An ounce of happiness is worth a ton of things

Min klädstång, min raphadalahäst, min målade vägg.
Ok, hade kanske plockat undan lite klädoreda innan jag tog bilden :P

De som känner mig vet att jag till vardags inte är nån materialist. Självklart inser jag tingens värde, jag spar på vissa föremål som har ett för mig känslomässigt och historiskt värde. Men jag mår illa av bara ordet shopping. När någon nära ändå lyckats dra med mig på en shoppingrunda sitter jag helst i affärens “pojkvänsfåtölj” (vilket idiotiskt begrepp ändå?) och cykelporrsurfar, typ. Trots att jag älskar att ha det snyggt hemma hugger jag hellre av mig en arm än lägger pengarna på en soffa om jag kan köpa en ny kvalitetsteknik- eller cykelpryl (som jag först valt ut för att sedan fara till affären och helt enkelt köpa) alternativt resa.

Ibland har det tagit i etablissemangets ögon smått bisarra proportioner. När jag flyttade till Västerås för att plugga år tvåtusensex så ägde jag en tjockteve, en resesäng, en förhistorisk bamsedator, en kastrull med lock, lite porslin jag fått hemifrån och ett tiokronorsduschdraperi jag haft i min förra studentlya i Stockholm. En vettig person hade gått och kittat upp sig på lite inredning. Så jag gjorde det. Gick till Clas Ohlson och köpte ett fyrpack brassestolar för 69 kr/styck, en iMac 17” på avbetalning, sedan en huskatt för 100 kr av en bonde (som dessutom lurat mig, hon-Stjärnan visade sig vara en han-Stjärt när våren kom) samt ett skrivbord/matbord/ritbord av Ikea för 149 kr. Så småningom blev jag även med en riktig säng för 1000 kr (sover på den än idag, köpt mig en extra madrass bara), en ruskigt otäck flaskgrön skinnsoffa (grovsoprummet), ett par illgröna gardiner (Indiska, 20 kr/paret) samt en aluminiumhylla (Ikea, 49 kr). Stjärten fick sig en kattlåda och en hemsk men nödvändig kastrering. Baslådan och ett par kanonhögtalare tillkom. Dem spräckte vi förresten nån av somrarna.

Jag var inte snål. Jag hade helt enkelt max 3000 kr att leva på när alla räkningar hade betalats.

Men jag hade råd med resor och äventyr! Var man riktigt smart och åt billigt så gick det att resa då och då. Eurocentrisk och ointresserad av exotiska länder många andra sparade till unnade jag mig istället en masse korta resor inom Sverige samt till närliggande europaländer. Jag åkte på festivaler, besökte mina kompisar i andra städer, gick på spelningar och festade mycket och ihärdigt, alltid i mina slitna men ack så bekväma dansskor. Hade jag slut på käk så gick jag och åt hos någon random snäll kompis. De visste att jag skulle bjuda tillbaka så fort jag hade möjlighet. Och brassestolarna? Tja, min lilla “tarm” som jag kärleksfullt kallade min studentlya med den kanske sämsta rumsplaneringen nånsin levererade några av de mest episka förfesterna under min pluggtid. För ärligt talat – vem bryr sig om finporslin när musikanläggningen levererar kvalité, när datorn levererar bra verktyg för att få ut kreativiteten och man inte behöver bry sig om att ha sönder nån jäkla kinavas som går sönder förr eller senare ändå?

Lite så lever jag idag. Idag har jag jobb och tjänar ändå så pass mycket att jag kan hålla mitt hem i någorlunda presentabelt skick. Jag äger fortfarande ingen ny soffa (ena kommer från mitt ex och den andra kommer från en kompis sommarstuga), jag har inte riktigt mognat för att köpa ett nytt lock till min överlevarkastrull (förra locket gick sönder), min höstvårjacka anno tvåtusenåtta börjar se något luggsliten ut men jag har faktiskt en smalteve, några finmuggar och ett duschdraperi i tyg.

Men jag har råd med att göra roliga saker med dem jag bryr mig om, resor och äventyr även om jag inte direkt går plus varje månad. Och råd med mitt stora älskade cykelintresse som jag inte har några problem med att vara materialistisk inom. De prylarna står nämligen inte still och glor på mig. De används för att utforska nya världar, för att träffa nya människor, för att bilda mig och för att utveckla mig och för att det är så förbaskat kul. Och kul, det ska man ha. Annars slutar man som en förbaskat bitter människa. Som en stel kinavas, som mest står där och surt glor på när andra har fest.