CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

CK Valhall Dam ElitCykelKatja kör landsvägKatja tävlar

Fearless cat, interrupted

Fearless cat, interrupted

DSC01277

DSC01372

Åh Dalsland, tack för att vi körde dig
helgen efter kraschen. Trots att jag var grusfegare
än förra året (nu vet jag varför) så var det ändå
det bästa botemedlet en trasig tjej kunde få
(bilder Jonas)

Den här bike toss-videosamlingen. Proffsherrarna som avreagerar sig genom att slänga sina hojar i diket. Jag vill se fler tjejer som kastar sina käraste ägodelar åt fanders! Letar videos men hittar inte några. Kan det vara så banalt att det beror på att proffsgirlsen tjänar betydligt mindre och erhåller mycket mindre i spons än proffsboysen? Så de har helt enkelt inte råd att paja kaputt sina cyklar på samma sätt som killarna vilket är så typiskt. Tycker alla proffs ska ha råd med ett och ett annat ilsket cykelkast. Utan att bry sig om att ha något att cykla på imorgon eller inte. Utan att hela tiden ta hänsyn och be om ursäkt för sin existens.

Fan vad nära jag var på att slänga min cykel i diket efter kraschen på Hässlö-GP förra måndagen. Och med den hela den jäkla kvällen, varför ställde jag ens upp? Istället log jag å det charmigaste till cykeletablissemanget, skrattade åt såren och cyklade sedan och drack torr cider på O’Learys med mina vänner. Postkraschadrenalinet och ödmjukheten flödade.

Och även om kraschen helt enkelt berodde på att en ny helt oerfaren ivrig cyklist skar in mig i den redan tajta innerkurvan samtidigt som jag redan nästan skrapade ner trampen i asfalten vilket försatte mig i ett omöjlighetsläge – köra in i honom eller kasta mig åt sidan, ja även då gled jag runt och pratade om hur gulligt det är att vissa ges möjlighet att prova på.

Men den vuxna mannen som klippte mig i kurvan kom aldrig fram till mig i efterhand och bad om ursäkt eller ens kollade hur det var med mig.

Han hade getts möjligheten att prova på och han tog den utan att ta någon som helst jävla hänsyn till någon annan än sig själv.

Förstod han inte vad som hade hänt? Fine. Men kom fram och kolla läget då i alla fall. Så himla ogulligt att inte göra det.

Jag berövades Stockholm 4-dagars.

Efter kraschen försökte jag ta det lugnt, andas ut och jobba bort de mentala spökena. Jag jobbade på att tänka att det hade varit en engångsföreteelse, att det hade berott på att jag var idiot nog att delta i ett ytterst rörigt tränings-GP, att min teknik inte skulle påverkas av en enda liten krasch osv. Jag hade ju vurpat och slagit mig förr. Herregud, kan väl fortfarande inte göra knäarmhävningar efter Ventoux-kraschen, eller alla mina lyteskomiska crossvurpor?

Men denna var tydligen en djup en, en som hade satt osäkerhetsspår i mitt annars så orädda sinne.

Så kom Arlanda Test Track Race i fredags – ett av mina favvorace. Sist vi körde den njöt jag av varenda sekund och kunde leka ungefär precis hur jag ville i klungan. Men inför denna gången, jag hade tvekat. Slaget mot bäckenbenet hade gjort mig smått stel, jag var överhettad ty hemskt varmt ute men åkte ändå dit – man vet ju att peppen ofta kommer när nummerlappen sitter på. Värmde upp i trygga Jennys sällskap, såg lagkamraterna Eva och Jessica starka i blåvitt. Fick veta att Tove hade kraschat i D30, fick lite kalla kårar men hann tyvärr inte prata med henne före starten.

Och så starten, rullar ner med fem minuter kvar. Får veta att vi elitdamer får starta en minut efter H Sport. Känner mig ändå rätt avslappnad, benen är fine. Och plötsligt så får jag syn på honom. I H Sport står Hässlö-innerkurvan-snubben.

Mina ben blir till oblekt bomullsvadd, min panna börjar svettas, mina händer börjar skaka. Kroppen stelnar till, usch vad fan händer.

Vi mastras ut en minut efter sportherrarna och jag kan inte göra någonting med min kropp som gör sitt bästa för att kämpa emot. Jag får en klassisk, smockig ångestattack med en rejäl dos yrsel på köpet.

Trots att skallen for som Chris Horners bike i tarmacen och jag knappt tordes trampa i kurvorna överhuvudtaget (helt bisarrt, typ Sveriges snällaste kurvor?) så fann jag vett nog att släppa på farten och lägga mig längs bak. Loppet var fett kört men paniken var så stor att jag var rädd att krascha innan jag ens hade kört ett fullt varv. Hör Ingrid peppa Kom igen Katja, du kan inte bli avhängd redan! men viftar undan allting.

Rullar över mållinjen, full i tårar. Fan, gråter. Letar på Valhall-herrarna och Tony, gråter fram att jag måste bort, måste hem, får en vägbeskrivning, sätter mig på cykeln och trampar iväg. Vill bort, vill inte se på när mitt efterlängtade race körs utan mig.

Har vinden med mig, det går fort. Skvätter ur ögonen, ur den slarvigt stängda bidonen. Kvällen är så otroligt vacker, vägarna ut ur Märsta är magnifika.

Jag har bara en tankeklump i huvudet – är detta slutet? 

Är det så det kommer att bli? Kommer jag tillhöra de uppgivna, de sönderkraschade? De som inte vågar gå fram, de som avvaktar bort sig i loppen eftersom de hellre ligger kvar i autobusen än törs vara med i täten? De som inte vågar köra i 70+ km/h nerför serpentinerna för att för… läskigt?

Jag vill inte ha läskigt. Jag är rädd för fåglarna och jag är rädd om dem jag tycker om, sedan vill jag inte vara rädd nåmera.

Så jag har nu avstått resten av Stockholm 4-dagars. Uppriktigt avundsjukt läst allas racerapporter – åh så roligt det måste varit! Cyklat lugnt på hemmaplan. På skakika bambiben. Genomtänkt kurvtagning. Osäkra försök. Jag har lärt mig cykla. Om och om igen, i några dagar. Avslappningsandning under tiden. Kravlöst, utan pulsband, utan att knappt titta på hastighetsmätaren. Fika på de lokala golfklubbarna. Jordgubbar i skuggan. En extra flapjack i magen. Ingen klunga. Bara vänner.

Jag har lärt mig cykla. Om och om igen, i några dagar.

Imorgon kör jag Markim-linjet. Dags att lära sig att tävla, igen.

Puss och nu vet ni hur jag mår. Mår ni okej? <3

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

4 kommentarer

  1. Hallå jag ropade ju att VI inte skulle bli avhängda! Det var synd att du inte mådde bra, hade sett fram emot att köra tillsammans med dej! Och det var synd att du inte var med under resten av helgen, det blev faktiskt mycket bättre efter den där rafflande masterstarten (?!) på Arlanda.
    Kul att du kommer och kör imorgon igen, då får vi köra ihop. Och jag lovar att det kommer gå super, det är en snäll bana och Stockholscuppen/SMACK är suveräna arrangemang!

    1. Haha jaså skrek du det :D Jo alltså jag kände att jag ville vila skallen och kroppen från stressen/pressen, men så klart skitdrygt att det sammanföll med en så rolig tävlingshelg. GP är min favvoform egentligen, är så mycket roligare med kurvigt och snabbt än slakmotorna under vissa linjelopp ;) Men Markim lär vara backigt hoppas jag? Nåväl, ses på startlinjen!

    1. Grymt! :D Undantaget som bekräftar regeln? Eller skitsamma, lite kul är det i alla fall (om än respektlöst mot cyklarna hehe) :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.