Kategori: Okategoriserade

Valhalls superboys – Tony längs till höger.
Courtesy: Emil Rosenberg för Velonode

Hej. Vilken mysig kväll igår. Fick göra en av mina favvosakerna – handla goda ingredienser (är nästan sjukligt förtjust i att gå runt och välja mat jag ska servera) till mackbuffén, ge paket, skåla lite Duvel med ett fint gäng människor, snacka cykel DET SLUTAR ALLTID MED CYKELSNACK och trivas allmänt. Och allt för att Tony fyllde år. Kvällens tyngdhöjdpunkt blev ändå när skaran samlades kring den fräcka moderna vågen Tony fått i present av mig och väga sig och snacka watt. DET SLUTAR ALLTID MED WATTSNACK. Grattis i efterskott bästa Tony! Det hanns också med lite tävlingssäsongsplanering tillsammans med Eva som är en av de få seriöst satsande tävlingsdamerna här i krokarna. Säg vad man vill men som dam är det alltid mer igenkännande att snacka tävling med en annan dam. Nu är Eva visserligen vassare än jag (och tack och lov för det helt ärligt) men vi kommer att starta ihop vissa av säsongens tävlingar.

Mindre pepp är min kropp idag. Jag vettefan vad det är men jag känner mig fortfarande småkrasslig och sömnig. Det sista börjar jag misstänka beror på pollen (har för mig att jag hade liknande känningar förra våren med) men det första vågar jag inte riktigt äventyra. Beroende på hur det artar sig tar jag det säkra före det osäkra och kör ännu ett lugnare “normalcyklingpass” ikväll eller kör intervallpasset men ligger på hjul utan att ens försöka bidra.

Puss och ha en kanonkväll nu, jag ska stålsätta mig och vara snäll mot lillkroppen idag. Ska ju ändå hinna med att packa inför vårens första stora äventyr – Mallorca 2015. Imorgon kommer det förresten ett maffigt mallisinlägg som fått mig att gräva i bildarkivet ordentligt. Stay tuned!

Hej. Säg nån crossie som inte har peppat och längtat till The Crossfilmen hittills: For The Love of Mud av fantastiskt smakfulle Benedict Campbell (jepp, samma kille som gjort It Ain’t About Cav som jag älskade). Filmen handlar om cross i allmänhet och kändisar som Katie Compton, Sven Nys och Helen Wyman är med och crossar och snackar loss. Fett.

Filmen har haft sin IRL-premiär utomlands men finns nu äntligen att köpa på Vimeo. Det kostar 15 $ (ca 140 kr) och då får man både streama filmen, se den på alla sina enheter och faktiskt även ladda ner. Mycket för pengarna med andra ord.

Jag ser fram emot att göra en av mina paradrätter moules frites, öppna en iskall och njuta av filmen när jag kommit hem från Mallis.

Och innan ni får tid att i lugn och ro att
njuta av filmen så är ni alltid välkomna
att plugga in mina tio lerlärdomar –
for the love of mud! <3

När jag är extra trött på pendlingen mellan Västerås och jobbet i Eskilstuna måste jag tänka på det som är positivt. Det mest positiva såhär års är inte att garva åt alla som försöker prata i mobilen när det är dålig täckning nära Kolbäck. Det är möjligheterna till lvg-pendlingen och de fantasieggande iakttagelser som kan göras från sadeln.

 

1. Lejonen vid Sanda

En del av rutten utgörs av Kvicksund. Kvicksund är dels ett sund, en vattendelare mellan Västmanland och Södermanland; Västerås och Eskilstuna. Där blir det ibland broöppning, på gott och ont. Det är också en tågstation, och ett ställe man kan bo i. En sorts mälarnära villamatta med hus och stugor utduttade. Det är jättegulligt i Kvicksund. Så nära vattnet. Så nära tågrälsen. Så nära Sanda. Och vid badet i Sanda, Sandabadet, som måste vara Sveriges mest tågrälsnära bad, ligger det värdigaste huset i hela Kvicksund.

Huset med lejonen och pelarna. Av marmor.

Lejonen är det sista man ser när man laddar för uppförsbacken i Sanda. De är det första man ser när man senare susar nedför backen, förblindad av ekersång, där fartvinden smeker som bäst.

Jag är ofta så upptagen när jag kommer till lejonhuset att jag aldrig lyckats ta en bild av dem. Men alla västerås- och eskilstunacyklister vet nog vilka jag pratar om. Slottslejonen. Vilka strapatser drar de ut på om natten? Vilka cykeltjuvar har de skrämt på flykten? Vilka slottsbetjänter har visat omtanke om dem och vilka slottsbarn har ridit på deras ryggar?

 

2. Hällbyanstalten i Tumbo

Nån halvmil efter Sandalejonen, på Eskilstunasidan av Kvicksund, kommer man till Tumbo. Ett pittoreskt samhälle med både skola, kyrka och gamla gravfält. Och faktiskt en och annan backe. Och en  anstalt. Här brukar jag ta en välförtjänt PP. Det känns lite skojsigt att parkera cykeln synligt just för att det är nära en anstalt. Tänk om en cykeltjyv sitter inne där.

Just den här morgonen startade jag i duggregn och hamnade mitt i morgonsolen. Det är tänkt att synas på den här bilden. Då känns det lite värt att ha 47 km till jobbet. Väl på jobbet trodde jag att jag hade glömt min kjol hemma, fick lite skrämmande bilder av hur jag höll i möten iförd strumpbyxor med en handduk virad runt höften, men kjolen visade sig ligga undangömd i ett lämpligt skåp.

Vardagseskapism.

Titta så duktig jag är. Beskriver även de tristare vardagspassen fast jag helst vill glömma dem. Tränar på att vara jordnära helt enkelt. Det började med noll träningsmojo trots tanken på att få sporta min nya finfina regnis. Jag hade ont i benen. Jobbstressen gjorde sitt också. Men så kom jag hem, hävde i mig en mugg välling och några goda nötter på det, kollade däcktrycket och började hastigt klä på mig. Jag hade ont om tid. Min essentiella yllemössa var borta. Jag hittade inte heller mina ljusa cykelglasögon. Och så lätt huvudvärk på det. Sprang som ett yrt höns och letade efter grejerna. Blev till slut tvungen att ta på mig en skidmössa och farsans labbrillor jag ibland använt under de kärvaste vinterpassen. Så not vita sockor landsväg liksom. Ut i regnet. Blåste på till Hamnen där jag gensköt klubbens medelgrupp som var på väg ut mot Gäddeholm. Sex starka glada kämpar på väg ut i det okända. Det blev ett kuligt pass. För varje kilometer blev det kallare och blötare. Men sällskapet var glatt och peppt ända ut till de blåsigaste partierna då sällskapet av naturliga skäl inte längre småsnackade utan förtärde styrlinda i en desperat kamp mot den våta kalla vinden. Jag hade ont under hela passet. Trots att det gick relativt lugnt så gjorde ändå vartenda tramptag ont. Både de lätta och de tunga tramptagen. Helt märkligt egentligen, hade ju kört ett lätt sköljpass med Valle dan innan. Vissa dagar är helt enkelt så. En sån dag var under Barkarölinjet (som ändå var en klubbtävling) förra året. Trots ordentlig uppvärmning så fick jag aldrig igång benen och blev avhängd direkt och sen plågade mig igenom varven med tårar i ögonen och konstant syra i benen. Jag tror jag cyklade saktare än under ett vanligt sköljpass. Igår var visserligen ingen tävling men jag blev lite småsur på benen ändå. Får hoppas på bättre tur imorgon och att benen hittar tillbaka till Katja. Peppar med att nostalgibandet Revolting Cocks äntligen har typ alla sina låtar uppe på Spotify, vem kan deppa till Beers, Steers & Queers?

Har ni också såna dagar ibland, när benen bara… lägger av? Hur brukar ni försöka bli av med det? När benen inte ger sig ens efter massa uppvärmningsmil? Eller är det bara att gilla läget och hoppas på bättre tur nästa gång?

Det finns inga dåliga väder – bara dåliga Katjor som glömmer sina regnkläder hemma och att kolla väderprognosen innan. Men inte idag – idag är jag nästan pepp inför att det ska regna för då får ju jag sporta min alldeles underbara rapharegnis. Kanske enda plagget i lila jag äger (skyr annars lila som färg men raphalila är en snygg lila färg).

Däremot känner jag mig småhängig och lite picklad idag. Det kan ha med stockholmsbesöket att göra – Stockholm är min säkraste förkylningskälla men också med lite för dålig sömn eller med allmän inför-resan-hypokondri. Oavsett hur så kan det bli så att jag avstår intervallerna idag och “bara” cyklar med lite lugnare grupp istället. Det vore hemskt trist att bli sjuk lagom till Mallorca.

Och om det känns för jävligt ikväll tänker jag tänka tre saker:

* regnet kickar dammets ass

* regnet kickar pollens ass

* har man riktigt tur så regnar det stiliga cykelmän på alla de tjejerna som saknar en.

Puss så hörs vi sen!

Min klädstång, min raphadalahäst, min målade vägg.
Ok, hade kanske plockat undan lite klädoreda innan jag tog bilden 😛

De som känner mig vet att jag till vardags inte är nån materialist. Självklart inser jag tingens värde, jag spar på vissa föremål som har ett för mig känslomässigt och historiskt värde. Men jag mår illa av bara ordet shopping. När någon nära ändå lyckats dra med mig på en shoppingrunda sitter jag helst i affärens “pojkvänsfåtölj” (vilket idiotiskt begrepp ändå?) och cykelporrsurfar, typ. Trots att jag älskar att ha det snyggt hemma hugger jag hellre av mig en arm än lägger pengarna på en soffa om jag kan köpa en ny kvalitetsteknik- eller cykelpryl (som jag först valt ut för att sedan fara till affären och helt enkelt köpa) alternativt resa.

Ibland har det tagit i etablissemangets ögon smått bisarra proportioner. När jag flyttade till Västerås för att plugga år tvåtusensex så ägde jag en tjockteve, en resesäng, en förhistorisk bamsedator, en kastrull med lock, lite porslin jag fått hemifrån och ett tiokronorsduschdraperi jag haft i min förra studentlya i Stockholm. En vettig person hade gått och kittat upp sig på lite inredning. Så jag gjorde det. Gick till Clas Ohlson och köpte ett fyrpack brassestolar för 69 kr/styck, en iMac 17” på avbetalning, sedan en huskatt för 100 kr av en bonde (som dessutom lurat mig, hon-Stjärnan visade sig vara en han-Stjärt när våren kom) samt ett skrivbord/matbord/ritbord av Ikea för 149 kr. Så småningom blev jag även med en riktig säng för 1000 kr (sover på den än idag, köpt mig en extra madrass bara), en ruskigt otäck flaskgrön skinnsoffa (grovsoprummet), ett par illgröna gardiner (Indiska, 20 kr/paret) samt en aluminiumhylla (Ikea, 49 kr). Stjärten fick sig en kattlåda och en hemsk men nödvändig kastrering. Baslådan och ett par kanonhögtalare tillkom. Dem spräckte vi förresten nån av somrarna.

Jag var inte snål. Jag hade helt enkelt max 3000 kr att leva på när alla räkningar hade betalats.

Men jag hade råd med resor och äventyr! Var man riktigt smart och åt billigt så gick det att resa då och då. Eurocentrisk och ointresserad av exotiska länder många andra sparade till unnade jag mig istället en masse korta resor inom Sverige samt till närliggande europaländer. Jag åkte på festivaler, besökte mina kompisar i andra städer, gick på spelningar och festade mycket och ihärdigt, alltid i mina slitna men ack så bekväma dansskor. Hade jag slut på käk så gick jag och åt hos någon random snäll kompis. De visste att jag skulle bjuda tillbaka så fort jag hade möjlighet. Och brassestolarna? Tja, min lilla “tarm” som jag kärleksfullt kallade min studentlya med den kanske sämsta rumsplaneringen nånsin levererade några av de mest episka förfesterna under min pluggtid. För ärligt talat – vem bryr sig om finporslin när musikanläggningen levererar kvalité, när datorn levererar bra verktyg för att få ut kreativiteten och man inte behöver bry sig om att ha sönder nån jäkla kinavas som går sönder förr eller senare ändå?

Lite så lever jag idag. Idag har jag jobb och tjänar ändå så pass mycket att jag kan hålla mitt hem i någorlunda presentabelt skick. Jag äger fortfarande ingen ny soffa (ena kommer från mitt ex och den andra kommer från en kompis sommarstuga), jag har inte riktigt mognat för att köpa ett nytt lock till min överlevarkastrull (förra locket gick sönder), min höstvårjacka anno tvåtusenåtta börjar se något luggsliten ut men jag har faktiskt en smalteve, några finmuggar och ett duschdraperi i tyg.

Men jag har råd med att göra roliga saker med dem jag bryr mig om, resor och äventyr även om jag inte direkt går plus varje månad. Och råd med mitt stora älskade cykelintresse som jag inte har några problem med att vara materialistisk inom. De prylarna står nämligen inte still och glor på mig. De används för att utforska nya världar, för att träffa nya människor, för att bilda mig och för att utveckla mig och för att det är så förbaskat kul. Och kul, det ska man ha. Annars slutar man som en förbaskat bitter människa. Som en stel kinavas, som mest står där och surt glor på när andra har fest.

Hej. Imorse vaknade jag till tre vita saker. En nyvaken somna om med mig-panda som ville aldrig släppa taget, en ny kritvit perforerad Deda och en S-Works Prevail. I år några gram lättare (184 gram) än min gamla Prevail anno 2012 (198 gram). Omlindningen är en helig ritual som får vänta ett gäng dagar (vill inte göra nåt innan jag fått den nya styrstammen på onsdag) men hjälmen ska jag provcykla ikväll då jag och Valle (som förresten gjort sitt första Östgötalopp – grattis!) ska skölja.

Vit hjälm till rött hår? Känner ett sting av estetisk oro – har ju trots allt alltid kört i svart – men tror det kan ändå bli fint på sitt sätt.

Glad måndag på er!

Hej. Trots att bilderna visar helgen som varit – helgen full av sol och Söder och cykelfik och gammeldags musiknot- och pryttelaffärer och gömda trappor och läbbiga döda kråkor just där man ska pinka och så märkliga stoder och fetisher och rituella ting och foto på Etnografiska och ståhej på nåt hemskt manchesterdoftande brittiskt hak med bästa Larsa och så en magnifik Parijs-Roubaix-uppvisning – jo så blickar jag ju ändå framåt för måndagen är här voilà liksom.

Det bästa med den här veckan är förstås att den inte slutar med en random vanlig fredagsfredag utan med att jag, Grannen med flera drar till Mallis och cyklar. Men innan så:

* Idag måndag – skölj med Valle. Och inte vilken skölj som helst utan skölj på min nygamla racer! Som nämnt tidigare kommer jag att modifiera styrpartiet något men vill ändå börja cykla in den lite lugnt så att sadelhöjden (som ska vara som den gamla men man vet ju aldrig) känns helt rätt och så. Dessutom måste jag ju premiärcykla min nya hjälm.

* Imorgon tisdag – korta intervaller (troligast fyror). Jag bävar redan. Sist var det skitjobbigt och det lär inte bli mindre jobbigt den här gången heller.

* På onsdag vilar jag och firar tillsammans med lite folks våran bästa Tony som fyller år.

* På torsdag gäller de långa intervallerna. Bävar inför det med men inte lika mycket, är ju inte riktigt samma pulsbrutalitet som under tisdagsintervallerna. Och så packar jag inför Mallis!

* På fredag är det zoom zoom bye bye efter jobbet. Min rumsgranne plockar upp mig och ett par till och så drar vi till Skavsta.

* På lördag får jag träffa min malliscykel för första gången (även om jag smekt den modellens överrör förut) och så dricker jag förhoppningsvis veckans första iskalla Cola med en citronbit i uppe på Puig de Randa (stigningen närmast vårt hotell, en förstadagsklassiker).

ALLTSÅ JAG ÄR SÅ SJUKT MALLISPEPP NI FATTAR INTE.

Jo iofs, ni om några fattar 😀 Här förresten mallispepplänkar x2: Mallorca Cycling-sidan som innehåller en massa mer eller mindre episka rides med direkta stravalänkar till segmenten – och Emils fantastiska reportage från när laget han och Tony cyklar för intog öm för ett par veckor sedan. Min reportage (ur en annan vinkel) kommer sedan också, är så himla pepp på att plåta ön med min lilla Canon istället för den braiga men något enfaldiga iphonen.

Vad ska ni hitta på i veckan?

Hej. Jag är i Stockholm och gör typ ingenting vettigt eller planerat eller beräknat alls och gudarna ska veta att det behövt efter en vecka där ungefär varenda halvtimme var noga planerad för att fås allting ihop. Jobbet, träningen och annat. Men nu – ingenting. Får se om jag kanske hinner färga håret (rött som vanligt, ingen behöver oroa sig) inför Mallis ikväll men gör jag inte det, fine. Ska lalla runt här idag, och fortsätta imorgon med, sen blir det till att kolla på det dära Roubaix-myset på TV och så lite kvällscykling ute eller inne på det. Jag önskar alla er som premiärtävlar ihelgen SUPERDUPERLYCKATILL. Och er som inte gör det – ha så skoj och njut av helgen där ni är. Tror jag ska börja gå upp ur sängen snart!

Puss.

Tysk-italienaren är hemma – med en helt ny ram (och nytt lager, det är väl det bästa!). Lådan kändes otäckt lätt – hade de glömt hjulen? men nej. Det var bara cykeln som var så förbaskad lätt. Nu ska den lindas om, få sig en kortare styrstam men mera drop (min rygg gillar drop men inte alltför lång sträckning har jag upptäckt efter att ha cyklat på Valles hoj som här kortare mellan sadeln och styret men mera drop istället) och utrustas med ett par finfina tävlingshjul. Ikväll åker jag till Stockholm och hänger men ser fram emot att provleka cykeln på söndag kväll. Än så länge står han där och hänger lite snyggt. Denna gång ännu mörkare och styvare än förra gången. Grr, alla barn ut ur rummet nu.