Författare: ck-admin

Enda (hårt instagrammade som sig borde 2012) kortet jag tog under den cykelturen – 

vid grillen i Köping… 

Morgon! Regnmorgon, ruskmorgon. Jag bloggar från sängen i ett svagt försök att vila kroppen efter gårdagens gångmil (råkade på riktigt gå vilse i ett för mig nytt område i Västerås och mobilbatteriet hade dött så jag kunde inte gpsa ut mig) och en sömnfattig natt med idel värk i de rastlösa benen. Men snart kommer bästa Frida hit och då kommer allt kroppsligt elände vara glömt och förlåtet vet jag med mig.

Idag är det ju en sådan där #throwbackthursday och då tänkte jag dra den om Thåström!

(för ni vet väl att Thåström har släppt en ny skiva och turnerar just nu runt om i landet? Vad jag tycker om skivan törs jag inte riktigt raljera om än så länge men det första intrycket är nog ”småtråkig pratig i likhet med förra”. Kommer dock förstås att ge den fler chanser – vem vet, kanske passar den just en mulen höstdag som denna?)

Ett av mina starkaste Thåström-minnen är dock inte riktigt musikalisk. Inte i början i alla fall… Häng med:

I mars 2012 var jag mycket, mycket nybörjare till cyklist. Jag hade nyligen blivit med min första racer (en vit Specialized Dolce Sport med zoraväxlar), jag hade precis insett detta med att man sitter fast i pedalerna och jag hade gjort mina första SPD-vurpor till bostadsområdets skadeglädje. Jag hade också precis startat Cykelkatten – för att dokumentera mitt nyvunna sportcyklingintresse! – och i och med att jag hade konstant ont i den smått skadade (överansträngning, skidor) och smått ovana ländryggen så handlade de flesta turerna om att hålla ut så länge det gick innan ryggen satte stopp och de flesta inläggen om mina olika besök till länets sjukgymnaster. Det var ändå en festlig nybörjartid! Peter, åh Peter – gick det någon dag utan cykling, punk och fest? Hur hållbart hade det varit i längden? Förmodligen inte alls, men det fick vi aldrig leva och se.

På lördag den 24 mars hade Thåström sin spelning på Conventum i Örebro, cirka tio mil cykelväg från Västerås. Tio mil var mycket för mig på de än tiden. Speciellt om det skulle gå fort. Och fort skulle det gå, eftersom vi hade bestämt oss för att cykla till Örebro och konserten. Planen var bombsäker: vi skulle cykla till Köping. I Köping skulle vi ta tåget till Örebro. I Örebro skulle vi cykla till hotellet där våra vänner väntade på oss. Ombyte, förkrök – samlat tåg till arenan och Thåström.

Planen visade sig vara bomb- men inte SJ-säker. Vi hade mycket riktigt cyklat ner till Köping och börjat bärsa och lyssna på musik från mobilen för att liksom fira kvällen redan där… men när det folktomma lördagståget kom och vi började lasta in oss och våra racers så kom en hårpomagerad tågvärd och bad oss att stiga av. Men vad i..? Fick man inte ta med sig cyklarna ombord? De små tunna ömtåliga maskinerna, mindre än de flestas jätteresväskor?

Tågvärden var stenhård och inte ens bönerna om att cykeltransportgrönisarna vi skulle få en! endaste! chans rubbade den glanshåriga tågvärdens uppfattning.

Utkörda, smålulliga och inte så lite stressade fann vi oss kvar på Köpings station. Det började bli tight om tid. Kanske bara två timmar kvar tills den för att vara en gammal punkare punktlige Thåström skulle gå upp på scenen. Vi hade ändå inget val än att fortsätta cykla – cykla till Thåström.

Det gick trögt. Ölen hade retat upp urinblåsorna. Peter var stressad. Min rygg värkte. Ischiassmärtan gick ner i benen. Jag var tvungen att stanna till var femte kilometer för att massera den. Vi började inse att det förmodligen skulle skita sig med spelningen. Fan fan fan.

Någonstans i en lång utdragen backe så hördes glada brummande ljud. Jag som låg efter Peter (som trots att han tog hand om sitt cykelklena sällskap ändå låg bra före, klassiker för alla ojämna par) vände mig om och såg ett mindre tåg av raggare som fraktade fräna amerikanare på släp bakom små pickupbilar.

Plötsligt stannade en av bilarna till. Rätt som det var stannade hela tåget. Utan att vi hade vinkat till dem så erbjöd sig det rara gänget att skjutsa oss stackars cykelidioter dit vi nu skulle. Flickan var ju helt slut, det såg man ju!

Uppraggade och mycket tacksamma fann vi oss i att åka med, med cyklarna tryggt inlastade i pickupbilarna och med varsin gudomligt ljummen raggarpilsner skänkt av våra chaufförer. Hela vägen in till Örebro fick vi skjuts, så gott som ända till hotellet.

Snabbt ombyte. Varmt, skönt, så trött hade jag nog inte varit på länge. Lite mat, lite dricka… lite hotellrumshäng.

Thåström hade hunnit sjunga de flesta låtarna när vi till slut anlände till Conventum. Men vad gjorde det? Vi hann sjunga med i minst tre låtar, och sedan gick vi ut i foajén och där spelade Asta Kask och då vart det dans och röj och sedan minns jag inte så mycket mer av den kvällen.

Dagen efter tog jag tåget hem (Peter cyklade hem men jag var för trött). Så fick jag cykla hem cykeln senare.

Vilken pärs! Och vad har vi lärt oss av detta?

Troligtvis ingenting, jag är lika mycket tidsoptimist idag som då, även om jag kan cykla långt och rätt fort och ryggen är det så gott som pli på (peppar peppar).

Eller jo. SJ – de kan man fortfarande inte räkna med cykelmässigt. Det kan man däremot göra med människorna. Det är i alla fall alltid värt att testa, eller hur?

Skål och låt musiken aldrig sluta spela och hjulen snurra.

Puss!

P.S. Senare den våren var jag till Stockholm. På Centralen hade SJ smackat upp stora affischer med snacket om tågens miljönytta och samåkningens glädje. Och gissa vems fysionomi som präktigt glänste på det förstorade fotot på ena affischen.

Den hårfagre tågvärdens, så klart. 

Säg vad man vill om 1177 men inte är de några partytyper heller. Till exempel så påstår de uslingarna att det där med att gå i trappor/backar för att dra igång förlossningen utan är en envis myt. Typiskt. Men vad kan en stackars otålig kvinna göra om inte ändå göra ett litet försök… ifall det kanske ändå funkar, just för henne och just denna gången?

Så igår gjorde jag just det. Ett backförsök. Häng med genom kameran!

Västerås är ju inte direkt känt för några backar. Jag brukar säga att vi får världens bästa uppvärmning eftersom vi i snitt cyklar åtta-tio mil innan närmaste backe värd namnet uppenbar sig. Men vi har ett naturreservat ute på ön Björnön. Och där finns det en gammal övergiven skidbacke. Vintertid åker folks pulka i backen. Sommartid är den lämnad mountainbikers och trailrunners backträningar. Själv brukar jag ibland dra dit med crossen och rasta lillklingan och lungorna.

För att inte säcka ihop mitt i backen värmde jag upp genom att trampa runt på de sceniska stigarna.

Det är så himla roligt att fota hösten. Till skillnad från sommaren då allting är ungefär lika grönt och blir till ett enda klorofyllmos så gör de olika växtsorternas förfallnyanser att fonden blir som ett slags kulisser. Lager på lager!

Och var gång jag företog mig en pinkpaus (gravida företar sig många, många pinkpauser) så uppenbarade sig det nedersta kulisslagret. Med de peppa fasta falläpplisarna och de skräckinjagande svampen som mest påminde om djuphavsmonster.

Hej från pölselfietjej förresten!

Så närmade jag mig backen. Grillplatsen var dagen till ära befolkad av ett glatt gäng individer bestående av fyra människor och minst fem lösspringande hundar varav tre var av större kampfhundsort. Jag stålsatte mig mot min kampfhundrädsla och trampade bestämt förbi. Självklart var det inte någon av kampfhundarna som ens tittade åt mitt håll så mina fördomar om dessa krossades ännu en gång. Skönt det.

Framme vid backen! Först fick jag driva igenom vassen och löven och annat naturbråte. Sedan trampade jag så bestämde och så “trappgångsliknande” uppför, just på den stigen där liften en gång i tiden transporterat glada skidåkare.

Det tog sin lilla tid och ett par-tre kortare flåspauser men så kom jag till slut upp.

Yey dagens POM! (ni kan ju gissa vad P står för)

Vila mot en stubbe. Uppe var det mulet och lite kargt sedan de hade avverkat skogen för flygtrafikens skull.

Men se där – cyklistens bästa vänner, de goa mjuka fåren betade runt och var sällskapssjuka!

Och lika finessbefriade som vanligt. Fråga inte varför men blotta åsynen av mig fick hela klanen att dra igång en synkroniserad pinkpaus.

Joråsåatt jag drog väl vidare ner mot på andra sidan backen och kilade mig in på en utmärkt vandringsled.

Har ni förresten tänkt att Herr Gårman gör sig som snyggast höst- och vintertid? Måste vara något med den blåa färgen mot det gula och det vita.

Framme vid bilen hade jag förstås helt glömt varför jag varit ute och traskat där ute på Björnön i första hand. Benen värkte härligt och det kändes faktiskt rätt skitsamma om myten om trapp-/backträningen faktiskt var en myt. Det viktigaste var att jag hade fått i mig ännu en härlig naturupplevelse och en massa frisk luft – något som helt klart skulle göra gott för bäbisen oavsett om den fick för sig att stanna kvar i magen en stund till eller göra en snar entré…

Puss så länge.

Ett kortishej från en som kämpar på med rörligheten! Idag är en vacker dag och jag har gjort mig fin och långpromenadredo men så vägrar ena benet lyda helt. Smärtan är helt störd! (tänk strålande rakt ner i benet så att det tappar all kraften)

Så nu hänger jag på en busshållsplats och tar bussen dit jag ska så får vi se om benen unnar mig promenad idag eller om det blir att sitta på en parkbänk och läsa tidning istället.

Puss och hörs ikväll!

bussdjuret

Obs inlägget är ett samarbete med hösten
och om någon undrar så jo, betalningen skedde i natura.

Glad tisdag alla höstmysisar hemmaslappisar! Nä flåt. Det är jag som är hemmaslappisen just nu. Ni är ju hur grymma som helst och kör på med träningen, det märker jag ju i alla kanaler.

Men nog noterar jag en och en annan åh nej, ute är det kallt och ute är det blött så jag stannar hemma och trampar till sitcoms-tendens hos vissa (och då menar jag förstås inte er som måste köra inomhus av diverse tids- och hälsoskäl)?

Detta inlägg är till er – här får ni ett gäng anledningar till varför det kan vara värt att avvakta med inomhusträningen och passa på och cykla ute ett tag till. Här kommer de:

Anledning 1: Det är lugnare därute

Motsägelsefullt – aight? Vi vill ju få ut folks… Men seriöst, alla som hojar ute i naturen vet hur drygt det är med överfulla och sönderkörda stigar. Vill man vara ifred, njuta av tystnaden och vara så att säga ett med naturen så är det nu (och på vintern förstås) som man ska vistas i skogen och på grusvägarna.

Anledning 2: Var inte rädd för mörkret, ty farten vilar där

Man är aldrig så snabb som när man kör i mörkret. Även om det går i fjorton km/h så känns det som att omgivningen bara flyger förbi en! Det är ju visst något speciellt med mörkercykling (ska banne mig instifta en sådan kategori här på bloggen) – bara man ser till att kitta upp sig med ordentligt med lampor och sjyssta batterier (bra guide hos Helena) som inte lämnar en ensam och vilsen med skogens alla oknytt.

Anledning 3: Det är för jäkla vackert 

Jovisst – detta är nog den mest uttjatade men också den mest sanna anledningen. Även den vidrigaste, kallaste blötaste dagen så bjuder hösten på en visuell upplevelse utöver det vanliga. Stanna till, andas in luften, ta av hjälmen och låt vinden härja runt huvudet. Klicka i och off you go, endorfines rising!

Anledning 4: Fotogenique solnedgångar

Sommartid är man oftast redan hemma, ombytt och utslagen i soffan när solnedgången inträffar. Nu finns det däremot alla chanser att pricka in de där gyllene timmar just när man är ute och cyklar. Instavänligt deluxe.

Anledning 5: En softare klungstämning

Jag som finner klungspelet det roligaste inom landsvägscyklingen kan ändå tycka att det är för himla skönt att slippa det under höstens distansturer. Det finns ingen riktig dragordning, alla ba ligger och myskör, någon går fram, någon sticker före och kissar, två ligger ännu längre bak och snackar skit… avståndet hålls automatiskt fint, kompislapparna är på, farten blir per automatik jämnare och stämningen softare. Till och med hen som är känd för att skrika ut de jobbigaste klungpekpinnar softar ner och ligger där bak och tuggar tankspritt på sin lilla energikaka – det finns ju ingen Vätternrunda att klungträna inför på ett tag…

Anledning 6: Mums mums varmt varmt

Äntligen har man en anledning att ta med sig lite värmande nyponsoppa, saltig buljong eller (lätt sockrat, tips) te. Och kanske en liten kaka också? Sätta sig ner på en stubbe, eller bara stå bredvid cykeln, ta ett par klunkar och känna den behagliga värmen sprida sig inombords. Livet är allt fint ibland, eller hur? Idag finns det gott om olika slags termosflaskor i handeln, annars finns mitt snabb-DIY här.

Anledning 7: Det är nu man är som starkast

Till skillnad från våren så är man ju faktiskt oftast som starkast så här års. Det är inte så konstigt med tanke på utomhussäsongen i ens bakficka. Mer konstigt vore det att försumma sin styrka? Självklart kan en viss känsla av avslagenhet infinna sig. Man kan känna att man liksom gjort sitt för i år. Men tänk tvärtom – det är nu det kan vara roligt att njuta av sina starka ben och något mer slipad teknik. Kravlöst och desto roligare! Testa köra en del av någon närliggande långloppsbana. Eller passa på och träna på något tuffare tekniskt moment, nu när det inte hänger något prestationsmåste över dig. Jag lovar – det kommer att “plötsligt” ge sig lättare.

Anledning 8: Varför sluta med det man tycker är roligt?

De flesta av oss som cyklar gör det för det är roligt. Tänk på att det inte finns någon som helst lagstadgad säsongsindelning inom cyklingen. Med hjälp av rätt klädsel och inställningen att det både kan och får kännas olika från årstid till årstid så får man lätt glädje utav sitt intresse oavsett säsongen och klockslaget.

Nå, är ni övertygade? Kom gärna med fler anledningar till fortsatt utecykling (eller försök motbevisa mig om det går). Puss och snart kommer jag spamma er med vintercykling-inlägg hihi.

De där kängorna och när jag var gravidast uppe på fjället
(eller nä… gravidast var säkert någon renko)

Hej folksis!

Jag säger då som den gode Johan – sicken måndagsmåndag.

Ute har det spöregnat. Tankarna (läs: drömmarna) går mot vattengång men nej, magdjuret har förskansat sig inne i Katja och kör hellre vattenjympaintervaller än förlöser sin trånande mor. Kör hårt du lille tuss, jag är också en simmerska i grund och botten… *försöker le tålmodigt*

Igår söndag blev det ett något annorlunda firande av gravidvecka 40. Jag hade tyvärr åter bestraffats med en helt sömnlös natt så psyket var inte riktigt på topp men jag kämpade på. Först gled vi runt och frös häcken av oss på stigarna runt Anundshög (min idé, trots feta förvärkar så skulle det ju prompt gås, trots Jonas försiktiga Är du säker på att du inte vill hem?-uppmaningar). Det var dock sådär vemodigt vackert med alla löven som revs av träden, yrde runt oss, blöta, klibbiga, purpurröda och ockriga. Även en och en annan mountainbiker kunde synas till, tappert lagandes punka med stelfrusna handskklädda händerna eller studsandes över de hala rotpartierna.

Sedan åkte vi och köpte ett särskilt multiverktyg på Biltema och fikade muffins på Willys. Resten av kvällen fortsatte Jonas sovrumsrenoveringen medan jag försökte göra allt för att somna men råkade påbörja en ny fantastiskt bra bok… och så övergick kvällen i natten.

Idag vaknade jag fast besluten om att inte låta denna veckan bli som förra – en enda förväntans tid, en enda leda! Lika bra att skärpa sig och göra något produktivt utav väntan. Det blir ändå som det blir.

Så idag företog jag mig ett gäng måndagiga saker.

Jag har tvättat våra (tras)mattor.

Jag har ansökt till ett gäng distans-utan-sammankomster-kurser för att jag inte står ut med tanken att de där små grå under det blonda svallet stagnerar under tiden jag hänger hemma med bäbisen. Vad det blir tänker jag inte avslöja än men tänk åt coaching och pedagogik-hållet. Jag hoppas att det kommer att gå – och gör det inte så har jag i alla fall lärt mig någonting på vägen.

Jag har bestämt mig (men inte hunnit med) för att äntligen tvätta min cross skinande ren med alla de lyxigaste rengöringsmedlen jag har. Så att den blir extra motiverande däruppe på väggen liksom.

Jag har äntligen köpt mig ett par senhöst-/vinterskor. Jag handlar skor ytterst sällan och just nu har jag prick noll varmare skor. Eller jo, ett par vandringskängor har jag men är ju inte riktigt vandringskängor utanför skogen-typen jag. Har dock ändå tänkt till praktiskt och köpt ett par som trots att de inte ser sportigt-hurtiga ut är grovsulade och ska tåla slask och lera. Fy fan på att pröva skor som höggravid… ontigt, svettigt, jobbigt. Idag kom jag på varför jag har dröjt så länge med att göra det.

Och så har jag haft Ingela och hennes lille Adrian på fika här också. Nygräddade bullar, snack och rita med glada färger, det är grejer det.

Jag har egentligen velat snurra lite på Monarken också. Inte med något som helst motstånd eller så utan mest för sakens skull. Vem vet, kanske hjälper det den lilla Kungligheten på traven?

Får se om jag gör det imorgon. Om kroppen sig vill ska jag annars ut på gravidäventyr i den närliggande rocklundaskogen. Och då åker vandringskängorna minsann på.

Om någon snäll hjälper mig att ta på dem och knyta dem det vill säga…

puss och nu blir det till att laga pasta som den cyklist man ändå är innerst inne.

Ja hej från det lugna hemmamyset på Bomansgatan. Visst är det fint och trivsamt hemma hos oss just nu? Nästan så man vill ringa hit en heminredningstidning för ett lyxigt reportage som garanterat väcker habegär hos läsarna…

japp, hemma i den lilla lya ciclistan råder det ett fullständigt kaos. Värre än när båda har cyklat cross och mtb och kommit hem och är leriga och blöta samtidigt! På något sätt känns det typiskt den glada tidsoptimistfamiljen F/W att dra igång den “lilla” ombyggnationen och möbelihopskruvningen just nu, när vi gått in i gravidvecka fyrtio och bäbisen kan komma ut precis när som helst. Samtidigt är det väl kanske nu, när vi har fått upp de flesta bäbisnödvändiga grejerna som sängen och börjat bygga ihop dem som vi har insett hur lite nyttig förvaringsyta vi har. Och med tanke på att en av oss jobbar heltid+ och den andra är höggravid och fortfarande slut i huvvet och i kroppen efter att ha jobbat heltid+ i många, många år så har jag inget som helst dåligt samvete för att vi är så “sena” med att fixa det fint hemma innan vi får barn. Dessutom så kostar allting och vår budget är blygsam.

Men vi är påhittiga, köper ingenting i onödan, fixar saker allt eftersom, lånar om det behövs och trivs båda i den något slitna, romantiskt-funkiga miljön där känslan prioriteras framför trenden. Till slut är båda rörande överens – så länge det finns plats för cyklarna i rummet, för chokladkakorna i kylen och för kärleken i hjärtan så klarar vi oss.

Häng med i förvandlingen:

🛠 spjälsängen har fått plats i sovrummet och kräver att…

🛠 vitrinskåpet som agerat klädskåp får åka ut på marknaden (nu står den i hallen, min högra fot pekar på den) vilket gör att…

🛠 det plötsligt inte längre finns plats för kläder vilket kräver att…

🛠 det måste till en riktig garderob i sovrummet eftersom det inte finns en endaste garderob i denna lägenheten! Garderoben som ska stå mittemot sängen (där man ser Jonas arm nu) kräver dock att…

🛠 den i mina ögon något mindre smakfulla extra tillbyggnaden med spots som har funnits i lyan från början och som förstör den fina takhöjden (260 cm ändå) måste dän – den syns inte på bilderna men det är den Jonas river av just nu. När den är väck så kommer…

🛠 den fina garderoben med skjutsdörrar i pärlspontsutförande byggas in. Det är de kartongerna som ligger lite här och var i lägenheten.

Pust och stånk eller hur? En byrå åker ut – en äldre, fin men otymplig garderob magasineras för framtida bruk – ett vitrinskåp åker ut till salu – en knippe spots åker ut till salu – en fantastisk grå babysäng är uppe… denna helgen är en fixarhelg men så får det bli helt enkelt. Tyvärr är jag inte mycket till fysisk hjälp nu så håller mest ur vägen och brygger på lite kaffe då och då.

Ute regnar det. Det är mysigt. Rävet har däckat i maxicosin, förlossningsväskan bidar sin tid hängandes från monarken och ingen granne har klagat ännu. Nu är det upp till bäbisen att välja att komma mitt i detta något kaotiska helgmys eller avvakta ett gäng dagar till.

Puss och ja, klart ni kommer att få se efter-bilderna sedan också. Om inte annat så för att återupprätta lya ciclistans heder som en liten men någorlunda städad lägenhet…

Glad fredagsmorgon läsare! Här i Västerås hänger sig sensommaren kvar. Inte mig emot – eftersom bäbisen inte verkar ha särskilt bråttom ut ur magen så tänker jag passa på och vistas ute och må mig hela den ljusa dagen. Till er kommer här fem braiga cykelsaker jag 👌 idag. Voilà:

ett. Det finns cykeläventyr och det finns cykeläventyr med c som i coolt. ŠKODA:s Himalaya-projekt vart just ett sådant coolt äventyr. Om någon har missat så är Himalaya en ruggigt hög bergskedja mellan indiska subkontinenten och Tibetplatån. Världens högsta bergskedja faktiskt. Fatta gåshuden när min f d CK Valhall-lagkompis Eva Lindskog avslöjade att hon skulle cykla uppför Khardung La – ett av världens högsta belagda bergspass – ihop med ett gäng andra. Jag som höll på att dö kvävningsdöden uppför Stelvio med sina blygsamma 2750 höjdmeter kan bara föreställa mig hur det kändes att cykla uppför nästan 5400 diton. Tyvärr för allmänheten skedde den mesta rapporteringen via Evas privata facebooklinje (skärmklippen däruppe är alltså stulna därifrån). Läs om himalayaäventyret här och följ Eva på hennes äventyrs- och QOM-jakt här på hennes insta. Cykelinspo XXL.

två. Nämn ett fel med bilderna ovan. Jepp, har inte hon med den rosa cykelmössan ett par svarta cykelsockor på sig? 😁  Skojar. Anledningen till att jag tycker att dessa bilder är så pass viktiga att jag här gör gratisreklam för damcykelklädmärket Machines For Freedom som har postat dem är för att de föreställer något så sällsynt som kvinnor med vanliga kroppar. Och inte en utseenderelaterad kommentar i sikte! Ja, ni ser rätt. Nä det kan inte stämma… Nog måste det finnas en hållhake? Vi förflyttar oss till MFF:s marknadsföringskanal Instagram. Men inte heller här hittar vi en endaste normbekräftande kommentar som så gott som alltid medföljer bilderna där kvinnan inte ser ut som det där välkända idealet. Inga #jagärfinfastjagärtjock eller #ävenrynkigakancykla-hashtags. Utan kvinns. Som gillar cykling. Och använder kroppen till det. That’s all. Fett befriande. Fett sällsynt, tro mig. Och desto viktigare. Heja MFF och hoppas fler (och särskilt större mainstreammärken som ju faktiskt riktar sig till majoriteten) tar sitt ansvar och följer ert exempel. För den allmänna, och i synnerhet de tränande personernas hälsans skull.

tre. Kommer ni ihåg min guide till ett billigare och roligare cykelliv? Well, det är nog dags att uppdatera den *antecknar* inte minst med tanke på Warm Showers – denna för mig nya “tjänst” för distansande cyklister och de som har både hjärte- och stjärterum för dessa. Systemet är enkelt och funkar ungefär som couchsurfing. Man reggar sig som cyklist, som värd eller som både och. Sedan tar man som kontakt – bor hos värden som sagt okay – käkar lite mat, snackar lite cykel, tar en varm dusch (för värdens skull om inte annat!) och resten är cykelhistoria. Medmänskligt och elegant. Den dagen vår lägenhet är större än vad vi och vårt nedbantade cykelställ kan få plats med så kommer jag att regga mig som host (fast äsch, folks slaggar här ändå med jämna mellanrum). Under tiden så hoppas jag att så många som möjligt upptäcker glädjen med distanscykling eller det jag brukar kalla fricykling. Tipset har jag förresten Grön Cyklist-Anna att tacka för. In på hennes blogg och läs om hennes Warm Showers upplevelse.

Nu ska jag ut i höstsolen! Puss på er.

 

Hej folksis! *ställer in skärpan*

Vi tar en liten paus från den allmänna gravidledighetsdagboken. Det är bara att inse – jag är obra på att vara både med mina mått inaktivt ledig och otålig. Det må se ut som att det enda jag gör är glider runt och mår fint fysiskt men det är mest det att jag inte orkar lägga någon energi på att beskriva alla smärtor som sticker mig än hit än dit under de relativt korta stunderna som jag faktiskt är ute och rör på mig.

Nåväl! Idag företog jag och magdjuret oss en liten fotopromenad genom höstsköna Västerås. Fast först Konserthuset-lunch med Tony och Gustaf och så lite cykelhäng på det.

Tony hade precis fått sin nya Merida fixat av Västerås mest celeste mekaniker Thomas på Bianchi Café & Cycles. Det är faktiskt lustigt hur många av oss i cykelgänget som har börjat komplettera med eller övergått till mtb. Mig inklusive. Vad hände liksom? Äsch. Kul är det i alla fall. Blir fler att träna ihop med när det väl är dags.

Efter lunchen fick jag plötsligt mycket långa modell-/giraffben.

Även om de svullna gravidfötterna inte kändes särskilt modell-ish…

Men nog dög de små fyrtioettorna till att sparka lite löv

– rakt ner från bron mot de konstant övergödda svartåänderna. Jag fattar inte hur mycket plats det finns i magarna på dessa ändå rätt blygsamma fåglar. Att de inte spricker?

Jag gick alltså längs med ån och tog sedan SM-backen upp till Blåsbo. Överallt kryllade det av snart övermogna ploppbär (vad heter de egentligen?). Passa på och ploppa nu gott folk, snart är de för mjuka och då blir inte ljudet detsamma.

Falkenbergska kvarnen där jag en gång studentknegade som något slags telefonundersökare lockade med en lunch till vattenfallets brus men mätt och ljudkänslig som jag var blev det ett nej tack.

Färgkontrasterna bjöd på nästan barnslig variation. Här, värsta gröna klorofyllfesten.

Här däremot var höstlövpartyt i full gång.

Fast uppe på soliga Blåsbo påminde de vissna solrosorna och fallfrukten som såg ut som misslyckade kanelbullar om att sommaren inte riktigt gått och lagt sig än.

Nä sommaren den lurade kvar även under de oavsett årstid skumma och smått hotfulla brofästen.

Till slut blev jag omspurtad av två glada hjälmjäntor i min Eftersvettbacke. Anledningen till det fräscha namnet är för att den ettriga lilljäkeln (som är förstås längre och brantare än vad den ser ut på kortet) ligger på hemvägen från Friskis Rocklunda där jag kör både gym och wattintervaller… Även idag bjöd Eftersvettbacken på lite fotgängarsvett. Tur jag var så gott som hemma!

Väl så gott som så gott som hemma var jag tvungen att kika ner genom rutan i vår lilla saabis. Ett märkligt fäste hade blivit installerat sent igår kväll. Ett fäste till det lilla Maxi-Cosi babyskyddet…

åh herregud det kan ju hända när som helst nu..!

🙊

Höstpuss på er!

Hej från hon den blivande hönsmamman här, en osminkad trött en i morgonrock sörplandes på halvljummet kaffe.

Natten var svår och avslutades med en mardröm som innefattade en sax och min mjukiskanin. Det kan bero på det rätt blodiga Twin Peaks-avsnittet vi såg strax innan läggdags. Det kan också bero på att jag känner mig stressad pga. vissa familjegrejer, eller på att jag handlade bäbissax (till naglarna) häromdagen.

Eller nä just fan.

Det måste bero på att jag ju åtgärdades hos frisören igår. Med hjärtat i stressgropen gjorde jag en sådan där teknisk cykelgrej och liksom vågade hoppet – dvs. vågade bestämt säga att jag var missnöjd med mitt kycklinglika utseende.

(jag är alltså normalt personen som knappt vågar använda rabattkuponger på Ica ”för att inte vara besvärlig” så ni fattar vilken grej det var för mig)

Efter två timmars gnuggande och hårhärjande till så blev det till slut skitbra. Jag känner mig jättefin. Ovanligt ljus men sådär sval – kommer vara så fint till mitt senaste paxplagg Classic Jersey II i färgen mörkblå (äntligen är de tillbaka!). Nu gäller det bara att hålla uppe vanan med att kamma håret och kanske inte vänta två år till med nästa besök. Och följa cykelfrisör-Elins grymma hårvårdstips så klart!

Saken behövde firas. Egentligen hade jag och coach Tony tänkt sticka till Specialized Concept Store i Stockholm för att hämta hans nya Tarmac-ram men ramhämtningen löste sig på ett annat sätt. Så vi bestämde oss för glass istället. Det blev att dela på en rejäl bunke Ben & Jerry’s (den med kakbitar) på fyra glada galningar. Glad att se kompisarna/kollegorna, glad att få skratta så vi nästan kissade på oss. Gott med glass i magen! Gott att få slappna av och förtränga dagens orostankar och sorgeämnen.

Sedan kom Jonas och var magnifik fin som nycyklad. Nycyklade män alltså, det bästa.

Och sedan blev det promenix hem till hemlagade hamburgare, googla babyskydd till bilen, kolla på Twin Peaks, få ett nytt anfall förvärkar (?) och gonatt på det.

Idag ska jag ut i det fina vädret och gå med eller utan stavar har jag tänkt. Får jag ihop några kilometer så är jag glad. Jäklars vad kroppen gör ont nu… men gå, det måste jag, det är för vackert ute för att inte gå.

Puss!

P. S. Jag hoppas att ni står ut med mina många rätt cykellösa inlägg i dessa höggravida tider. Fast jag litar på er, ni har ändå varit med alla mina ziljoner förkylningar, halsflussar, depperioder, krascher och diverse andra livets bonkningar. Den här gången finns det i alla fall en riktigt rolig anledning eller hur? <3

Morgon läsare!

Hade som tanke att ledighetsblogga igår men det sket sig då dagen blev knasig och slutade i en tårindränkt däckning.

Men vi backar skivan.

Igår var alltså min första dag av mammaledigheten! Jag hade vetat med mig att det skulle bli en psykologisk utmaning för mig sällan klarar av att vara ångestbefriad under ledighet ”arbetstid” på grund av ovana (arbetsnarkomani), skuldkänslor inför de som jobbar (uppväxtgrej) och lathetsångest (rastlöshets-/cyklistgrej?)

Igår vaknade jag dock fullt bestämt att inte låta ledighetsångesten ta makt över min dag! Planen var följande: att äta lugn frulle – ta det lugnt (luddigt begrepp men vad gör normala lugna människor, typ tittar på teve?) – bege mig till stan för att handla ett par smågrejer och ljusa upp/klippa upp håret hos frisören – sedan sätta mig ner på bibblan med datorn och skriva lite på bokidén jag har just nu.

Det där med friseringen skulle bli min lilla före-mammaskap-present till mig. På något sätt kändes det okey att lägga den dyra penningen på lite fåfänga, särskilt ned tanke på att det gått minst två år sedan det senaste besöket (gick och klippte mig när jag och Jonas började träffas). Vem vet när jag får sköta om mitt yttre nästa gång liksom?

Promenaden ner på stan tog lite tid. Jag hade börjat få något som liknade förvärkar (tror jag? Aldrig fött barn så dunno) i söndags, igår stack det också rejält i nedre delen av magen och så ischias-ish lårsmärtor på det… nåväl – vädret var barnsligt kul, ljummet regn, superblåst, höstlövvirvlar, härj! så humöret var på topp och jag gick och småsjöng för mig själv mellan småvärkarna.

På något sätt kändes det så rätt att min kropps förberedelser skulle starta just nu, i det vilda och kyliga liksom!

Sedan gick det utför. Då ”min” salong inte hade någon drop in-tid tog jag in på en annan, förvisso rätt ansenlig salong och bad om en klassisk lugn blondering typ ”naturligt blond”. Något gick dock snett så efter en timmes förvisso mysig färgning, nyansering och schamponering så hade personen i spegeln brunt hår med dassigt grå slingnuanser i. Hej Katja tjugo år äldre och tio år deppigare liksom! Fasan var enorm. Jag ville gråta men kved ändå fram att nej nej, gör mig blond! med kalla nyanser ja men blond!

Frisören medgav att det kanske blivit en liten miss och jag fick behandlas en timme till. Personen i spegeln hade nu äntligen blont hår. Men inte ”naturligt blont” som jag brukar ha och hade önskat mig, utan typ…

vitt med lite gult och lite rött-blont?

:’(

Jag var dock så hemskt trött på att sitta därinne så jag betalde för mig och gick. Försökte roa mig med lite häng i bokaffären och sen i sminkaffären men varje gång jag såg mig själv i spegeln så kom tårarna och känslan av orättvisan. Trots att både Jonas och mina kompisar jag hade skickat selfies med färgen till försäkrade mig om att jo, jag såg bra ut med denna… nyans så var självkänslan krossad för dagen.

Jag gick hem, duschade, fick ingen mer ro, hade ont, hjärtat var idel gnäll, allt var skit. Det är något med håret alltså. Jag bryr mig sällan om en trasig strumpbyxa, eller om mina avbitna naglar. Men när håret blir hemskt..! Speciellt när man halvt skämmandes lagt ut en rejäl penning. Och när man redan lider taskig hårkvalité av all hjälmanvändning.

Som ett plåster på såret lyckades jag dock sova inatt, om än med små gnäll varje gång jag skulle upp och gravidkissa och såg mig själv i spegeln.

Idag är min ledighetsdag två och dagens utmaning är om än värre än gårdagens ”finna mig i att vara ledig på arbetstid”-challenge. Jag ska gå tillbaka till salongen och kräva (läs: be snällt med en mumlande röst för det är så sjukt läskigt att reklamera saker IRL) att de åtgärdar min nyans.

Jag må vara skör som en liten kyckling och orolig som en panelhöna nu under dessa sista dagar som höggravid – men jag tänker inte se ur som något av dessa små fjärderfän!

Ledighetsutmaningen fortsätter. Bäbis – ta och kom, allt roligare att vara lediga ihop.

Puss!