Min höstromantiska fotopromenad

Hej folksis! *ställer in skärpan*

Vi tar en liten paus från den allmänna gravidledighetsdagboken. Det är bara att inse – jag är obra på att vara både med mina mått inaktivt ledig och otålig. Det må se ut som att det enda jag gör är glider runt och mår fint fysiskt men det är mest det att jag inte orkar lägga någon energi på att beskriva alla smärtor som sticker mig än hit än dit under de relativt korta stunderna som jag faktiskt är ute och rör på mig.

Nåväl! Idag företog jag och magdjuret oss en liten fotopromenad genom höstsköna Västerås. Fast först Konserthuset-lunch med Tony och Gustaf och så lite cykelhäng på det.

Tony hade precis fått sin nya Merida fixat av Västerås mest celeste mekaniker Thomas på Bianchi Café & Cycles. Det är faktiskt lustigt hur många av oss i cykelgänget som har börjat komplettera med eller övergått till mtb. Mig inklusive. Vad hände liksom? Äsch. Kul är det i alla fall. Blir fler att träna ihop med när det väl är dags.

Efter lunchen fick jag plötsligt mycket långa modell-/giraffben.

Även om de svullna gravidfötterna inte kändes särskilt modell-ish…

Men nog dög de små fyrtioettorna till att sparka lite löv

– rakt ner från bron mot de konstant övergödda svartåänderna. Jag fattar inte hur mycket plats det finns i magarna på dessa ändå rätt blygsamma fåglar. Att de inte spricker?

Jag gick alltså längs med ån och tog sedan SM-backen upp till Blåsbo. Överallt kryllade det av snart övermogna ploppbär (vad heter de egentligen?). Passa på och ploppa nu gott folk, snart är de för mjuka och då blir inte ljudet detsamma.

Falkenbergska kvarnen där jag en gång studentknegade som något slags telefonundersökare lockade med en lunch till vattenfallets brus men mätt och ljudkänslig som jag var blev det ett nej tack.

Färgkontrasterna bjöd på nästan barnslig variation. Här, värsta gröna klorofyllfesten.

Här däremot var höstlövpartyt i full gång.

Fast uppe på soliga Blåsbo påminde de vissna solrosorna och fallfrukten som såg ut som misslyckade kanelbullar om att sommaren inte riktigt gått och lagt sig än.

Nä sommaren den lurade kvar även under de oavsett årstid skumma och smått hotfulla brofästen.

Till slut blev jag omspurtad av två glada hjälmjäntor i min Eftersvettbacke. Anledningen till det fräscha namnet är för att den ettriga lilljäkeln (som är förstås längre och brantare än vad den ser ut på kortet) ligger på hemvägen från Friskis Rocklunda där jag kör både gym och wattintervaller… Även idag bjöd Eftersvettbacken på lite fotgängarsvett. Tur jag var så gott som hemma!

Väl så gott som så gott som hemma var jag tvungen att kika ner genom rutan i vår lilla saabis. Ett märkligt fäste hade blivit installerat sent igår kväll. Ett fäste till det lilla Maxi-Cosi babyskyddet…

åh herregud det kan ju hända när som helst nu..!

🙊

Höstpuss på er!