Vet ni vad jag gjorde imorse utanför mitt jobb, mitt i staden stan? Stod kallsvettig i kjol och kavaj, fullt utrustad med ett stycke bestickskniv i den koffeindarriga handen och skrapade bort nytorkad asfalt från mina nylimmade tubdäck på min tävlingsracer (aka enda racer också i och för sig men ändå). Imorse tog jag nämligen racern till jobbet för att lämna in den på en sista växeljustering till bäste Thomas på Bianchi. Och då hade de ju precis nyasfaltat på ett ställe där jag passerar – och öppnat upp för trafik de fulingarna! Jag som då var trafiken såg mig inte för och rullade rakt över gatuavsnittet. Tung, seg massa satte sig på däcken och trots att jag försökte cykla på precis allt efteråt för att få massan att lossna så satt den fast. Dessutom fick jag gräs och lindsav på däcken. Och en och en annan krypkropp ty det knastrade otäckt. Nu är den mesta massan borta och resten får jag väl avfetta bort. Och hålla tummarna för att jag inte skadat däcken under avskrapningen! Racern ska fortfarande in till Thomas och jag skäms häcken av mig. Folks brukar fan topsa sina racers. Och så har vi mig då. Makadamskoj (vi har en ny gravelraceidé här sörni) och bajsfalt två dagar inför SM. Nä nu ska jag tröstlyssna på Kylie här. Kul grej, en gång dissade jag efterfest med Kylie på Berns till förmån för att dricka tjut med några på ruggigt sunkiga goth-Grottan på Söder. Precis som när sångarn i Hardcore Superstar raggade upp mig på Medis och ville umgås på en fest hela kvällen. Dra åt skogen med dig! Auktoritetsförnekelse redan i tonåren alltså. Puss!
