Hej från hon den blivande hönsmamman här, en osminkad trött en i morgonrock sörplandes på halvljummet kaffe.
Natten var svår och avslutades med en mardröm som innefattade en sax och min mjukiskanin. Det kan bero på det rätt blodiga Twin Peaks-avsnittet vi såg strax innan läggdags. Det kan också bero på att jag känner mig stressad pga. vissa familjegrejer, eller på att jag handlade bäbissax (till naglarna) häromdagen.
Eller nä just fan.
Det måste bero på att jag ju åtgärdades hos frisören igår. Med hjärtat i stressgropen gjorde jag en sådan där teknisk cykelgrej och liksom vågade hoppet – dvs. vågade bestämt säga att jag var missnöjd med mitt kycklinglika utseende.
(jag är alltså normalt personen som knappt vågar använda rabattkuponger på Ica ”för att inte vara besvärlig” så ni fattar vilken grej det var för mig)
Efter två timmars gnuggande och hårhärjande till så blev det till slut skitbra. Jag känner mig jättefin. Ovanligt ljus men sådär sval – kommer vara så fint till mitt senaste paxplagg Classic Jersey II i färgen mörkblå (äntligen är de tillbaka!). Nu gäller det bara att hålla uppe vanan med att kamma håret och kanske inte vänta två år till med nästa besök. Och följa cykelfrisör-Elins grymma hårvårdstips så klart!
Saken behövde firas. Egentligen hade jag och coach Tony tänkt sticka till Specialized Concept Store i Stockholm för att hämta hans nya Tarmac-ram men ramhämtningen löste sig på ett annat sätt. Så vi bestämde oss för glass istället. Det blev att dela på en rejäl bunke Ben & Jerry’s (den med kakbitar) på fyra glada galningar. Glad att se kompisarna/kollegorna, glad att få skratta så vi nästan kissade på oss. Gott med glass i magen! Gott att få slappna av och förtränga dagens orostankar och sorgeämnen.
Sedan kom Jonas och var magnifik fin som nycyklad. Nycyklade män alltså, det bästa.
Och sedan blev det promenix hem till hemlagade hamburgare, googla babyskydd till bilen, kolla på Twin Peaks, få ett nytt anfall förvärkar (?) och gonatt på det.
Idag ska jag ut i det fina vädret och gå med eller utan stavar har jag tänkt. Får jag ihop några kilometer så är jag glad. Jäklars vad kroppen gör ont nu… men gå, det måste jag, det är för vackert ute för att inte gå.
Puss!
P. S. Jag hoppas att ni står ut med mina många rätt cykellösa inlägg i dessa höggravida tider. Fast jag litar på er, ni har ändå varit med alla mina ziljoner förkylningar, halsflussar, depperioder, krascher och diverse andra livets bonkningar. Den här gången finns det i alla fall en riktigt rolig anledning eller hur? <3