fortfarande kommer åt mig, för så är det med vissa grejer, vissa oförklarliga straff för något jag aldrig kommer att förstå.

Jag tänker ändå ha roligt. Jag tänker ta till mig orden från alla dem som tror på mig. Jag är inte ensam.

Så.

Nu blir det väl ett par-tre lugnare rullpass kvar, körde ett gäng backryck på SM-banan häromdagen, det fick bli den sista tuffa ansträngningen inför SM.

Ses vi på SM? Säg hej och vinka och langa mig eller mina urstarka lagkompisar Eva Lindskog och Jessica Petrelius Eriksson (samt grabbarna i herrlaget) en varsin kall Ubuntu efteråt. Klockan 14.00 på lördag startar vi! Inte på plats? Följ förloppet via livetweets. Puss!

Katj0 under IRL-Touren 2012 – ett underbart minne.

Idag har det offentliggjorts att årets upplaga av Tour de France även kommer att sändas av TV4, dvs. inte bara av svenska Eurosport. Det är alltså för första gången någonsin (eller på jävligt länge i alla fall, rätta mig någon som har koll) som Touren kommer att sändas i flera svenska tevemedier parallellt. Petter Barrling kommer att kommentera. Till sin hjälp har Petter expertkommentatorn Gabriella Ekström – mångsysslaren sportif som har hunnit med att vara sportdirektör, bevaka ett gäng storlopp åt diverse cykelmedierna, skriva ett gäng urnördiga cykelböcker och själv cykla ungefär hur många mil som helst runtom i världen.

Hur borde nyheten tas emot?

Tänk vilken lyx – istället för två kommentatorer så får vi fyra.
Nytt blod och allt liksom. Inte behöva punga ut cash för Eurosport om man inte är superduperfan
liksom heller. Bara slå på vanliga teven. Och intresset för sporten – tänk att fler får in cykel i sina hem.

Fatta inte bara FOTBOLL GOLF PARADISE HOTEL ULLARED

Hur positivt som helst!

Har den gjort det?

Fan så heller – i alla fall inte på nätet.

De flesta kommentarerna jag läser i diverse facebookgrupper och på andra ställen är att MEN HALLÅ BUHUU HUR BLIR DET MD VACCHI OCH ADAMSSON DÅRÅÅÅ 

eller

NEJ TOUREN BLIR ALDRIG SIG LIK UTAN VACCHI OCH ADAMSSON SÅ STÄNG NER TV4IDÉN FÖR 

JAG

JAAAG

TÄNKER INTE ENS SLÅ PÅ TEVEN OM INTE VACCHI OCH ADAMSSON KLONAR SIG!

eller

DÅ TITTAR JAG INTE PÅ TOUREN I ÅR!

(helt seriöst det fanns en sån också)

som skulle Eurosport-sändningen plötsligt försvinna.

och då tänker jag GMFG folks,

DUDES

(för 99 – om inte 100 % av alla TV4-Touren-haters är dudes, vad jag har sett i alla fall) – misströsta inte!

Sverige är inte världens endaste land.

Det finns fler!

Runtom i hela världen sitter cykelfantasterna och tittar på Touren. Ljudlöst eller med kommentatorshjälp. I vissa länder är det till och med så att Touren sänds både på TV och på radio

HELT SANT!

och det finns länder där cykelfantasterna aldrig hört talas om Vacchi och Adamsson

och där Touren ändå är POPULÄRT och omtyckt!

vissa väljer att helt strunta i TV och själva åka till Touren och titta på

utan TV alltså :O

Och till slut – tro’t eller inte – så finns det länder där de som expertkommenterar cykel är kvinnor.

Och ändå finns tävlingen kvar!

Det går alltså om man vill.

Nu förringar jag inte Vacchi och Adamsson. Roberto är en gudabenådad förmåga och jag bugar djupt inför hans insats för den svenska cykelrapporteringen, hans personliga engagemang i välgörenhetsfrågor samt hans andra kvalitéer som människa. Adamsson är också grym, inget att säga om den saken.

Men precis som både Eddy Merckx och Marianne Vos kan vara grymma samtidigt

precis som Tour de France och AVIVA Womens Tour (och La Course by Le Tour) kan existera samtidigt

(fast kanske inte på svenska Eurosport då trots att världens högst rankade svenska cyklist kör den, plus två svenska proffs till)

så tro mig –

flera tourensändningar kan existera samtidigt!

Det kommer att funka.

Ingen vinodlare kommer att komma till skada – och Eurosport kommer inte att konka. Var inte oroliga.

Puss!

P.S. Sedan var det förstås lite klantigt av SCF:s hemsidefolks
att uttrycka sig som att det var första gången
Touren öht skulle sändas i svensk tv – men det har de ju rättat nu.

Tänk om lika många gladdes åt att Sveriges
mesta cykelförfattare skulle börja kommentera!

Hej! Tänkte idag tipsa om nio (det finns fler men vi måste ju avgränsa oss lite här) cykelklädmärken som kanske kan vara lite intressanta för er som är trötta på att cykla runt klädda i de vanliga klädgiganternas kits. Eller för att helt enkelt fönstershoppa och inspireras lite, alltid trevligt. Voilà här kommer de:

◖Machines For Freedom – gör kläder för tjejer only och deras bibs står superhögt på min nästa-bibs-par-lista. Hur snyggt är inte snittet?

◖Black Sheep Cycling – kläderna är väl ok men gulligast är ändå freedom no war-sockorna och fårbidonsen. Tänk så matchande till distansturerna med fåren som kuliss!

◖MAAP – gör färgglada grafiska kits för folks som gillar färgglada grafiska kits. På rätt person med rätt personlighet så!

◖ Chapeau! – gör också grafiska kits men lite mindre färgglada än MAAP. I enlighet med namnet doftar designen Frankrike och marint.

◖Road Holland – gör fina merinoyllemeshkläder à la Rapha back in the days. Som ni ser så visas kläderna till och med på det gamla sättet slarvigt fotade uppifrån. Så hade Rapha det i början med, åh nostalgi! Jag gillar Road Hollands lediga stil och milda färger.

◖The Pedla – också ett märke som är inspirerat av retrokits men med en moderna high-tech touch. Det annorlunda sättet att placera Randen tilltalar mig.

◖Stëlf – en som har ett ë i efternamnet måste ju gilla märket med ë i namnet. Även om det är förstås lite för mycket hiphop över det hela. Men smaken är som bakën!

◖Lumiere – tropikdoftande elegans! Deras regnjacka är hur sexig som helst och så gillar jag deras killexklusiva blomsterkollektion. Spana in och blomifiera mera.

◖Delord – gör en pytteupplaga och känns väldigt personliga. Jag gillar deras Cav-gröna accentfärger och att de verkligen knarkar cykelestetik i produktbeskrivningar.

Vilket gillar ni bäst? Tipsa gärna om fler som ni tycker gör fina saker! Puss.

Jag gillar att cykla till musik inne som ute och så är det med det. Nu lyssnar jag på väldigt mycket olika varierande musik men ett gäng låtar hänger ihärdigt med gång på gång – så ni har förmodligen stött på dem förut – men här är de i alla fall. Bonus är de större spellistorna att prenumerera om man vill cykla till mina tunes. Vi kör:

♭ När jag klättrar berg vilket är precis det allra roligaste jag vet på cykel punkt slut. Eller till exempelvis denna spellista – perfekt tempo.

♭ När jag kör långa utmattande katjadistansturer och för att det inte ska bli för pisstråkigt när slakmotorna avlöser varandra så sker det historier i mitt huvud och så blir det ruggigt spännande (ibland så spännande att det är först när jag nästan kört in i en någon vägbom som jag inser att jag egentligen inte rider en mustang och heter Zebb Stump). Den här listan kan åka fram!

♭ När någonting har hänt som gör mig ledsen och jag bara måste ut och bara plåga ut stumheten ur hjärtat. Eller bara få vara ifred med The Wall.

♭ När det är dags för afterbike och stämningen ska upp! Här är en av CYKELFEST-spellistorna.

♭ När jag är motorburen på väg mot race eller andra cykeläventyr. Funkar alltid med lite rocksteady.

♭ När jag ska peppa er att cykla mer i regelnummernioväder! (har ju förstås en hel spellista ägnad åt detta åt er)

♭ När det rullar på fint i klungan och jag ba njuter av att ligga med och må mig. Den här låten är förresten den som av nån anledning alltid sätter igång i min skalle vid en viss kadens och har gjort det så länge jag har cyklat. Knäppt, tur att det är just denna festiva låten! I övrigt är ju just under klungkörningen som jag aldrig lyssnar på musik av självklara skäl.

Puss och skål och jag heter Lyckokatten på Spotify. Nu är det eran tur – vad för musik cyklar ni helst till?

Katja tänk på din framtid,
Katja tänk på vad du ska bli,
Katja tänk på hur dina däck ser ut
Katja tänk på ditt liv

Alltså sen på bollen som vanligt etc. men ändå, kul tävling så vill ändå berätta om Markim – en del i den härliga SMACK-serien men också en del i Stockholmscupen. Markim kördes alltså i onsdags. Till start från Västerås – jag och Jessica för CK Valhall Damelit, Jenny för Norberg Jenny-elit och Tony för CK Valhall Herrelit.

Åker till loppet med trött post-jobbmötesskalle och småhungrig mage. Är både pepp och inte. Är orolig över att åter stelna till och balla ur, försöker meditera bort tankarna till Jennys glada tävlingssnack från bak i bilen. Åh så skoj det är att samåka till och från tävlingar. Tiden går fort och man lär sig av varandras analyser.

Väl framme är molnigheten växlande. Det är svinkallt om rumpan när jag äntligen får kissa bakom den faluröda bollplanken vid gården där vi parkerar bilen. Kön till nummerlappsutdelningen är som vanligt lång och surrig; starten förlängs som vanligt med 30-ish minuter. Jag längtar redan hem – det kommer att bli en lång kväll. Försöker dock tagga till under uppvärmningen. Vet att benen är utvilade men att formen inte riktigt är där ty mest junkmilat och levt det goda livet efter kraschen.

Har inte kört Markim förut. Kan inte banan. Det stör mig lite – jag ser ju att vägarna är tighta, kuperade, småkrångliga. En vet ju vid det här laget hur tävlingarna körs och man vill ju helst i förväg planera lite. Jag vet också att de flesta stockholmare kan den här banan. Får rätta mig – idag kör jag kravlöst. Idag kör jag för att köra in kroppen och sinnet igen. Det får gå som det går.

Bara det går fort.

Blir så himla uttråkad när farten går ner så en stelnar till!

Men däri också utmaningen.

Men vi backar bandet lite. Vi är inte så många ikväll – många är nog slitna och vilar efter Stockholm 4-dagars – men tillräckligt många för att det blir spännande ändå.

I startväntan blir jag klassiskt nervös och svagnar till sådär som jag gör av startnervositeten. Så himlans onödigt och jag upprepar de klassiska Det här ska bli kul! Det är bara och köra! Le Katja le! Tänk på någon bra låt! Du är ju stark!-mantran för mig själv. Alltså detta med att le är nog bästa tipset jag kan ge till er nervösa. Le, le, le, någonting aktiveras (finns säkert någon studie på det men palla leta) i skallen och så mår man faktiskt mycket bättre.

Resten av racet går till ungefär så här – tjejerna i de mörkblå dressarna är många och gör allt för att ömsom rycka ifrån ömsom blocka oss minoritetsåkarna. Men vi är inte dum vi heller och jag finner åter nöje i att vara lite taktisk, så gott det går i alla fall – vissa är starka men tyvärr inte riktigt racesäkra hela vägen, det prejas och bromsas till lite väl ofta men äsch, vi lär väl oss allihopa tänker jag ändå. Man har väl lika mycket ansvar själv att hålla undan. Sedan går jag förstås inte lite väl all in där ett tag med utbrytningsjakten och kroppen har ju inte maxat på ett tag så avhängningen från första klungan är ett faktum efter de avslutande backarna på banan. Kör resten av loppet ihop med några för mig nya tjejer – ser klungan framme men kommer inte ikapp. Tillfredsställande nog lyckades inte någon från motståndarlagen fixa någon utbrytning sedan heller. Tillåter mig inte bli sur på mig själv den här gången – jag gjorde mitt bästa utifrån mina postkraschade kropp och psyke och min ivrighet var ett sunt tecken på att race-Katj0 är på god väg tillbaka. Glad för lagkompisens Jessicas skull – också nykraschad, på lånad cykel, med stela leder, och ändå sjukt stark och behåller ledartröjan i Stockholmscupen. Även kul att racea med Jenny igen, det var hennes brutalt starka stöt som satte stoppen för mina ben hehe, men innan dess så körde vi samspelt och snyggt, impigt av Jenny att leverera så med en nyavgipsad arm.

Åh herre känns som jag berättar om något slags invalidrace – den ena är mer justerad än den andra! Jo tyvärr så har det ju kraschats lite väl mycket den här säsongen (och nej ni som ba damklungan osäker se ba på elitherrarna bla bla – vi har typ alla kraschat på olika sätt och i helt olika sammanhang (Jenny på träning, jag klippt av en manlig cyklist etc.)). Gör så ont att krascha och se på när någon annan gör det.

Så nu slutar vi med krascherna och koncentrerar oss på att formtoppa oss smått inför det dära SM om två veckor. Och vädergudarna bevare oss från regn – jag har provkört banan och den är inte nådig. Men mer om den i ett annat inlägg.

Markim-resultaten finner ni här – våran Tony trea, stort grattis! – och stravisen här. Puss!

* Rubriken är förstås en anspelning
på min genom tiderna favvigaste show
RuPaul’s Drag Race – alla bör se!

Hej hej!

Som Sveriges lynnigaste cykelbloggare så sitter Katj0 och ruvar på ett gäng inlägg men det är få av dem som faktiskt blir av. Vissa skulle kalla det kvalitet framför kvantitet (man tackar) men oftast handlar det om lathet och att humöret plötsligt svänger från skrivlust till skrivkramp, eller som på den senaste tiden – fot- eller vadkramp. Helt sjukt förresten, har aldrig krampat så mycket som nu i sommar. Magnesiumbrist eller börjar jag ändå bli gammal? Vi lutar åt det tidigare. Hur som, tänkte det kan ju vara kul att ändå låta de små ofödda rubrikssnuttarna se ljuset. Vem vet – kanske är någon av er sugen på att skapa ett inlägg eller måla en gullig tavla på rubrikstemat? Voilà:

? The light princess – eller hur du överlever mörkret (djupt värre men tror det mest skulle handla om att käka D-vitamin vintertid)

? Tänk om jag vore en drömbloggare med den cheesy ingressen

Jag hade fyllt min blogg med bara de bästa tipsen. Människor skulle vallfärda till min blogg för att hämta sin dagliga dos inspiration. Jag hade avstått dras åt det mörka hela tiden, jag hade spridit glädje, mitt sken hade varit lika blont som mitt hår. Mina bilder hade varit flawless, jag hade haft tid att behärska de coolaste redigeringsverktygen. Jag hade aldrig misslyckats på mina lopp för jag hade bara tävlat mot mig själv och då vinner man ju alltid så fort man tävlar tror jag det är sagt. Jag hade aldrig svurit som en kränkt skorstensfejare. Jag hade bloggat lättsamt, med korta meningar, med pricksäkra moderna uttryck. Jag hade varit cool.

och slutsatsen om att det kanske var tur att jag inte var någon drömbloggare ändårå

? Att laga saker (säger ju sig självt att det inlägget är bäst att kväva i sin styrlinda)

? Vad skiljer tjejpizza från Tjejvättern? (Rodin-emojin på den)

? Begrepp jag aldrig kommer att förstå mig på (tänkte säkert vara antingen spydig eller skriva om gymbegreppen, man vet aldrig)

? Pannlampselegans 

…

öh

…

vi går vidare

? I’m serious as cancer – goodness is a better dancer (hade säkert gett många träffar, men vad fan skulle det hela handla om? Snap? Kristendom? Foxtrot? Ta mig härifrån!)

? Morgon (åh, socialminimalism!)

? Raceflätan, aeroknuten, trisnagget och de andra cyklistfrisyrerna jag tycker om (äntligen en idé värd att kanske bygga vidare på. Ska börja med att kamma mig och luska lite frisyrinfo)

? Voulez-vous coucher avec moi? (#foreveralone)

? The Day of Dalsland Runt (inte om dagen D utan om förra årets Dalsland, inläggsidén som finns på Velonode med en mycket bättre rubrik istället)

? Jag kommer att älska dig så (antingen om något nytt Rapha-plagg eller om en kompisbäbis, hm)

? Saker en märker när en kommit hem efter en varit borta och cyklat en vecka på Mallis (i serien”melankoliska homecoming-inlägg som inte blir gladare av att hälften av växtarmén hemma kapitulerat för den stora torkan”)

och det finns en massa fler (typ fjorton sidor) men vi avslutar med det mest mystiska utkastet

? Behådilemmat – att ta av före eller efter?

och säger härmed puss. Tycker ni att något av inläggen borde blivit av?

Åh Dalsland, tack för att vi körde dig
helgen efter kraschen. Trots att jag var grusfegare
än förra året (nu vet jag varför) så var det ändå
det bästa botemedlet en trasig tjej kunde få
(bilder Jonas)

Den här bike toss-videosamlingen. Proffsherrarna som avreagerar sig genom att slänga sina hojar i diket. Jag vill se fler tjejer som kastar sina käraste ägodelar åt fanders! Letar videos men hittar inte några. Kan det vara så banalt att det beror på att proffsgirlsen tjänar betydligt mindre och erhåller mycket mindre i spons än proffsboysen? Så de har helt enkelt inte råd att paja kaputt sina cyklar på samma sätt som killarna vilket är så typiskt. Tycker alla proffs ska ha råd med ett och ett annat ilsket cykelkast. Utan att bry sig om att ha något att cykla på imorgon eller inte. Utan att hela tiden ta hänsyn och be om ursäkt för sin existens.

Fan vad nära jag var på att slänga min cykel i diket efter kraschen på Hässlö-GP förra måndagen. Och med den hela den jäkla kvällen, varför ställde jag ens upp? Istället log jag å det charmigaste till cykeletablissemanget, skrattade åt såren och cyklade sedan och drack torr cider på O’Learys med mina vänner. Postkraschadrenalinet och ödmjukheten flödade.

Och även om kraschen helt enkelt berodde på att en ny helt oerfaren ivrig cyklist skar in mig i den redan tajta innerkurvan samtidigt som jag redan nästan skrapade ner trampen i asfalten vilket försatte mig i ett omöjlighetsläge – köra in i honom eller kasta mig åt sidan, ja även då gled jag runt och pratade om hur gulligt det är att vissa ges möjlighet att prova på.

Men den vuxna mannen som klippte mig i kurvan kom aldrig fram till mig i efterhand och bad om ursäkt eller ens kollade hur det var med mig.

Han hade getts möjligheten att prova på och han tog den utan att ta någon som helst jävla hänsyn till någon annan än sig själv.

Förstod han inte vad som hade hänt? Fine. Men kom fram och kolla läget då i alla fall. Så himla ogulligt att inte göra det.

Jag berövades Stockholm 4-dagars.

Efter kraschen försökte jag ta det lugnt, andas ut och jobba bort de mentala spökena. Jag jobbade på att tänka att det hade varit en engångsföreteelse, att det hade berott på att jag var idiot nog att delta i ett ytterst rörigt tränings-GP, att min teknik inte skulle påverkas av en enda liten krasch osv. Jag hade ju vurpat och slagit mig förr. Herregud, kan väl fortfarande inte göra knäarmhävningar efter Ventoux-kraschen, eller alla mina lyteskomiska crossvurpor?

Men denna var tydligen en djup en, en som hade satt osäkerhetsspår i mitt annars så orädda sinne.

Så kom Arlanda Test Track Race i fredags – ett av mina favvorace. Sist vi körde den njöt jag av varenda sekund och kunde leka ungefär precis hur jag ville i klungan. Men inför denna gången, jag hade tvekat. Slaget mot bäckenbenet hade gjort mig smått stel, jag var överhettad ty hemskt varmt ute men åkte ändå dit – man vet ju att peppen ofta kommer när nummerlappen sitter på. Värmde upp i trygga Jennys sällskap, såg lagkamraterna Eva och Jessica starka i blåvitt. Fick veta att Tove hade kraschat i D30, fick lite kalla kårar men hann tyvärr inte prata med henne före starten.

Och så starten, rullar ner med fem minuter kvar. Får veta att vi elitdamer får starta en minut efter H Sport. Känner mig ändå rätt avslappnad, benen är fine. Och plötsligt så får jag syn på honom. I H Sport står Hässlö-innerkurvan-snubben.

Mina ben blir till oblekt bomullsvadd, min panna börjar svettas, mina händer börjar skaka. Kroppen stelnar till, usch vad fan händer.

Vi mastras ut en minut efter sportherrarna och jag kan inte göra någonting med min kropp som gör sitt bästa för att kämpa emot. Jag får en klassisk, smockig ångestattack med en rejäl dos yrsel på köpet.

Trots att skallen for som Chris Horners bike i tarmacen och jag knappt tordes trampa i kurvorna överhuvudtaget (helt bisarrt, typ Sveriges snällaste kurvor?) så fann jag vett nog att släppa på farten och lägga mig längs bak. Loppet var fett kört men paniken var så stor att jag var rädd att krascha innan jag ens hade kört ett fullt varv. Hör Ingrid peppa Kom igen Katja, du kan inte bli avhängd redan! men viftar undan allting.

Rullar över mållinjen, full i tårar. Fan, gråter. Letar på Valhall-herrarna och Tony, gråter fram att jag måste bort, måste hem, får en vägbeskrivning, sätter mig på cykeln och trampar iväg. Vill bort, vill inte se på när mitt efterlängtade race körs utan mig.

Har vinden med mig, det går fort. Skvätter ur ögonen, ur den slarvigt stängda bidonen. Kvällen är så otroligt vacker, vägarna ut ur Märsta är magnifika.

Jag har bara en tankeklump i huvudet – är detta slutet? 

Är det så det kommer att bli? Kommer jag tillhöra de uppgivna, de sönderkraschade? De som inte vågar gå fram, de som avvaktar bort sig i loppen eftersom de hellre ligger kvar i autobusen än törs vara med i täten? De som inte vågar köra i 70+ km/h nerför serpentinerna för att för… läskigt?

Jag vill inte ha läskigt. Jag är rädd för fåglarna och jag är rädd om dem jag tycker om, sedan vill jag inte vara rädd nåmera.

Så jag har nu avstått resten av Stockholm 4-dagars. Uppriktigt avundsjukt läst allas racerapporter – åh så roligt det måste varit! Cyklat lugnt på hemmaplan. På skakika bambiben. Genomtänkt kurvtagning. Osäkra försök. Jag har lärt mig cykla. Om och om igen, i några dagar. Avslappningsandning under tiden. Kravlöst, utan pulsband, utan att knappt titta på hastighetsmätaren. Fika på de lokala golfklubbarna. Jordgubbar i skuggan. En extra flapjack i magen. Ingen klunga. Bara vänner.

Jag har lärt mig cykla. Om och om igen, i några dagar.

Imorgon kör jag Markim-linjet. Dags att lära sig att tävla, igen.

Puss och nu vet ni hur jag mår. Mår ni okej? <3