Hej hej från mitt persikoface. Alltså seriöst borde inte ansiktsdun vara ett minne blott när man är trettioett? Inte i mitt fall. Tur att jag inte håller på med triathlon – skulle säkert förlora en och en annan sekund på att försöka bryta mig genom vatten- eller luftbarriären med ansiktet täckt med första sortens fluff.
Anledningen till att persikofacet log så igår var för att cykelkvällen var så löjligt vacker och försatte mitt inre i en fin balans. Det var friskt, soligt, lagom blåsigt och hela mälarstaden badade i kvällssolens guldsken. Jag vevade på ner till sjön, tog grusvägen ut till Gäddeholm, spanade in de mången dungässlingar med sina överbeskyddande päron, drog en lång filosofisk pinkpaus och värmde stjärten i solen (flåt gässen), hittade ett gäng nya branta stigar men fortsatte ändå på den större grusvägen som ledde mig från naturreservatet ut till asfaltsvägen. Enda smolken i bägaren var att den annars så torra vägens sista parti visade sig vara ett djuplerigt helvete som stänkte ner både cykeln och mig till det bruna oigenkännandet. Nåväl. Inte kan man avstå de roliga grusvägarna bara för att slippa bli lerig eller hur? Om någon är nyfiken på den dära grusvägen som man kan ta från Gäddeholmen för att slippa köra asfalt så finns rutten här på Strava. Om ni är oroliga för lervällingpartiet så lovar jag att det kommer att torka upp om några dagar.
Förresten så blev det inget bloggvänligt köp igår ty affären jag åkte förbi inte hade den rätta modellen på saken. Typiskt kommersbekymmer men men. Idag lever jag på gårdagens kväll, ser fram emot att tränga mig lite med vårfolket i Stockholm som jag ska till för jobb och för att hämta min lillebror. Blir alltså rock’n’roll och friluft i helgen!
Puss och hoppas ni får en underbar fredag.
English: This Spring, the evenings are ridiculously beautiful. I enjoyed every second of yesterday’s short but soulful ride – even its muddy and windy parts.
