Round round baby
Hej från en mycket trött cykelbloggare! Har precis lyckats natta min plutt ordentligt efter en lååång dag till-i-från-Stockholm. Häng på Lidingö, fruktlösa skohoppingförsök i Fältöversten, lek i Tessinparken etc. Så: hade velat bloggat ut det här inlägget i söndags (!) men det är först nu som jag har bloggtid. Mammalivet i nötskal…
Hur som!
Måste ju berätta om min senaste cykelpremiär (det har ju blivit ett par sådana i och med post-graviditets-stallpåfyllningen). Första gången jag var ute med min Trek Boone 5 disc, ifall någon är googlesugen.
Det är något särskilt med att cykla på en ny velociped för första gången, eller hur? Speciellt om man mest cyklat på en helt annan typ av hoj innan – den bredstyrade typen. Man har längtat till cykeln. Den är precis så perfekt som man har förväntat sig. Bara genom att se på den förstår man att en ny vänskap är född. Det är en dyrgrip. En sak man har läst på om och valt ut bland flera kandidater. Men innan man har börjat cykla på den är den just bara – en sak. Ett stilleben. Ett stycke kolfiber, gummi och metall. Det är först när man börjat trampa som föreningen mellan människa och maskin uppstår och saken får en själ. Blir dynamiskt. Braap! Och det är då vänskapsfrön börjar utvecklas till en inte alltid så dansant (herregud, när behöver man inte fixa saker på en cykel? Jämt är det något) men likväl spännande och fantastisk relation.
Ifall – ifall – någon undrar så är gileten lånad av mig.
Igår la jag grunden till vänskap mellan mig och min purfärska Trek Boone 5 genom att dra ut på en lagom repa på fina grusvägar, ut mot Tortuna, Sevalla, Haraker. Med mig hade jag den alltid så skarpa coach-Tony som skulle rasta sina rakade inför ett sörmländskt grusrace.
De första kilometrarna var trevande. Oj så smal boonens bock (hah) kändes plötsligt! Ändå hade jag beställt en bredare bock än standardstyret. Så blir det när man har cyklat hyperstyre-MTB och gravel-stålis med jättebock den senaste tiden. Det var förstås även annorlunda att vänja benen vid utväxlingen. Och det kommer att ta ett tag, cykeln är ju singelklingad. Precis som min allra första cross, fast med lite snällare utväxling.
Alltid lika spännande att cykla en typiskt vintercyklingväg sommartid
typ Jaha är det så här det ser ut här när det är snöfritt?
Men det tog inte många kilometer förrän det kändes helt rätt. Som att jag inte hade gjort något annat än suttit på boonisen (rumpan gnällde i och för sig, standardsadeln var fin men lite för smal, får bli till att beställa en ny i alla fall). Och när jag väl tagit av mig de långfingrade handskarna och fick ett rejält grepp om styret så kände jag mig ostoppbar. Lite som den gången jag satt på en kolfiberracer – min gamla goda Rose – för första gången. Jag kände mig säker. Lätt. Cykeln lydde mig perfekt, precis som min älskade stulna Ridley, fast kanske till och med bättre?
Och jag ville aldrig sluta cykla.
Eller jo, till slut ville jag det. Sadeln hade visat sig vara ett mått för smalt för min brestjärt. Men sådant får man nästan alltid räkna med som inte beställt en egen sadel till cykeln. Så det får jag lösa asap.
Vill ni läsa en ännu mer tech recension av cykeln? Här finns en mina små nördar <3
Men annars? Ojoj. All smiles. Dagen efter körde jag crossintervaller i Gropen och då fick boonisen bekänna färg även skarpt crosstekniskt. Hur gick det då? Det får ni veta i nästa crossinlägg.
Tro’t eller ej så är det är en fornborg – en Bäjby Borg (hur gulligt?)
Näfan nu är jag för trött fan. Ska gå titta till stillebenet, sedan blir det gosas ner. Puss.
P.S. Ändå lite kul att just denna min boonis är utvecklad ihop med självaste Katie Compton och Sven Nys. The crosslegenderna alltså.
