CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Bäbisspinning.

Bäbisspinning. Inte för att det var bäbisar som satt på de stationära cyklarna utan för att gårdagens pass var första någonsin passet jag ledde… i mitt liv! Wow.

Igår var jag nervös och lite darrig på handen och hade till och med lite svårt att få i mig maten. Jag skulle ju leda mitt första spinningpass någonsin! Ingen stor grej för vissa kanske, men jag är en sådan som alltid ställer höga krav på min performance. Det är ju liksom cyklister som skulle spinna igår kväll. Inte Agda 75, som av sin husläkare ordinerats lättare seniormotion till lugna ”toner för miljoner”. Tänk om de inte känner flow i musiken? Tänk om takten skiter sig? Tänk om jag säger nåt fel? Tänk om de finner passet lamt? Tänk om..? Det hann snurra en hel del tänk om i min stackars överanalyserande skalle.

Vilken tur att jag hade så bra stöd runtom mig. Dels hade jag grym support från Tony. Som lugnade ner mig och lyssnade på alla mina tusen tänk om och åh hur ska detta gå. Utan att bli irriterad. Och så Valle! Som själv hörde av sig och erbjöd sina tips. Valles lugn är ett stöd i sig. Periferigruppen och andra klubbkompisar har ju som vanligt varit bäst och stöttande. Folksen var ju också bäst under passet som kom med små tecken om att typ höja volymen, eller rätta till micken. Och så ni mina läsare förstås! Era tips ingav både lugn och någorlunda insikt i bra upplägg.

Så igår gick jag in i salen, såg att det var så när som fullsatt, drog igång djävulskt bra musik (det hade jag inga problem med, snarare tvärtom – svårare att plocka bort än plocka in låtar!) och bara körde. Vi rev av tre sjyssta åttor, sedan två backar och så sprint. Mitt knä gnällde nästan inte alls och det var fasiken tungt upplägg jag hade valt… Var rätt så mör efteråt.

Men satan vilken samlad energi det var i den svettiga salen! Plågade leenden, dyngsura handdukar och spända vader, ja hela kalaset. Så superduperkul! Och framför allt – jobbigt – precis som ett riktigt cykelpass ska vara.

Nu är jag smått euforisk. Längtar redan till nästa pass! Under tiden ska jag kötta på (detta uttryck alltså!) när mina klubbkompisar leder och lära mig av dem.

//nöjd katt som överlevt bäbisspinning

Vänsta salhalvan – välsvettat!

Högra salhalvan – välsvettat!

Var tvungen att fota mig själv leende efteråt, ba för att

Not so pigga ben efteråt

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

8 kommentarer

  1. Kul att det gick bra, grattis! Får man estetik-gnälla? Tycker att cykeltröjor hör till just cykel, själva aerotajtheten gör sig inte i spinnlokal tycker jag.

    1. Jaså! Jag tycker att alla träningskläder borde vara tajta. Skulle aldrig få för mig att ha nåt slappt på mig – varken utomhus eller inomhus :) En annan stor fördel är ju förstås att en cykeltröja alltid går att zippa upp när det börjar bli outhärdligt varmt. Kjam!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.