Alltså älskade hatade intervallben. Gårdagens spinningpass (som jag för övrigt ledde, superkul!) med Västerås CK var giftigt svettigt och jag känner mig välförtjänt småstel idag. Åh vad jag längtar efter att ha en egen söt liten cross att spola ut syran med! Men snart så. På fredag ska jag träffa en kille som vill sälja sin Ridley till mig. Hoppas den passar! Har jag tur så kanske den får följa med till Karlstad på lördag? Inte för att tävla denna gången, nä inte ännu, men bara för att myscykla lite.
Typ så här:
En helt ocyklig fråga apropå ben förresten, eller snarare fötter. Hur fort växer naglarna egentligen? Känns som de växer för fort när man minst behöver det (säg när man ska åka skidor, eller klättra i trånga skor…) men även för sakta när man som mest behöver att de växer ut! Tänker på min nagellack. Drog på nån konstig glittrig diskolack innan jag och Tony drog på festival i Tyskland i somras. Lyckades aldrig acetona bort det efteråt. Sitter hårt som betongbeläggning på tysk autobahn! Så enda alternativet är att klippa bort lacken i samma takt som naglarna växer. Det är snart december och lacken är kvar. Har konstanta diskofötter…
God morgon. Det är måndag och måndag innebär nystart bla bla. Samt en smärtsam insikt om att det är just – måndag – och att helgen är över. Här kommer ett litet veckoschema så att ni vet vad jag har för mig denna veckan!
* Ikväll leder jag mitt andra spinningpass för mina kära klubbkamrater i Västerås CK. Det blir en lite längre uppvärmning och lite vassare backar. Skitkul jag är koffein och pepp! (tänk Duracell fast katt, aldrig gillat kaniner)
* Imorgon blir coreträning
* På onsdag ska jag försöka hinna med kombinerat styrke/cyklingpass innan det är dags för liten onsdagsfest för oss som på något sätt är engagerade i klubben!
* På torsdag ska jag träna något riktigt, riktigt jobbigt. Vad vet jag inte än med något rehabbigt styrkeaktigt. På kvällen ska jag och Tony gå och lyssna på Johan Plate som ska föreläsa om prestationspsykologi – högst aktuellt för oss cyklister som ju jämt ägnar oss åt mentala spel i samband med träningstävlingar och inte minst, riktiga tävlingar.
* På fredag blir det intensivjympa med min favvonstruktör – kanske mitt favvopass av alla de ocykliga. Sedan ska jag försöka hinna med lite fritid… Soffan… Åh så avlägset.
* På lördag bär det av till Karlstad, som publik tyvärr men kul ändå!
Men men men! Veckans höjdpunkt blir ju ändå att bestämma mig för vilken grus/vintercykel jag ska köpa. Happy är bäst, har fått ett antal mail från folks som vill bli av med lite hojs. Tyvärr är jag en fattig rackare men nåt måste det bli. Ni kommer att hållas uppdaterade…
Hej.
Verkar som det blir mera lera… nä mera lövkrattning för mig i slutet av november! Västerås cx-imperium börjar ta form i Johan och Tonys guldhänder och nästa drag är Novembercråssen (bara stavningen lixxom!) som kommer att köras på Hökåsen-Gropen-banan på lördag den 23 november.
Vet ni vad som är liksom problemet med att mitt knä är bättre nu?
Yes, jag är inte längre medlem i den stora Facebook-gruppen Cyklande tjejer och yes, jag andas igen.
Hoppas ingen tar illa vid – jag respekterade hundra procent av medlemmarna därinne och eloge till idén om en grymt rolig grupp etc. men den är inget för mig. Jag är helt enkelt inte gjord för enkönade homogena “föreningar”. Jag är cyklist och jag
älskar räkna kadens
mäta snitt
TÄVLA
och driva lite vänskapligt med dig med för stor flarre och sadelväska
(snällt förstås men sporten bör respekteras FAST vi råkar ha tuttar!)
Nä men skämt åsido.
Jag är ingen “cyklande tjej” och jag är less på massa uppdateringar som inte angår mig på annat sätt än att de är skrivna av andra kvinnor. Ärligt talat ger jag blanka fan i könet på den vars nyhet jag är intresserad av. Jag är Katja, cyklar nästan jämt med mascaran på, har aldrig byxor på mig förutom i träningssammanhang och jag är kvinna för att jag är född till det. Inte som ett slags okynnesstatement. Feminism är någonting som jag tror på att utöva i praktiken och inte genom att låsa in oss i våra egna föreställningar. Varför ska vi bygga en mur kring oss för att klara av att diskutera chamoiscreme? Skulle gubbsen någonsin få för sig att göra det? Nä, tänkte väl! “Vi mot dem” leder aldrig till “oss”. Och vad denna sporten behöver är sammanhållning och jämställdhet – inte myspysgrupper med egna kläder där påtvingad hänsyn snarare hämmar jämställdhet och utveckling. Vad vi kvinnor behöver är få vara med på rättvisa villkor och synas – inte leka för oss själva i periferin medan männen tar plats ute i det allmänna.
Istället följer och inspireras av en massa enskilda kvinnliga cyklister på Facebook och Twitter och inte minst ute i verkligheten. Jag vill bli som varenda en av er <3
Bäbisspinning. Inte för att det var bäbisar som satt på de stationära cyklarna utan för att gårdagens pass var första någonsin passet jag ledde… i mitt liv! Wow.
Igår var jag nervös och lite darrig på handen och hade till och med lite svårt att få i mig maten. Jag skulle ju leda mitt första spinningpass någonsin! Ingen stor grej för vissa kanske, men jag är en sådan som alltid ställer höga krav på min performance. Det är ju liksom cyklister som skulle spinna igår kväll. Inte Agda 75, som av sin husläkare ordinerats lättare seniormotion till lugna “toner för miljoner”. Tänk om de inte känner flow i musiken? Tänk om takten skiter sig? Tänk om jag säger nåt fel? Tänk om de finner passet lamt? Tänk om..? Det hann snurra en hel del tänk om i min stackars överanalyserande skalle.
Vilken tur att jag hade så bra stöd runtom mig. Dels hade jag grym support från Tony. Som lugnade ner mig och lyssnade på alla mina tusen tänk om och åh hur ska detta gå. Utan att bli irriterad. Och så Valle! Som själv hörde av sig och erbjöd sina tips. Valles lugn är ett stöd i sig. Periferigruppen och andra klubbkompisar har ju som vanligt varit bäst och stöttande. Folksen var ju också bäst under passet som kom med små tecken om att typ höja volymen, eller rätta till micken. Och så ni mina läsare förstås! Era tips ingav både lugn och någorlunda insikt i bra upplägg.
Så igår gick jag in i salen, såg att det var så när som fullsatt, drog igång djävulskt bra musik (det hade jag inga problem med, snarare tvärtom – svårare att plocka bort än plocka in låtar!) och bara körde. Vi rev av tre sjyssta åttor, sedan två backar och så sprint. Mitt knä gnällde nästan inte alls och det var fasiken tungt upplägg jag hade valt… Var rätt så mör efteråt.
Men satan vilken samlad energi det var i den svettiga salen! Plågade leenden, dyngsura handdukar och spända vader, ja hela kalaset. Så superduperkul! Och framför allt – jobbigt – precis som ett riktigt cykelpass ska vara.
Nu är jag smått euforisk. Längtar redan till nästa pass! Under tiden ska jag kötta på (detta uttryck alltså!) när mina klubbkompisar leder och lära mig av dem.
//nöjd katt som överlevt bäbisspinning
Lite mer om Festcrossen! Frågan är om Västerås inte har Sveriges typ enda crossbana runt ett vattendrag (eller drag och drag, vet inte ens om det finns fisk i en gång i tiden konstgjorda Gropen, men ändå)? Läste hos Johan att en viss Elias hade filmat hela kalaset, så in och se och önska att ni var där!
God ehm… kväll laget!
Idag är jag i postparty-mode och har alltså ägnat dagen åt att städa samt sova. Spännande va! Under tiden har det hänt saker. Bland annat har det upptäckt att jag (tillsammans med ett par kamrater från Västerås CK) är med på omslaget av senaste Cykla. I typ sämst upplösning och längst bak men ändå. Om ni undrar varför jag ser ut som ett höghus så är det för att jag förmodligen stod upp på bilden. Älskade Ormberget för övrigt, grymt vacker backe.
Och att gårdagens Festcrossen hade 16 deltagare – och att Tony vann tävlingen och Johan kom tvåa! 16 stycken och en del åskådare – inte illa för att vara Västerås första någonsin cx-evenemang! Så det så. Hörs senare. När jag vaknat till. Läs så länge Johans rapport. Och glöm inte att gilla Västerås CX på Facebook för att ha koll på crossläget i vår stad.
Puss.