Hey ho min statementhoj!
Hej lördag. Bloggen strular fortfarande men den största anledningen till den här omgången av bloggfrånvaro är ändå punkt sex. Men måste ändå höra av mig så här kommer ett vykort från lifvet:
ett. Jag har äntligen fått hem crossen med stort C, nä stort B ju! Den är så fantastisk att jag inte riktigt vet vad göra av mig. Den är styv, den är lätt – min första lätta cykel sedan förlossningen och crosstölden! – den gör precis som jag vill och så är den förbenat snygg också. Jag kan ba inte sluta titta på den. Till och med Plutten är överförtjust! Speglar sig i lackglansen och skrattar förtjust. Jag har precis provcyklat den, är smått darrig av rå cykellycka och öm i stjärten av den för smala sadeln. Det sista löser vi förstås asap – det första är så underbart. Inlägg kommer!
två. Jag vann Cykeltjejer.se:s Rosa Bandet-designtävlingen. Känns skitfint att kunna bidra till cancerforskningen på det viset. Lovar berätta mer om slutdesignen, var man kan köpa kläderna osv när jag vet mer och får berätta. Tack alla ni som delade och röstade. Vi är bäst, cancer är sämst.
tre. Jag har nyligen konverterat till menskopp. Ingen big deal för de flesta moderna folks antar jag men ett stort steg för en annan konservativ och fobisk stackare (ni skulle ba veta hur lång tid det tog för mig att lära mig att stoppa in kontaktlinser i ögonen). Först köpte jag en förvisso snygg, men ruskigt hård Lunette. Den satt som berget på gott och ont. Mest på ont – den tryckte på konstiga ställen och var ett elände att få ut. Efter massa googlande köpte jag en OrganiCup och plötsligt försvann alla problemen. Igår levde jag med min nya OrganiCup en hel dag och se där – jag kände mig fri på ett helt nytt sätt. Tyvärr är mensen över för denna gången, lite synd för det hade varit häftigt att provcykla med mojängen i. Nåväl nu vet ni hehe.
fyra. Jag njuter äntligen åter av livet. Jag försöker att se tillbaka på sommaren med positivt nostalgiska ögon. Och visst fanken har alla sjukdomarna och dödshettan bidragit till att vi tre i lillfamiljen blivit sammansvetsade till en enhet i överlevnadskampen. Vi mot hettan! Vi mot virusen! Vi mot apokalypsen! Vi™. Anknytning så det står mycket härliga till. Mest i bilen då, enda stället med AC. På desperat jakt efter svala badställen. Men alltså tyvärr sommaren 2018. Jag tänker inte sakna dig för fem öre. Och Hoppetuss – tack och lov är du för liten för att minnas någonting av kalaset. Eller kalaset som uteblivit, kan man kanske uttrycka det. Du kommer nog att mest titta på foton och tycka att hallå, det såg ju kul ut detta? Och vi ba nej Hoppetuss, det var inte alls kul Hoppetuss! Ungefär så kommer det att bli. Nä, det var först när hettan avtog och augustis vindar började blåsa som vi™ började både sova och andas och skratta gott. Och det tänker vi fortsätta med.
sex. Det förtjänar egentligen ett eget inlägg för det är… fan, det är speciellt alltså. Den stora anledningen till att jag inte haft bråttom med att återgå till bloggen är att jag håller på och kippar efter luft här, i en nästan överivrig önskan att ta vara på varenda lilla sekund som sammanhängande mammaledig med min Ivar. Om en vecka är det nämligen Jonas tur att gå pappa på heltid. Jag är fruktansvärt tacksam över att vår familj har möjligheten att ge Ivar tiden med båda föräldrarna – det vore för mig otänkbart att försöka neka Jonas den allra stoltaste titeln, föräldraledig. Men jag är också öppet avundsjuk på honom och självklart, sorgsen över tanken på att vara borta från mitt barn flera timmar under dagen fem dagar i veckan. Jag är både supertaggad på att börja jobba igen (nygammal arbetsplats jag har saknat! kollegor! hjärnjympa! feta projekt! möten! snygga kläder! etc.) och smått nedslagen av separationsångesten. Och saken blir ju förstås inte bättre av alla “välmenande” Grattis, men vem blir hemma med lilla Ivar? frågor av de som livnär sig på att strö salt i andras sår. Nåväl. Strö på ni. Jag vet att jag är ett tacksamt offer då jag vågar uttrycka känslor som man som modern kvinna förväntas trycka undan och le förbi. Men jag vet också – jag kommer att fortsätta vara världens bästa mamma till Ivar. Bara lite mer stimulerad, smart och uppe i varv av allt det roliga som kommer att hända mig i arbetslivet. Och skulle upplägget inte kännas bra så kommer jag att göra allt i min makt för att fixa det. Fast nu känns det bra. #lunchträning here I come!
Nä nu är det faktiskt äntligen höst. Den glada, pigga, syrerika september är här, mer välkommen än någonsin. Jag är nycyklad, nyduschad, nyäten. Min älskade bebis snarkar inne i sovrummet. Jonas är ute och letar efter mina leg och körkort som jag måste tappat någonstans på the roads less traveled i förmiddags. Fönsterlampan lyser gult och det är mysigt här hemma. Det är väl mest det som händer just nu. Puss och vi hörs snart!