Författare: ck-admin

Lagar mina drömmars gröt
någonstans utanför Nyköping
nu i somras. 

Måndag folks! Helenas beskrivning av hennes och Hasses utefrulle i den nautiska gryningen (!) fick det att vattnas i munnen på mig och tänka på hur jag bäst föredrar min utefrulle. Och efter en viss skrollning genom de senaste års goda utefrullar så har jag kommit på att det är så här jag vill ha det – här hemma i svala Sverige i alla fall:

– Havregrynsgröt. Saltig och knaprig ska den va – hemligheten är att först koka vattnet innan man häller över den i kastrullen med grynen.

– Sylt i gröten. Finns det färska bär i skogen kan man med fördel köra in en näve sådana men jag diggar socker så jag kör med sylt. Är det för tungt att bära på en syltburk så är en påse russin mer hanterbart. 

– Syrlig jos av något slag, och kall ska den vara! 

– Ett perfekt kokt ägg med salt till. Perfekt enligt mig är ett tre kokminuters-ägg (typ mediumhårt) och äggen måste kokas med rätt timing för de får absolut inte blir för svala när det är dags att äta dem. 

– En kopp beskt svart kaffe (jag gillar sjysst snabbkaffe men det finns en mängd olika mer eller mindre materialkrävande sätt för att koka kaffe utomhus) eller en kopp lika beskt svart (English Breakfast alternativt Russian Earl Grey) te.

– Två eller tre tunna rutor mjölkchoklad till kaffet eller teet.

Guldkant: En citronskiva i téet. Vit emaljerad mugg med mörk kant att dricka ur. En croissant, kanske med en chokladmitt till kaffet.

Mjo, det var min simpla favvoutomhusfrulle det. Hur föredrar ni eran utomhusfrukost?

Kan man för att man inte har en cykel i rätt pojkstorlek i stan (ska åtgärdas, lovar!) inte hjulmeditera* så kan man meditera mellan två vingar istället. Jag och brorsan gjorde just det idag – for till Västerås Flygmuseum och lärde oss att flyga flygplan! Nästan på riktigt i alla fall. Men simulatorn där vi flög var så pass bra att det kändes som på riktigt. Tack piloterna-to-be som tog hand om oss! Sedan gick vi runt och nördade in oss i de olika flygplansbyggen. Vi är överlyckliga och skönt möra och vill lära oss mer och kanske kan man bli en flygingenjör när man blir stor?

Varje tillfälle att lära sig något är en gåva, speciellt när man gör det en solig dag tillsammans med någon annan som får en särskild glans i blicken av att hamna mitt i tekniken och älskar att ställa tusen frågor och blunda och känna att wow, vilken häftig och påhittig värld vi lever i.

Sådan syster, sådan bror. Snart sitter jag på tåget hem till Västerås efter att ha varit till Stockholm och dumpat av brorsan hos päronen och då blir det förstås Learning to fly i hörlurarna.

En låt som funkar lika bra när man är och hjulmediterar på cykelen kan jag lova er.

Puss alla likasinnade nörds där ute i rymden!

* njutcykla – oavsett hur fort eller hur sakta man gör det. Att hjulmeditera är ingen konst – det är ett tillstånd av att vara ett med cykeln precis just när man cyklar och alla som någonsin har älskat att cykla förstår nog vad vi (ty det från början var coach Tony som sa men hallå! Vi behöver ingen konstlad avslappning – vi har ju cyklingen!) menar varje gång vi talar om att cyklingen är vår meditation. 

 

– slåss mot den Stora Mäktiga Tröttheten

– umgås med ekofår på Ängsö (är inte skitnödig som nämner det in your face men det är tydligen värsta skillnaden mellan standardfår och ekofår alltså, lärde mig idag! Visste ni till exempel att ekofåren får samma käk vintertid som sommartid?)

– företar sig en kortare, men likväl seriös vandring på de nu nästan torra stigarna

– käkar plocksallad varav åttio procent är kräftor och räkor och resten plain pasta och något ruccolablad till för man är ju en skaldjursjunkie

– öppnar lyxiga paket från Rouleur och snusar lite cykelgroomingdoft och önskar för en gångs skull att cykeln inte vore så ren. Cykeln är i och för sig inte sååå ren…

– läser och ser det härliga reportaget Nerikes Allehanda gjort om proffset Emilia Fahlins hem.

– glider runt i gamm’passaten i holbrooksen och lyssnar på italodisko (en högst underskattad genre) like we just dont care 

– tittar till kaninerna på zooaffärn och drömmer bort sig en stund…

– och tittar till cyklarna på cykelaffärn och suckar ödmjukt men ändå liiite avundsjukt. Men allt i sinom tid!

– och om man ändå är bredvid elektronikaffärn, klämmer på en kamera som visserligen är svindyr men jag är ändå värd den. Jag är så tråkigt envis. Om jag inte är nöjd med en kamera så säljer jag den och sen fotar med mobilen hellre än köper en ny kamera för tänk om optiken inte är jag. Därav den sugiga bildkvalitén på bloggen med jämna mellanrum

– gör världens fluffigaste smörigaste potatismos och överdoserar ärtor till, får äntligen Jonas att äta maten och se där! mer energi i kroppen. Fy fan så synd det är om honom, som dessutom skulle köra årets första landsvägsbrevet och allt :'(

– *håller tummarna för att inte bli förkyld*

– tar kväll och då blir det sällskapsspel eller film.

Puss och hoppas ni fått det lite ledigt och skönt idag 🐇

English: Sheep, hiking, cruising, bike luxury grooming kit and bunnies – some examples of things me and my little brother did today.

Åh Sóller, dig jag aldrig får nog av.

God morgon! Åh va trött jag är redan. Hela huset (ok lägenheten då) förutom lillebror sov uselt. Lillebror steg dock upp pigg som en sol och äventyrsredo redan sex. Jonas är däckad i någon grumlig variant av pest-mancold-gulsot. Jag önskar jag vore piggare med har svårt att uppbringa någon hurtighet med bara några få sovtimmar i kroppen.

Hela den redan soliga dagen ligger dock redan framför oss så jag tänker förstås skärpa mig och få ut det mesta möjliga utav den. Varde gröt med sylt och varde kaffe starkare än kolfiber. Varde en choklad bit till och kanske en till.

Så snart blir det att packa lite picknick i bilen och rulla ut den mot naturen och skogen och vandra och grilla en sväng och så en överraskning på det (för någon har ju fyllt år) – men först ska jag bara… blunda… lite… till…

och drömma om Mallis. Fy fan hur dum är jag som inte planerat åka till Mallis i år? Jag dör ju mallislängtandöden helt seriöst. Min underbara vackra ö.

Jo, jag måste nog till Mallis även i år *skriver i VCK:s mallisgrupp och frågar om någon har en ledig säng över till mig*

Puss.

Hej hej från mitt persikoface. Alltså seriöst borde inte ansiktsdun vara ett minne blott när man är trettioett? Inte i mitt fall. Tur att jag inte håller på med triathlon – skulle säkert förlora en och en annan sekund på att försöka bryta mig genom vatten- eller luftbarriären med ansiktet täckt med första sortens fluff.

Anledningen till att persikofacet log så igår var för att cykelkvällen var så löjligt vacker och försatte mitt inre i en fin balans. Det var friskt, soligt, lagom blåsigt och hela mälarstaden badade i kvällssolens guldsken. Jag vevade på ner till sjön, tog grusvägen ut till Gäddeholm, spanade in de mången dungässlingar med sina överbeskyddande päron, drog en lång filosofisk pinkpaus och värmde stjärten i solen (flåt gässen), hittade ett gäng nya branta stigar men fortsatte ändå på den större grusvägen som ledde mig från naturreservatet ut till asfaltsvägen. Enda smolken i bägaren var att den annars så torra vägens sista parti visade sig vara ett djuplerigt helvete som stänkte ner både cykeln och mig till det bruna oigenkännandet. Nåväl. Inte kan man avstå de roliga grusvägarna bara för att slippa bli lerig eller hur? Om någon är nyfiken på den dära grusvägen som man kan ta från Gäddeholmen för att slippa köra asfalt så finns rutten här på Strava. Om ni är oroliga för lervällingpartiet så lovar jag att det kommer att torka upp om några dagar.

Förresten så blev det inget bloggvänligt köp igår ty affären jag åkte förbi inte hade den rätta modellen på saken. Typiskt kommersbekymmer men men. Idag lever jag på gårdagens kväll, ser fram emot att tränga mig lite med vårfolket i Stockholm som jag ska till för jobb och för att hämta min lillebror. Blir alltså rock’n’roll och friluft i helgen!

Puss och hoppas ni får en underbar fredag.

English: This Spring, the evenings are ridiculously beautiful. I enjoyed every second of yesterday’s short but soulful ride – even its muddy and windy parts.

Idag är den med mig till jobbet – min fina kära Ridley. Det var så förbaskat soligt imorse att det vore ett brott mot cykellagen att inte sticka ut och köra en sväng! Tyvärr så hade natten varit kall så jag cyklade över frysta pölar imorse på vägen till jobbet. Det blir dock snabbt varmt under dagen så jag hoppas på att inte behöva frysa alltför mycket när jag cyklar på kvällen.

Det med att frysa under cykling är det rätt nytt för mig. Det beror förstås på att min fart och pulshöjningen är typ hälften mot vad den brukar vara. Jag cyklar lågintensivt, svettas mindre, är mindre hungrig av mig men fryser desto mer. Både gillar’t och ogillar’t men är väl bara att gilla’t liksom. Glad att jag kan cykla och må mig under tiden.

Ikväll blir det dock ingen lång tur utan mest för att vädra skallen. Veckan är intensiv. Hela dagarna består av möten så jag längtar verkligen till min hjulmeditation. Och ska om jag inte kommer in till stan för sent svänga in på en affär och köpa en sak som både jag och bloggen saknat ett tag.

Lite kul förresten men n+1 stämmer inte riktigt på mitt cykelbestånd just nu. Ridleyn är ju idag min enda (förutom Monarken men den är lite för stationär för att riktigt räknas med) sportcykel. Jag längtar förstås redan nu till min nästa racer och min nästa mtb men jag har inte den blekaste om vilka det blir vilket är lite kul faktiskt.

Det kan te sig lite sårbart att äga bara en sportcykel men jag har i alla fall ett par hjulpar att byta emellan ifall att och så tävlar jag ju ingenting i år. Tanken är ändå att jag ska bli med ett träningshjulpar extra så jag slipper byta mellan cross- och landsvägsdäck hela tiden. Funderar på ett par klassiska Shimano Ultegra WH6800 – vad tror ni om dessa?

Gymmet igår, jag hade gjort min obligatoriska uppvärmning och gled över till maskinrummet.

– Ursäkta, är du klar här? frågade jag blygt tjejen som glatt hängde utanför den där assisted chins/dips-maskinen jag sedan några gånger tillbaka börjat använda för att stärka min taskiga kontorsråttecyklistöverkropp. Fick ett ja till svar. Hoppade på maskinens syntetskinnpall och började dippa (heter det så?). För tungt, måste justera.

Busted!

– Oj det var visst för tungt, sa den glada tjejen medlidande och började trixa med vikterna.

– Jag har precis börjat träna armarna och axlarna ordentligt, förklarade jag försynt.

– Jo samma här, sa den glada tjejen igenkännande. Beach 2017 here we come!

– Eh… just precis! svarade jag något fördröjt och blev smått chockad över hur chockad jag blev över att någon tog upp något så ointressant som hur man om flera månader ser ut på en svettig strand när man har två önskan nej tre, ett – hitta en skuggfläck två – bada i iskallt vatten och tre – fly helvetet och göra annat roligt utav sin tid typ cykla eller sevärdheta istället?

Alltså jag fattar ju att det är bara ett kul uttryck man säger slänger sig med, men visst är det intressant hur pass accepterat det är att man tränar för utseendets skull? Det är liksom inget man ifrågasätter. Till gymmet går man för att man vill se bra ut enligt den gängse normen, inte mer med det.

För att återfå en bit av värdigheten impade jag sedan (såg ni, såg ni?) på omgivningen genom att lägga på lite extra under benövningarna.

Men det är kul detta med arm- och axelstyrka. Jag har verkligen rätt dålig sådan. Bortsett från benen så har jag rätt bra core, och jag har en stark om än gnällig rygg som självklart måste underhållas men som mest behöver cykling. Men just den dåliga arm- och axelstyrkan gör att jag faktiskt ser styrketräningen som jag idkar 2-3 gånger i veckan som en seriös utmaning just nu. Jag har ju tränat lite arm- och axelstyrka även innan men då lite mindre helhjärtat ty enbart för att kunna vara stark bakom crosstyret liksom. Jag tänker förstås inte skaffa några synliga stora muskler på armarna men jag vill klara av mer och känna en funktionell spänst även i det kroppsområdet. Nu när jag har alla chanser i världen att träna precis hur och vad jag vill om kroppen tillåter’t så vore det dumt att inte ta tag i det försummade.

Så jo, det är nog jag och beach 2017 i alla fall. Ty sommaren 2018 har jag förmodligen åter glömt allt vad armstyrka heter.

Puss!

English: About me trying to gain some arm strength and also trying to understand what beach 2017 is all about 😉

 1. Sköna breda cykelbrillor som skyddar ögonen från vägarnas vårdamm, Adidas 2. Ny frän styrlinda att lera ner innan det är dags att byta till vit på sommaren, Fizik 3. Hyllningsbidon för att visa vilket stall som äger, Rapha 4. Gängets spacigaste cykeltröja, Je Suis Cool 5. Skoskydd som tål regn, Grip Grab 6. Huvudet uppe bland molnen-hjälm, Giro 7. Lätta handskar för de fortfarande kyliga vårturerna, Café du Cycliste 8. Babyblå armvärmare, VOID 9. Silkessjal  à la Cykelkatten när man tröttnat på buffen, Cartier.

Hej ciclistas fashionistas! Våren är här och i och med det de varmare vindarna men också lite annat tänk när det kommer till hur jag klär mig på cykeln.

Jag tänker lager på lager – benvärmare, armvärmare, underställ, vindtät tröja – eftersom vädret skiftar så lätt.

Jag tänker regnberedskap och glömmer inte skoskydd, en lätt regnjacka i tröjfickan och kanske ett par extra handskar att byta mot för att slippa frysa om händerna.

Och jag tänker självklart fira den kommande säsongens ljuvlighet! I vår är jag lika klar som den blåaste himmelen, lika blå som det djupa havet nedanför serpentinerna jag klättrar uppför och så klart lika cool som stjärnorna jag betraktar under kvällsturerna med månens sken som enda sällskap. Jag skippar de varma murriga höstfärgerna och klär mig blått, kallt, klart.

Puss!

Hörru våren, kom tillbaks, allt är förlåtet! Hur kul var det liksom att bryta sig igenom den kalla, våta, hemska snöbarriären när jag cyklade till jobbet imorse? Inte kul någonstans.

Desto mer tacksamhet känner jag för att vi har fått två visserligen kyliga, men ändå rätt soliga cykeldagar i helgen. Eftersom jag var rätt mör efter tiomilarn i lördags så satt det perfekt med en riktig myspysrunda med cafét Gula Stallet i Målhammar som mellanlandning. Målhammar är en doldisherrgård med tillbehör någon mil utanför Ängsö, i mitt tycke Västerås flottaste naturreservat. Det kryllar av får och kulturtanter som kommer till gårdens galleri. Och igår var vi hela fem cyklister på stället – jag, Jonas, Tony och så ett bekant cykelpar som till skillnad från oss crossies hade tagit ut sina racerar.

Överlag märktes det att cykelvåren, den hade börjat! Trots att vi inte körde de allra vanligaste vägarna (ja inte alla i alla fall) så mötte vi en och en annan hjulryttare – en och en annan mtbare, en grannklubbis, ett gäng blårange ungdomslöften övandes snygg linjecykling. Och så några glada standardcykelfamiljer på de bredare cykelbanorna utanför staden. Kul! Här i Bilbältet Västmanland är varje cyklist guld värd. Och det glädjer mig att så många är ute trots att den “officiella” motionssäsongen inte börjat ännu.

På kvällen gjorde jag ett ryck och tvättade bilen några kilometer bort från där jag bor. Varje gång jag kör bil i stan – och det händer sällan, eftersom jag inte har bilen till att köra i stan – så slår det mig hur många potentiellt farliga korsningar mellan bil- och cykeltrafiken det finns i Västerås. Främst handlar det om utfarter med låg eller obefintlig siktsträcka för båda trafikslagen, men även obelysta korsningar, otydliga korsningar. Alltså ska man vara rent krass och skitnödig så är problemet ur vägen så länge man som motorfordonsförare och cyklist bromsar in och så gott som stannar iföre varje sådan korsning. Verkligheten ser inte ut så. Människor är människor – stressade, distraherade, glömska. Människor kan vara barn, människor kan vara äldre. Västerås stads nuvarande inställning – det går väl inte att göra så mycket åt’t, cyklister får väl skaffa reflexväst – till situationen med de mången farliga korsningar skrämmer mig helt ärligt. Det finns för fanken hur många lösningar som helst om man anstränger sig lite. Tillfällig trafiksignaldirigering – höga farthinder och belysning – sätt upp ett rött stoppmärke till att börja med!

Usch nu vart jag riktigt deppig.

Nä, nu måste vi tänka positivt här. Helgen har varit fantastisk – jag åt en supergod spenat- och ricottaostpizza på kvällen – skypade och skrattade så mycket med min älskade mormor igår! – och nu går vi enligt min gamla skolkompis Nitzan mot ljusare tider så att det kanske blir en eller kanske två kvällsrundor nu i veckan.

Idag ska jag vila efter tre träningsdagar, hoppas ni får en glad måndag. Puss!

English: Today, I’m thankful for the the sunny weekend. I’m also glad there are so many riders out there already, and a bit sad because of how little our municipality actually does for the cyclists’ safety.

Igår cyklades det för i år första gången dubbfritt – vilken grej egentligen! Aldrig flyger man fram så lätt som när dubbdäcken har åkt av – de första milen i alla fall. Sedan har man gjort av sig med lite mer energi än vad man hade räknat med och bums så är man där igen, trött och smått förstörd. Speciellt om däcken inte är några racerslix utan mönstrade crossdäck, vägarna är både asfalt och grus och vinden vänder.

Vårklassiker, igår kördes ju som bekant vårklassikern Milano-Sanremo och ni får ingen länk ty vägrar spoila för er som inte har sett loppet ännu. En sak är i alla fall säker – grabbarna som körde tävlingen hade bra mycket mer vindskydd än vad vi stackarna hade på vägen hem.

Vi – som jag och Jonas – körde förstås ingen tävling. Vi hade egentligen bara ett syfte – att cykelträna hårt och att köra långt fan jag erkänner det var att ta oss till Köpings pärla Skeppshandelns Stenugnsbageri (världens stavvänligaste cafénamn, jag vet) och fika oss ner i fördärvet och sedan fara hem. Med oss nästan upp till Köping fick vi coach Tony som tyvärr inte kunde köra hela turen pga. sitt eländiga knästrul.

Väl framme i Köping besannades våra drömmar. Jag (hon med hjälmranden på bilden ovan) åt en helfestlig lax- och picklade grönsakermacka på valnötsochtranbärsbröd, en saffransmacaron, en tugga toscakaka och en eller kanske tre skedar semla. Jonas (med kaffestinn blick på bild nummer två) åt pannkakor med honung, nästan hela semlan och nästan hela toscakakan. Till det dracks ett gäng koppar kaffe och plötsligt vägde vi sisådär tio kilo mer tillsammans. Eller så kändes det i alla fall.

Pigg och peppad att fortsätta vaggades jag in i att det inte skulle vara någon big deal att köra ett gäng fem-sex mil till istället för att vända hemåt på en gång. Vi fortsatte upp mot Kungsör – och medvinden fick det att kännas som att man knappt behövde trampa.

Ja, sedan blev stämningen tråkigare. Vill ni ens läsa vidare?

Äsch. Jag erkänner. Jag blev slö och grinig och orolig. Vad min oro handlade om är inget vi behöver dryfta i detta inlägget – men den ihop med att jag frös satan (skulle ju förstås stila och köra nästan sommarklädd) och var allmänt svag och sömnig gjorde att de sista tre milen hem blev en riktigt sur historia.

Men vem minns den sura historien? Inte jag i alla fall – jag tänker minnas alla de små härliga grusvägarna som vi nyttjade för att slippa de stora platta landsvägarna. Här är rundan:

Idag ser det ut att vara än härligare ute så dags att dra iväg på en kortare runda innan jag ska ta itu med de tråkigare söndagsmåsten som biltvätt och städning.

Puss och hoppas ni får en underbar söndag!