Författare: ck-admin

Hej.

Jag älskar presenter. Vem gör inte det? Helst ger jag. Det är det bästa, kanske för att det är ett så spännande och varmt moment – att först leta efter just det som gör den aktuella personen glad och sedan se på hens ansikte när det spricker upp i ett leende (förhoppningsvis). Det kan jag leva på länge.

Men få är också kul, inget snack om den saken.

Tekniknörd som jag är blir jag förstås skitglad för teknikprylar – även om jag inte kan nämna någon present jag inte har blivit glad för, sådan tur har jag. Men det finns ett slags present som cyklisten Katja uppskattar allra, allra mest. Jag tänkte ni skulle få veta vilken det är så ni kan också ge det till era nära och kära cyklister, vandrare, löpare, ja även bilister.

Tadaa!

Det är något så “simpelt” som en omsorgsfullt hopknåpad GPS-rutt, fullproppad med de finaste och coolaste vägarna/stigarna. Gärna sådana som man misstänker att mottagaren inte har cyklat (eller sprungit eller vandrat) förut. Så laddar man över den i mottagarens cykeldator (psst, gärna utan att hen vet om det) – eller lånar ut sin om hen saknar en.

Om jag ångrar att jag inte hade systemisen med mig?

Just en sådan present – utan någon speciell anledning eller förvarning för sådan är min pojkvän – fick jag av Jonas i söndags. Jag frågade vilka vägar jag skulle cykla hem från Hedesunda. Det jag fick var två timmars mountainbike på de kanske vackraste skogsvägarna och -stigarna jag hade någonsin kört mellan Hedesunda och Östervåla. Det var en makalöst vacker, lite kylig septemberdag. Ett och annat löv snurrade i luften. Eftermiddagssolen sken brandgult och värmde precis lagom. Dalälven glimrade. Tankarna slutade mala och ersattes med musik. Jag växlade mellan lugn körning till skogens ljud och raskare drag till Kate Bush (känner ofta för Kate Bush när jag njutkör på mänskofria vägar) och andra hjärtskärarhjältar.

Gillar du den här presentidén och vill överraska din favvocyklist med en bukett vägar to die for att utforska? Det finns ett gäng olika verktyg för att skapa och överföra egna GPS-rutter. Jag brukar först börja med att spana in rutten via Google Maps och Lantmäteriets KSO för att sedan skapa GPS-filen med hjälp av Garmin eller Strava – men det finns många andra bra sätt, bara att googla på “GPS + rutt”.

Inga nymodigheter eller konstigheter med andra ord. Tjusningen ligger i det omsorgsfullt uttänkta vägvalet, med kanske en och en annan överraskning i.

En GPS-fil fullproppad med cykelkärlek med andra ord!

Puss.

Morgon cykelvänner! Hur är läget? Visst fasiken är morgnarna som vackrast nu? Visst smakar morgonkaffet som godast nu? September september, ta aldrig slut.

Förra söndagen passade jag på att cxa häcken av mig en timma innan Jonas drog på sin veckolånga jobbresa. Trots att stjärten ömmade efter fem mil på för smal sadel dagen innan så var jag ändå ivrig. No shit – jag hade ju precis fått smaken på min nya Boone och hade ingen som helst lust att ställa undan den efter bara ett pass och behöva vänta på nästa tur. Lite stressad hastade jag mig ner till vår modern classic till arena – Hökåsen-Gropen så klart. Herr Landhage hade bjudit till crossintervaller på förra årets Groopencross-bana. Som jag inte hade kört eller ens speakat på ty var blott en nyförlöst besökarmorsa i parkas och med emmaljungan i högsta terränggreppet istället.

Nåväl, här gjorde jag alltså crosscomeback efter typ, två års bancrossuppehåll? Vill ni veta hur jag presterade? Vi kör en lista och börjar med…

saker jag sög på (i mina egna ögon obs obs):

→ kondition. Jäklars okonditionerad jag ändå är! Inte så konstigt i och för sig i och med att det har skitit sig så hårt med hälsan och därmed träningen i somras. Men ändå.

→ hoppa på-momentet. Min ständiga akilleshäl, fast akilleshöft då. Fast det måste bli bättre, och jag tänker använda min gravelpendlarhoj till att träna på- och avhoppen varje (!) dag. Tips till er andra med. Måste stretcha mer också. Så tråkigt. Så nödvändigt.

Update: Har faktiskt stretchat hela några gånger sedan den söndagen. Ba så att ni vet.

→ styrka. Tja vad säger man? Jag är stark men inte tillräckligt stark. Speciellt inte uppför. Och speciellt inte nu när jag haft mountainbikens fusklätta växlar som tar mig uppför så gott som överallt (så länge det är inte för brötigt förstås, där är jag inte än). Där är botemedlet enkelt – öka träningsmängden. Det kommer *uttalar med Jonas lugnaste brytning* Och kommer det inte så sätter vi på en snällare kassett, höhö.

saker jag var okay på (notera ödmjukheten):

→ kurvor! Wii! Jag visste att det skulle kännas bättre med ett bockstyre! Självklart är jag inte The Kurvmaster än men det var så härligt att det kändes tryggt, säkert och kul i kurvorna. Drog några extra svängar kring diverse objekt på vägen hem, mest för att det är så skoj med kurvor. Jäklars vad styv boonen är alltså. Kör precis dit jag pekar.

→ utför i sanden. Jag vet inte hur det är för er, men för mig var det lite småläbbigt att köra nedför de där ökända sandbackarna på Groopencross-arenan. De är höga och branta och sanden är lös speciellt nu när det är fortfarande torrt. Men jag blundade och körde. Nu när jag inte hade snälla fälgbromsar att småbromsa med utan “bara” skivisar så var det lika bra att vänta med att bromsa tills man var nästan nere. Brr, så otäckt de första gångerna. Helt okay sedan. Fegade/failade förstås ändå lite i chikanbacken (nytillskottet till banan sedan förra året) men vaffan. Ett steg i taget.

→ fram på skrå genom sanden. Jo, mycket sandsnack jag vet men sådan är ju våran arena. Det kändes kul att mosa på utan att tveka! Även om jag höll på att glida ner i vattnet under ett varv. Men äsch, jag klarade ju mig?

Så, summa summarum då? Jag är förstås mycket medveten om hur långt jag har till den riktigt vassa formen, både fysiskt och tekniskt. Men jag är positivt “överraskad” över att jag ändå inte är helt på botten trots att träningen varit så sporadisk och kämpig under så lång tid.

Nu har jag börjat jobba igen och träningen kommer att läggas om något. Det blir åter mindre spontant utan mer effektivt och uppstyrt. Gymkortet är också inhandlat. Känns skönt. Bara hälsan håller. Men mer om den planeringen i ett eget inlägg.

Boone – I love you!

Cykelkroppen – I’m okay with you!

Typ så.

Puss!

P.S. Glöm för guds skull inte att anmäla dig till årets Groopencross. Det gör du som vanligt via swecyclingonline. Det kommer att bli skitskoj, vi lovar det!

Jani folks. Trots alla debatterna, trots alla googlingarna, trots alla försöken att bli klokare på vilket parti som är mest lämpligt att styra över vårt land så har jag inte blivit klokare. Det sägs att alla vill väl men det är metoderna som skiljer sig. Jag skulle vilja omformulera det – alla vill väl, men alla vill inte alla väl. Lite så känns det i årets val. Det är så förbaskat svart/vitt, det är så mycket pajkastande vi/de. Det är mycket skrämsel- och enfrågepropaganda, och det är så onödigt många stora termer istället för konkreta lösningsförslag. Hur ska man tänka? Vem gör minst skada för de som behöver skyddet mest? Vem menar vad hen säger? Vem kommer att stå rakryggad? Vem kommer att sälja sig? En sak är säker – it takes a fool to remain sane (kommer ni ihåg The Arks mästerverk till skiva som innehöll den låten?)

Eller jo, en annan sak är jävligt säker den med. Även om det nästlar sig in smygrassar, antisemiter och diverse extremistflörtare i så gott som alla led så har vi i alla fall ett parti som är öppet ursprunget ur nazismen och det är SD. Inget (!) annat europeiskt lands nationalistiska partier är utsprungna ur nazismen (inte ens Frankrikes, tro’t eller inte). Förutom vårt SD. Det spelar ingen som helst roll att de plötsligt har fått för sig att gilla judarna och de ”skötsamma” invandrarna (tack men njet tack). Det fanns judar och romer som trodde på vad Hitler sa i början också. Det vore en stor skam – och ett bevis på hur jävla efter vi hamnar i vår demokratiska utveckling – om SD vinner valet. Typ hej, vi måste till hatet mot de som lämnat allt för att lösa våra i-landsproblem, grattis oss.

Eftersom jag inte fixade mina tankar inomhus drog jag ut på en valrunda. Det blev rötter, branta backar och stök. Mycket fokus och ett försök att bli klokare.

Rötter. Tänkte på mina rötter. Flera sorters blod som rinner i mig. Gör så att ingen kan någonsin gissa rätt vad jag kommer ifrån. Knappt så jag själv vet allt. Pang sa kriget. Alla lyckades inte fly. Alla lyckades inte återfå sinnet efteråt.

Tänkte på hur jag ibland innerligt vill få tag på en pistol och skjuta skallen av mig för att slippa minnas allt jävla lidande min släkt, deras vänner, min familj, till och med droppen i havet jag har stått ut med. Men det vore väl för simpelt, och nu har jag Ivar och lillebror att leva för också.

Jag är inte den typen invandrare som bygger hela min identitet på att vara just invandrare (hatar för övrigt att enda gången invandrarna får komma till tals i media är när de pratar eller gör ”invandrarsaker” typ drar storyn om sin flykt eller lagar invandrarkäk. Så smaskigt men nej tack. Personifiering före rasifiering om jag får be). Att vara invandrare för mig är som att andas. Jag bara är det, men sorry det blir ingen SVT Play-dokumentär på det.

Men jag har för den delen inte mycket till övers för home negroes som ”glömmer” sina rötter bara för att de inte längre går på bidrag och inte längre kan identifiera sig med ”de där” längre ner på behovstrappan. Hörni hörni, rösta inte på dem som ser på er blott som brickor i sitt bruna spel. Ni kommer att få era liv förstörda och ert värde taget ifrån er. Tids nog. Flytta från Husby, anlita en talpedagog, köp en kåk och måla det vitt om det nu är så himla jobbigt att påminnas om att man själv sovit på en resesäng i någon random Muhammeds lya i början. Men rösta inte på brunt. Det färgar av sig på husväggarna. Äter sig in i själen. À la pacman.

Fin stig, tänk så mycket fint vi har i det här landet vi måste värna om. Jämställdheten, allemansrätten, naturen, de mänskliga rättigheterna. Hundra saker till. Tillsammans. Inne i landet, ihop med resten av världen. Kommer vi att klara av det eller kommer pengalusten och NIMBY-lagen ta över oavsett?

Åh nej, detta skulle egentligen bli ett kort inlägg om att jag cyklade en snabbis för att rensa ut tankarna inför valdagen. Och jo. Det var härligt. Benen var söndersyrade (gått för mycket igår) och det gick sakta men tekniken satt där mycket fint. Inte en droppe missmod. Bara körning.

Nå, blev jag till slut klokare eller låste det sig vid SD-frågan, som under de där vid det här laget tröttsamma debatterna?

Det blev så klart som vanligt. Jag vet vilka jag kommer att rösta på. Och det blir förstås inte på de snyggaste, på de mest vältaliga, på de med mest genomtänkta idéerna. Det blir på de som innerligt tror på allas lika värde – utslitet men sant. Hur puckade vissa av deras politiker må vara enskilt men så är det ju när så få vill bli politiker höhö.

Över och ut, in på Strava för att hitta min rutt.

Glöm inte att rösta med hjärtat för samhällets svaga imorgon. Gör mig stolt. Tack, puss.

Jag är inne i livets bebisbubbla. Tusskokong. Den snärjde in mig större än någonsin innan ungefär samtidigt som det blev svalt. Den vägrar släppa tag om mig. Jag vill inte göra annat än att andas, gosa, mata, bära runt på min Tuss. Förlåt omvärlden. Snabbkrypar-gitarrspelar-bokläsar-hjulsnurrar-cykelvältar-high-fivear-Tuss upptar Katja just nu. Blöjstorlek sex, lenast nacke, snällast leende, vänligast sinnelag, örsnibbshy på hela kroppen.

Puss gnatt.

Round round baby

Hej från en mycket trött cykelbloggare! Har precis lyckats natta min plutt ordentligt efter en lååång dag till-i-från-Stockholm. Häng på Lidingö, fruktlösa skohoppingförsök i Fältöversten, lek i Tessinparken etc. Så: hade velat bloggat ut det här inlägget i söndags (!) men det är först nu som jag har bloggtid. Mammalivet i nötskal…

Hur som!

Måste ju berätta om min senaste cykelpremiär (det har ju blivit ett par sådana i och med post-graviditets-stallpåfyllningen). Första gången jag var ute med min Trek Boone 5 disc, ifall någon är googlesugen.

Det är något särskilt med att cykla på en ny velociped för första gången, eller hur? Speciellt om man mest cyklat på en helt annan typ av hoj innan – den bredstyrade typen. Man har längtat till cykeln. Den är precis så perfekt som man har förväntat sig. Bara genom att se på den förstår man att en ny vänskap är född. Det är en dyrgrip. En sak man har läst på om och valt ut bland flera kandidater. Men innan man har börjat cykla på den är den just bara – en sak. Ett stilleben. Ett stycke kolfiber, gummi och metall. Det är först när man börjat trampa som föreningen mellan människa och maskin uppstår och saken får en själ. Blir dynamiskt. Braap! Och det är då vänskapsfrön börjar utvecklas till en inte alltid så dansant (herregud, när behöver man inte fixa saker på en cykel? Jämt är det något) men likväl spännande och fantastisk relation.

Ifall – ifall – någon undrar så är gileten lånad av mig.

Igår la jag grunden till vänskap mellan mig och min purfärska Trek Boone 5 genom att dra ut på en lagom repa på fina grusvägar, ut mot Tortuna, Sevalla, Haraker. Med mig hade jag den alltid så skarpa coach-Tony som skulle rasta sina rakade inför ett sörmländskt grusrace.

De första kilometrarna var trevande. Oj så smal boonens bock (hah) kändes plötsligt! Ändå hade jag beställt en bredare bock än standardstyret. Så blir det när man har cyklat hyperstyre-MTB och gravel-stålis med jättebock den senaste tiden.  Det var förstås även annorlunda att vänja benen vid utväxlingen. Och det kommer att ta ett tag, cykeln är ju singelklingad. Precis som min allra första cross, fast med lite snällare utväxling.

Alltid lika spännande att cykla en typiskt vintercyklingväg sommartid
typ Jaha är det så här det ser ut här när det är snöfritt?

Men det tog inte många kilometer förrän det kändes helt rätt. Som att jag inte hade gjort något annat än suttit på boonisen (rumpan gnällde i och för sig, standardsadeln var fin men lite för smal, får bli till att beställa en ny i alla fall). Och när jag väl tagit av mig de långfingrade handskarna och fick ett rejält grepp om styret så kände jag mig ostoppbar. Lite som den gången jag satt på en kolfiberracer – min gamla goda Rose – för första gången. Jag kände mig säker. Lätt. Cykeln lydde mig perfekt, precis som min älskade stulna Ridley, fast kanske till och med bättre?

Och jag ville aldrig sluta cykla.

Eller jo, till slut ville jag det. Sadeln hade visat sig vara ett mått för smalt för min brestjärt. Men sådant får man nästan alltid räkna med som inte beställt en egen sadel till cykeln. Så det får jag lösa asap.

Vill ni läsa en ännu mer tech recension av cykeln? Här finns en mina små nördar <3

Men annars? Ojoj. All smiles. Dagen efter körde jag crossintervaller i Gropen och då fick boonisen bekänna färg även skarpt crosstekniskt. Hur gick det då? Det får ni veta i nästa crossinlägg.

Tro’t eller ej så är det är en fornborg – en Bäjby Borg (hur gulligt?)

Näfan nu är jag för trött fan. Ska gå titta till stillebenet, sedan blir det gosas ner. Puss.

P.S. Ändå lite kul att just denna min boonis är utvecklad ihop med självaste Katie Compton och Sven Nys. The crosslegenderna alltså. 

Hey ho min statementhoj!

Hej lördag. Bloggen strular fortfarande men den största anledningen till den här omgången av bloggfrånvaro är ändå punkt sex. Men måste ändå höra av mig så här kommer ett vykort från lifvet:

ett. Jag har äntligen fått hem crossen med stort C, nä stort B ju! Den är så fantastisk att jag inte riktigt vet vad göra av mig. Den är styv, den är lätt – min första lätta cykel sedan förlossningen och crosstölden! – den gör precis som jag vill och så är den förbenat snygg också. Jag kan ba inte sluta titta på den. Till och med Plutten är överförtjust! Speglar sig i lackglansen och skrattar förtjust. Jag har precis provcyklat den, är smått darrig av rå cykellycka och öm i stjärten av den för smala sadeln. Det sista löser vi förstås asap – det första är så underbart. Inlägg kommer!

två. Jag vann Cykeltjejer.se:s Rosa Bandet-designtävlingen. Känns skitfint att kunna bidra till cancerforskningen på det viset. Lovar berätta mer om slutdesignen, var man kan köpa kläderna osv när jag vet mer och får berätta. Tack alla ni som delade och röstade. Vi är bäst, cancer är sämst.

tre. Jag har nyligen konverterat till menskopp. Ingen big deal för de flesta moderna folks antar jag men ett stort steg för en annan konservativ och fobisk stackare (ni skulle ba veta hur lång tid det tog för mig att lära mig att stoppa in kontaktlinser i ögonen). Först köpte jag en förvisso snygg, men ruskigt hård Lunette. Den satt som berget på gott och ont. Mest på ont – den tryckte på konstiga ställen och var ett elände att få ut. Efter massa googlande köpte jag en OrganiCup och plötsligt försvann alla problemen. Igår levde jag med min nya OrganiCup en hel dag och se där – jag kände mig fri på ett helt nytt sätt. Tyvärr är mensen över för denna gången, lite synd för det hade varit häftigt att provcykla med mojängen i. Nåväl nu vet ni hehe.

fyra. Jag njuter äntligen åter av livet. Jag försöker att se tillbaka på sommaren med positivt nostalgiska ögon. Och visst fanken har alla sjukdomarna och dödshettan bidragit till att vi tre i lillfamiljen blivit sammansvetsade till en enhet i överlevnadskampen. Vi mot hettan! Vi mot virusen! Vi mot apokalypsen! Vi™. Anknytning så det står mycket härliga till. Mest i bilen då, enda stället med AC. På desperat jakt efter svala badställen. Men alltså tyvärr sommaren 2018. Jag tänker inte sakna dig för fem öre. Och Hoppetuss – tack och lov är du för liten för att minnas någonting av kalaset. Eller kalaset som uteblivit, kan man kanske uttrycka det. Du kommer nog att mest titta på foton och tycka att hallå, det såg ju kul ut detta? Och vi ba nej Hoppetuss, det var inte alls kul Hoppetuss! Ungefär så kommer det att bli. Nä, det var först när hettan avtog och augustis vindar började blåsa som vi™ började både sova och andas och skratta gott. Och det tänker vi fortsätta med.

sex. Det förtjänar egentligen ett eget inlägg för det är… fan, det är speciellt alltså. Den stora anledningen till att jag inte haft bråttom med att återgå till bloggen är att jag håller på och kippar efter luft här, i en nästan överivrig önskan att ta vara på varenda lilla sekund som sammanhängande mammaledig med min Ivar. Om en vecka är det nämligen Jonas tur att gå pappa på heltid. Jag är fruktansvärt tacksam över att vår familj har möjligheten att ge Ivar tiden med båda föräldrarna – det vore för mig otänkbart att försöka neka Jonas den allra stoltaste titeln, föräldraledig. Men jag är också öppet avundsjuk på honom och självklart, sorgsen över tanken på att vara borta från mitt barn flera timmar under dagen fem dagar i veckan. Jag är både supertaggad på att börja jobba igen (nygammal arbetsplats jag har saknat! kollegor! hjärnjympa! feta projekt! möten! snygga kläder! etc.) och smått nedslagen av separationsångesten. Och saken blir ju förstås inte bättre av alla “välmenande” Grattis, men vem blir hemma med lilla Ivar? frågor av de som livnär sig på att strö salt i andras sår. Nåväl. Strö på ni. Jag vet att jag är ett tacksamt offer då jag vågar uttrycka känslor som man som modern kvinna förväntas trycka undan och le förbi. Men jag vet också – jag kommer att fortsätta vara världens bästa mamma till Ivar. Bara lite mer stimulerad, smart och uppe i varv av allt det roliga som kommer att hända mig i arbetslivet. Och skulle upplägget inte kännas bra så kommer jag att göra allt i min makt för att fixa det. Fast nu känns det bra. #lunchträning here I come!

Nä nu är det faktiskt äntligen höst. Den glada, pigga, syrerika september är här, mer välkommen än någonsin. Jag är nycyklad, nyduschad, nyäten. Min älskade bebis snarkar inne i sovrummet. Jonas är ute och letar efter mina leg och körkort som jag måste tappat någonstans på the roads less traveled i förmiddags. Fönsterlampan lyser gult och det är mysigt här hemma. Det är väl mest det som händer just nu. Puss och vi hörs snart!

Det var självaste fan vad bloggen ska strula nu. Men det löser sig snart. Puss.

Gbg = fisk

Hej

och man ska inte lova saker man inte håller. Skulle ju blogga igår men det gick inte. Mitt WordPress-tema krånglar big time och trots världens längsta supporttråd så har vi fortfarande inte kommit på någon lösning. Det går att blogga men det är krångligt och tar bort mycket av skrivglädjen. Nåväl, vi löser det annars reklamerar jag temaeländet och fixar ett nytt. Nu vet ni i alla fall.

Rosor efter regn

Hur som!

Jag har haft en otroligt fin helg – eller snarare weekend. En sådan jag kan leva på hur länge som helst.

Bäsisen den beresta

Slottskogens parklek – skoj men oj så folk!

Mina extra hjärtan två

I torsdags tog jag och tussis tåget till älskade Göteborg. I Göteborg fanns det gott om lekkompisar för både barn och mor. Vi bodde självklart över hos Nadja & Co – och som det promenixades, lektes och skrattades! (gräts gjorde det också av uppspelhet kvällstid men det är ju lite part of the game när man är en aktiv bebis i en spännande stad hela dagen lång.) Och vädret, va? Varmt men friskt. Vid ett tillfälle fick vi till och med en superregn och sket förstås i att hoppa på spårisen hem utan gick med våra gullekids i vagnarna och mådde oss istället.

Ivar min gudomliga

På lördag kväll tog vi regionalhästen hem till Västerås och Jonas. Det blev klassikern sushi, däcka tidigt och sova hur länge som helst. Och lite till.

Tony trailforksar lite

Nice!

Nicer!

Mjukt härligt tungt före

På söndag måste jag få mig både cykel och skog. Tony hakade på och det blev en grus- och stigfest i de vackra skogarna mellan Västerås, Surahammar och Skultuna – kanske min favvotriangel att emtebea i nära Västerås? Man får ju lite (eller mycket, beroende på hur man lägger upp turen) av varje, tekniskt som flowish. I söndags la vi tekniken åt sidan och fokade på att njutcykla och stigfinna.

Fick som vanligt en komplimang för min, eh menar cykelns lack. Nämen tack tack

Höst-Tony

Klipphäll på klipphäll :))

Fika på Suras eminenta golfklubb – fett gott kaffe, syrligt och starkt! – sedan cykla den sjukt läckra singletracken vid Sura GK och så hem via Skultuna.

Mitt nyfikna höstlöv i fantasivärlden

Igår förlängde jag och Ivar helgen big time – man är ju inte mammaledig för alltid så det gäller att passa på här! (åh jösses hjärtat gör ont, börjar jobba snart ju). Det blev en fet promenad. Det blev kaffe och päronbiskvi på mälarstranden. Det blev lek för hela slanten i grymma Poesiparken på Öster Mälarstrand. Det blev premiär för de första riktiga skorna inhandlade på söndag kväll <3. Kokosglass vid Kokpunkten – och Ivar fick smaka förstås. Och massa, massa augustisol och mammaivartid.

Jadu långhelgen i slutet av augusti 2018. Dig kommer jag att ta fram en dyster novemberdag.

Har ni haft en bra weekend? Puss.

…så vi hörs imorgon, då är bloggen igång igen.

Puss och gnatt! ✨

Hej, vet du vem jag är?

Jag är hon med benen som börjar åter bli stål för jag har fått tillbaka mina lungor

hon med humöret som går att leva med för svalkan har torkat mina tårar

Jag är hon som inte kan få nog av att göra allt med dig, som vi inte förmått göra i sommar då vi mest överlevde, och tack gode g för dig som stod för lyckan

Jag är hon som rullar snubblar springer knappt hinner hämta andan

för jag lever ikapp sommaren

jag är hon som äntligen ler

ler äkta, ler brett

paniken har s

l

ä

p

p

t

🌬

fan kom inte på nåt poetiskt här
men du är ju för söt här i gräset vid Sågdammen
socker socker socker, och så två vinteräpplen till kinder

Jag är hon som är äntligen fri som fåglarna som skitit ner fågeltornet där vi hängde idag, och vinden ven, och vi var varma – varma på ett bra sätt! – ihop

sommaren är över. Länge leve sommaren och tidighösten. Dessa smärtsamt korta veckor innan löven är väck och flyttfåglarna likaså. Min sommar är här.

Beklagar ni som värmen sörjer –

fast sörjy not sörjy.

Min tid är nu.