Lejonen vid Sanda

När jag är extra trött på pendlingen mellan Västerås och jobbet i Eskilstuna måste jag tänka på det som är positivt. Det mest positiva såhär års är inte att garva åt alla som försöker prata i mobilen när det är dålig täckning nära Kolbäck. Det är möjligheterna till lvg-pendlingen och de fantasieggande iakttagelser som kan göras från sadeln.

1. Lejonen vid Sanda

En del av rutten utgörs av Kvicksund. Kvicksund är dels ett sund, en vattendelare mellan Västmanland och Södermanland; Västerås och Eskilstuna. Där blir det ibland broöppning, på gott och ont. Det är också en tågstation, och ett ställe man kan bo i. En sorts mälarnära villamatta med hus och stugor utduttade. Det är jättegulligt i Kvicksund. Så nära vattnet. Så nära tågrälsen. Så nära Sanda. Och vid badet i Sanda, Sandabadet, som måste vara Sveriges mest tågrälsnära bad, ligger det värdigaste huset i hela Kvicksund.

Huset med lejonen och pelarna. Av marmor.

Lejonen är det sista man ser när man laddar för uppförsbacken i Sanda. De är det första man ser när man senare susar nedför backen, förblindad av ekersång, där fartvinden smeker som bäst.

Jag är ofta så upptagen när jag kommer till lejonhuset att jag aldrig lyckats ta en bild av dem. Men alla västerås- och eskilstunacyklister vet nog vilka jag pratar om. Slottslejonen. Vilka strapatser drar de ut på om natten? Vilka cykeltjuvar har de skrämt på flykten? Vilka slottsbetjänter har visat omtanke om dem och vilka slottsbarn har ridit på deras ryggar?

2. Hällbyanstalten i Tumbo

Nån halvmil efter Sandalejonen, på Eskilstunasidan av Kvicksund, kommer man till Tumbo. Ett pittoreskt samhälle med både skola, kyrka och gamla gravfält. Och faktiskt en och annan backe. Och en  anstalt. Här brukar jag ta en välförtjänt PP. Det känns lite skojsigt att parkera cykeln synligt just för att det är nära en anstalt. Tänk om en cykeltjyv sitter inne där.

Just den här morgonen startade jag i duggregn och hamnade mitt i morgonsolen. Det är tänkt att synas på den här bilden. Då känns det lite värt att ha 47 km till jobbet. Väl på jobbet trodde jag att jag hade glömt min kjol hemma, fick lite skrämmande bilder av hur jag höll i möten iförd strumpbyxor med en handduk virad runt höften, men kjolen visade sig ligga undangömd i ett lämpligt skåp.

Vardagseskapism.