Måndagssnack om väntan, skorna, monarken och annat blandat.

De där kängorna och när jag var gravidast uppe på fjället
(eller nä… gravidast var säkert någon renko)

Hej folksis!

Jag säger då som den gode Johan – sicken måndagsmåndag.

Ute har det spöregnat. Tankarna (läs: drömmarna) går mot vattengång men nej, magdjuret har förskansat sig inne i Katja och kör hellre vattenjympaintervaller än förlöser sin trånande mor. Kör hårt du lille tuss, jag är också en simmerska i grund och botten… *försöker le tålmodigt*

Igår söndag blev det ett något annorlunda firande av gravidvecka 40. Jag hade tyvärr åter bestraffats med en helt sömnlös natt så psyket var inte riktigt på topp men jag kämpade på. Först gled vi runt och frös häcken av oss på stigarna runt Anundshög (min idé, trots feta förvärkar så skulle det ju prompt gås, trots Jonas försiktiga Är du säker på att du inte vill hem?-uppmaningar). Det var dock sådär vemodigt vackert med alla löven som revs av träden, yrde runt oss, blöta, klibbiga, purpurröda och ockriga. Även en och en annan mountainbiker kunde synas till, tappert lagandes punka med stelfrusna handskklädda händerna eller studsandes över de hala rotpartierna.

Sedan åkte vi och köpte ett särskilt multiverktyg på Biltema och fikade muffins på Willys. Resten av kvällen fortsatte Jonas sovrumsrenoveringen medan jag försökte göra allt för att somna men råkade påbörja en ny fantastiskt bra bok… och så övergick kvällen i natten.

Idag vaknade jag fast besluten om att inte låta denna veckan bli som förra – en enda förväntans tid, en enda leda! Lika bra att skärpa sig och göra något produktivt utav väntan. Det blir ändå som det blir.

Så idag företog jag mig ett gäng måndagiga saker.

Jag har tvättat våra (tras)mattor.

Jag har ansökt till ett gäng distans-utan-sammankomster-kurser för att jag inte står ut med tanken att de där små grå under det blonda svallet stagnerar under tiden jag hänger hemma med bäbisen. Vad det blir tänker jag inte avslöja än men tänk åt coaching och pedagogik-hållet. Jag hoppas att det kommer att gå – och gör det inte så har jag i alla fall lärt mig någonting på vägen.

Jag har bestämt mig (men inte hunnit med) för att äntligen tvätta min cross skinande ren med alla de lyxigaste rengöringsmedlen jag har. Så att den blir extra motiverande däruppe på väggen liksom.

Jag har äntligen köpt mig ett par senhöst-/vinterskor. Jag handlar skor ytterst sällan och just nu har jag prick noll varmare skor. Eller jo, ett par vandringskängor har jag men är ju inte riktigt vandringskängor utanför skogen-typen jag. Har dock ändå tänkt till praktiskt och köpt ett par som trots att de inte ser sportigt-hurtiga ut är grovsulade och ska tåla slask och lera. Fy fan på att pröva skor som höggravid… ontigt, svettigt, jobbigt. Idag kom jag på varför jag har dröjt så länge med att göra det.

Och så har jag haft Ingela och hennes lille Adrian på fika här också. Nygräddade bullar, snack och rita med glada färger, det är grejer det.

Jag har egentligen velat snurra lite på Monarken också. Inte med något som helst motstånd eller så utan mest för sakens skull. Vem vet, kanske hjälper det den lilla Kungligheten på traven?

Får se om jag gör det imorgon. Om kroppen sig vill ska jag annars ut på gravidäventyr i den närliggande rocklundaskogen. Och då åker vandringskängorna minsann på.

Om någon snäll hjälper mig att ta på dem och knyta dem det vill säga…

puss och nu blir det till att laga pasta som den cyklist man ändå är innerst inne.