Titta så duktig jag är. Beskriver även de tristare vardagspassen fast jag helst vill glömma dem. Tränar på att vara jordnära helt enkelt. Det började med noll träningsmojo trots tanken på att få sporta min nya finfina regnis. Jag hade ont i benen. Jobbstressen gjorde sitt också. Men så kom jag hem, hävde i mig en mugg välling och några goda nötter på det, kollade däcktrycket och började hastigt klä på mig. Jag hade ont om tid. Min essentiella yllemössa var borta. Jag hittade inte heller mina ljusa cykelglasögon. Och så lätt huvudvärk på det. Sprang som ett yrt höns och letade efter grejerna. Blev till slut tvungen att ta på mig en skidmössa och farsans labbrillor jag ibland använt under de kärvaste vinterpassen. Så not vita sockor landsväg liksom. Ut i regnet. Blåste på till Hamnen där jag gensköt klubbens medelgrupp som var på väg ut mot Gäddeholm. Sex starka glada kämpar på väg ut i det okända. Det blev ett kuligt pass. För varje kilometer blev det kallare och blötare. Men sällskapet var glatt och peppt ända ut till de blåsigaste partierna då sällskapet av naturliga skäl inte längre småsnackade utan förtärde styrlinda i en desperat kamp mot den våta kalla vinden. Jag hade ont under hela passet. Trots att det gick relativt lugnt så gjorde ändå vartenda tramptag ont. Både de lätta och de tunga tramptagen. Helt märkligt egentligen, hade ju kört ett lätt sköljpass med Valle dan innan. Vissa dagar är helt enkelt så. En sån dag var under Barkarölinjet (som ändå var en klubbtävling) förra året. Trots ordentlig uppvärmning så fick jag aldrig igång benen och blev avhängd direkt och sen plågade mig igenom varven med tårar i ögonen och konstant syra i benen. Jag tror jag cyklade saktare än under ett vanligt sköljpass. Igår var visserligen ingen tävling men jag blev lite småsur på benen ändå. Får hoppas på bättre tur imorgon och att benen hittar tillbaka till Katja. Peppar med att nostalgibandet Revolting Cocks äntligen har typ alla sina låtar uppe på Spotify, vem kan deppa till Beers, Steers & Queers?
Har ni också såna dagar ibland, när benen bara… lägger av? Hur brukar ni försöka bli av med det? När benen inte ger sig ens efter massa uppvärmningsmil? Eller är det bara att gilla läget och hoppas på bättre tur nästa gång?
Hade ett sånt pass för några veckor sedan. Skulle cykla sex mil men blev bara tre pga att benen var helt döda! Förbannad på mig själv blir jag dem dagarna.
Usch, kan tänka mig känslan! Men man ska va glad att man kört de tre milen iaf :)