Författare: ck-admin

Hej måndag! Jag och Ivar vabbar. Vädret spelar oss i händerna. Det är rått och ruggigt. Inne hos oss är det varmt och mysigt. Vi har ätit dubbelfrulle, lagat den hårt ansatta Sjungande Barnkammarboken, firat med en sångstund, lagt bamsepussel (femtonbitars förstås!), baltat järnet i diskvattnet och torkat snorig näsa. Nu kikar Plutten på Bilakuten och jag passar på att blogga lite update här till er mina kära rackare:

~ Har jobbat i Falun för första gången och är än mer kär i idén att flytta dit. Så. Vackra. Vyer. Kul förresten – samma kväll var jag på ett litet kalas i Sandviken och gubbsen där trodde jag var från Falun för jag lät som en Falubo. Tog ett tag att övertyga honom att jag var från Väs-ter-ås. Kanske meningen ändå att det blir Katja ♥️ Dalarna till vardags någon gång i alla fall? (att Ivar och mitt cykelego skulle trivas där behöver jag inte ens fundera på)

~ Har bytt gym. Eller bytt eller bytt, skaffat ett till gymkort. På Nordic Wellness av alla ställen. För bara någon månad senare fattade jag inte ens att Nordic Wellness var ett gym; trodde det var ett energidrycksmärke eller något. Tänker blogga enskilt om den händelsen. Anledningen stavas förstås c y k e l (och watt hehe). Vad annars? 

~ Har bestämt mig för att sälja min rosa fara. Min mtb alltså, Trek Procalibern. Inte för att jag ogillar den. Nä, det är en mycket fin cykel i sin klass och vi har roligt ihop. Men jag cyklar mtb för sällan och som livsläget ser ut kommer den att ta lite för mycket plats framöver. Men misströsta inte – känner jag mig själv rätt så blir jag rätt som det är med en ny stigcykel. Och denna gången ultralätt och med dämpning följsammare än en hästenssäng. 

~ Har insett att jag är nog ändå lite för sockerberoende. Även om det till nittio procent handlar om just choklad (är rätt likgiltig inför både godis och bakverk) så mumsar jag i mig det lite för ofta ändå. Jag tänker förstås inte sluta äta choklad helt och hållet. Hur skulle det se ut? *skräck i blicken* Men det skulle inte skada att slippa känna ett så hemskt sug att jag måste ge mig ut och handla det som en alkis panikhandlar sprit liksom. 

~ Hade känt mig starkare än på länge men blev tyvärr förisförkyld förra veckan. Är ändå inte för deppig – det hade gått över en månad sedan förra sjukan så. Och en vanlig förkylning är ingenting mot det där hemska halsontiga jag hade var och varannan vecka förr. 

~ Har ändå varit lite deppig då jag hade faktiskt tänkt att rejsa mig (lite mer) i form under helgens proffsigt arrade crosstävlingar i Täby (se gärna hur det gick till här). Istället åkte jag upp och hängde i stallet och i det nya huset hos min kära väninna Frida i Lumsheden. Älgtacos, rödtjut, bra snack och med en småbarnsmammas mått oändlig sovmorgon, det är grejer det också.

~ har saknat min lilla systemkamera som är kvar hos Nadja i Gbg :’(

~ har inte varit så värst glad i livet den sista tiden. Men det ska det bli ändring på. För Pluttens skull främst, men även för min egen. Hösten är sannerligen förändringarnas och mitt bon courage-mantras tid. 

Nu ska vi ut och känna på oktoberrusket, kanske klappa något mjukt djur och äta någon flott friluftslunch. Puss!

Glad tisdag från regnhärjade Västerås!

Vet ni vad som hände igår?

Höstungen Ivar – mammas Stor-Bebbe, Nappoleon Knubbebubs Bibimbap Sötebrödis Pluttski (plus hundra smekisar till) gick och fyllde två.

Två? Två. Hur fort får tiden egentligen gå?

Vår tvåårsivar är en mycket självständig liten typ. Integriteten är på topp liksom talförheten. Har gått in i kan själv-läge sedan länge. Vägrar nattas i storsängen, ska nattas ostört i sin egen säng (fast man får gärna titta på). Vägrar sitta i barnstolen, ska klättras upp själv i juniorstolen (fast man får gärna sitta bredvid). Själv ska skorna på och av, själv ska ätas, kläs av, tändas släckas, hamras donas, tvättas borstas (fast man får heja, klappa händerna, impas och säkra). Vi finns ständigt nära, hejar på, torkar av, ställer fram, blåser på där det gör ont. Gör svaga försökt att uppfostra men det slutar ändå med att vi älskar ganska metodlöst och rejält konsekvenstänklöst för sådana är vi tyvärr men det verkar ju funka fint ändå. Trots hisnande orädd och sådär lagom trotsig är vår Ivar snäll, gullig mot andra och lugn som en filbunke.

I söndags bjöd vi till kalas (och tydligen även lite cirkus) på Fiholmsgatan 10.

Diverse närsläkt anlände från Lidingö, Hedesunda och Helsingfors.

Vi bjöd på kalasmaten bibimbap!

Killarna på bilden är då min farsa, Ivars farsa, Ivars farsas farsa och så min farsas son aka brorsan då.

Sedan blev det paketöppning – roligt för både små och stora.

En mycket koncentrerad Plutt som dagen till ära sportade ett par ljusblå tights, en ledigare jeansskjorta och så solrosgula sockor med syltfläckar på.

Så många fina och genomtänkta paket det blev! Läsböcker och målarböcker, kritor, äkta plastilina, klockpussel i trä, en liten mjukismus, Duplo och kanske något presentkort.

Och en proffsig ukelele i precis rätt storlek. Att jamma till Iz 🌈, eller ihop med pappa kanske.

Dagen var fantastisk. Så solig och så varm. Vi ungdomar (hehe) drog till vår närliggande lekpark och jobbade upp tårtaptiten.

Tårtdags! Jonas hade svängt ihop en riktigt snygg blåbärshistoria. Av alla färger är ju ändå BLÅ! den roligaste att uttala eller hur Ivar?

Som var så där djävulskt lagom söt att man bara måste ta en bit till. Och en till. Och hade man ändå tröttnat på tårtan så fanns det ugnsvarma kanelbullar från vår närmaste bensinmack (cyklister + bensinmackar = ( ͡❛ ͜ʖ ͡❛)✌)

Ett soligt kanonkalas för vår älskade sol helt enkelt.

Och rätt som det var så vart det måndag och Ivars riktiga födelsedag.

Det blev inget mer kalas – istället pizzabudade jag hem ett par finfina ex från Västerås pizzastolthet Piazza Di Spagna. Mums mums och skål i bubbelvatten – grattis Gulleplutt, fattar du hur älskad du är?

Mammapuss på grötmunnen din. Och ge fan i att gå upp fyra på morgonen, vad är det för ny (o)vana du har lagt dig an med? 😘

Well well, det kommer aldrig bli en fast (& fake) news-journalist av mig, den saken är säker i alla fall. Här är den iaf, riderapporten från Engelbrekt Grrravel* voilà.

Grusloppet Engelbrekt Gravel arras av Norbergs CK – en fantastisk amatörproffsig bergslagsklubb som gör många bra saker och syns väl sin ringa storlek till trots (eller tack vare kanske?). Även de mest utsocknes cyklister känner till EngelbrektsTuren och EngelbrektsRundan ((jepp, samma gamla Engelbrekt som i skidklassikern Engelbrektsloppet). Klubbens duktiga åkare syns i diverse sammanhang både i masters- och elitklasser. Bra klubb helt enkelt, men så har de en sjujäkla cykelvänlig natur att träna i också.

Backig. Brötig. Skogig. Gruvig. Varierande. Ett mycket lyckat kärleksbarn mellan Västmanland och Dalarna.

Jag hade upplevt den på racer och mtb. Nu skulle jag uppleva den på cross.

Även om det hade känts lockande (och bra mer comfy, inget snack om den saken) att köra loppet på gravelstålisen så valde jag ändå att ta mig an det på boonen pga. låg vikt och styvhet. Ändå ett gäng tusen brantare hm fördelade på strax över nio mil. Åtta-ish kilo (med alla prylarna på) är ändå rimligare än stålisens tolv (eller jag vet inte exakt hur mycket, men mycket är det i alla fall) kilo med alla skärmarna och tjafs. Eller många touringpersoner skulle säkert inte hålla med mig men jag är en less is more-tjej så det så.

Morgonen blev förbaskat lyckad. Det rådde en allmän harmoni, alla i gänget Fedorova/Wiking hade typ sovit ut (läs: jag hade lagt mig vid åtta på kvällen för att känna mig “utsövd” senare på morgonen). Monteringen av cyklarna bak på saaben och monteringen av Ivar i barnstolen förlöpte utan problem. Bästisarna Ivar och Tony höll roade varandra fint där bak under hela färden <3

Och vädret. “Sommarens sista pust”, som någon uttryckte sig den dagen. Soligt, varmt, färgglatt. Fotogeniskt med eller utan blixt.

Väl framme på parkeringen vid starten mötte vi upp det glada barnvaktsparet aka Jonas pärer. Tack ska ni ha – tänk så roligt att jag och Ivars pappa skulle äntligen få cykla (eller överlag göra något) ihop bara vi två och det i ett typ obegränsat antal timmar den här dagen.

Även om vi hoppades att vi inte skulle vara ute på grusvägarna för länge, förstås.

Efter det obligatoriska försnacket och en sista PP drog så motionsracet igång. Jag och Jonas hade bestämt oss tidigt att ge oss fan på att suga musten ur de där milen vi hade framför oss. Med en kropp skrikandes efter distans och nötigt mileage– en kropp med alltför lite av den varan – var det inte läge att försöka racea. Vi skulle förstås inte söla för mycket heller, men det fick njutpinkas länge, det fick stannas till ordentligt i depåerna och det fick förstås sittas i en grästuva och mumsas i sig blåbär under punkafixandet.

De första milen var småhetsiga, fina men också irriterande. Jag var arg på min cykel som hade helt fel inställningar för lopp av denna typen och på mig själv som inte hade lagt manken till och fixat den innan. Jag satt för krumt, jag hade för tung utväxling utväxling och jag hade glömt att byta till en distansigare sadel. Det var allmänt… obekvämt, en ganska ovanlig känsla för mig som är bortskämd med att inte ha suttit obekvämt sedan första instegsracern anno 2012. Det resulterade i ont i ett gäng ställen på kroppen – nacken, ryggen och stjärten (stjärten! Händer mig aldrig annars utom på gymcyklarna då!) och i att jag precis som under Dalsland Runt fick bryta mig uppför backarna ty bara två backväxlar att välja emellan.

Att singelklinga ska va så jäkla omständigt att få till bra! (Och då är ju ändå gearsen moddade sedan inköpet)

Men benen, de körde på. Om än något segt om än något yrvaket nötte de på, mina långa blåmärkta rastlösa spiror. Kanske gottade de sig i de andra organens smärtor. Eller så var de på fint humör. Äsch vad vet jag. De gjorde hur som sitt bästa trots mindre eller större stumningar i varje backe som hade tacklats snyggare med något snällare utväxling.

Arrangörerna hade verkligen scoutat fram en bana som hette duga. Ett smörgåsbord av olika slags grus stod uppdukat. Banan tog aldrig paus. Det var krön på krön, kurva på kurva. Det gällde att se upp för erosionsrännor. Påminna sig själv om att slappna av i hela kroppen – utom bålen då – i de yviga kurvorna. Det gällde att jobba med hela kroppen och att fokusera fint. Det var precis som ett gruslopp ska vara.

Vi passerade sjöar och små samhällen. Järnhyttan i Norn. Nedlagda kvarnar, prästgårdar, lador. Vi cyklade över ormar, tysta giftfyllda slangar som hade letat sig ut till solen.

Överallt, så mycket ljus.

Mot slutet kändes nacken och ryggen rätt paj. Den obligatoriska slaggruspunkan tvingade oss att stanna till och det kändes det som en bra välkommen paus. Jag pinkade, pumpade, funderade. Satt där i en tuva med en tom blick. Ville både komma fram och stanna i skogen ett tag till.

Sedan, några sista ryck och så möttes vi av välkomstkommittén bestående av Tony, Plutten och svärisarna. Magarna kurrade. Vi rullade ner mot gula återuppbyggda Elsa Andersons Konditori, slog oss ner i kvällssolen. Serverades gudomlig morotssoppa och öl från västeråsbryggeriet Sjöhagens (mums!), och så MER till lilleplutt, mjuk och gulligt mör efter flera timmars lek med farfar och farmor. Vinka hej till oss!

Jag var också mör. Överallt i kroppen var jag trött, utom benen. Återigen förbannade jag mig själv som hade negligerat den ack så viktiga bikefitten och därmed stulit rejält med kraftprocent från mig själv. Samtidigt – äsch! Nöjd var jag ändå. Påminde mig själv om att inte vara så hård mot mig själv. Att inte jämföra mig själv med de utan vare sig småbarn, var tredje vecka-förkylningar eller kronisk sömnlöshet. Inte så lätt – gudarna ska veta att det inte är så lätt att dras ner i jämförelseträsket när man är omringad av hurtiga friskusar med all tid till träning! – men likväl nödvändigt är det.

Alla kort är tagna av Jonas Wiking.

På vägen hem till Västerås gick snacket som vanligt kring hur synd det är att vi inte bor på ett backigare ställe (är nog det vanligaste cyklistklagomålet här i trakterna?). Vi konstaterade dock nöjt att vi ändå var lyckligt lottade som hade relativt nära till backiga ställen. Och att vi måste utforska det norra Bergslagen ännu mer, och det med snabba ben och gott med energi i kistan och i tröjans bakfickor.

Så, tack för ett kanonlopp Norbergs CK! Ett läckrare avslut på sensommarcyklingen hade man inte kunnat önska sig. Jag ser fram emot att komma tillbaka nästa höst och vara med och racea. Och dricka finöl i solnedgången också, förstås.

Puss och Strava här.

*älskar att övermata med R i mina texter då jag inte kan uttala R fysiskt :'( Rrriot girrrl, överkompenserande…

Vad göra de köriga dagarna då det känns som att tiden inte räcker till

till träningen, nöjen, varandet?

Yes you know my answer – och det är att ta sig tiden förstås. Skitläskigt minuterna innan (stresshjärnan ba men hinner jag, jag tappar ju en timme bla bla) –

– men plötsligt ack så lugnande efteråt.

Har förresten märkt att just löpningen har en enkel och lugnande effekt på mig. Har faktiskt funderat på denna skillnaden mellan cykling och löpning. Ett cykelpass kan jag aldrig veta utgången av. Bortsett från det obligatoriska endorfinpåslaget någon gång under passet så kan jag komma hem på olika humör beroende på passets längd, intensitet, cykelsällskapet eller någon annan faktor. Löpningen däremot, den är alltid lika med råpepp och kolugn efteråt. Kanske för att jag springer kort och nästan alltid solo.

Äsch orka filosofera. Så glad jag är att kroppen fixar löpningen bra denna hösten! Och färgerna och luften, ojoj.

Om ni undrar över bristen på möblemang på vår balle
så är det för att vi ska ha plats för all dans och allt järnvägsbygge.
Så klart. Var dansar ni och bygger järnväg?

Puss från mig & de möra sköningar till benen mina

er Katja straight outta hemmakontoret

Morgon folks!

Haha klassiskt, påbörjade inlägget i fredags kväll men det är först nu på tisdag morgon och dessutom från tåget som jag pallar avsluta det. Nåväl det är något vi får ta these days.

Hur som.

I lördags skulle jag ha begått crosspremiär i succéstaden (Stefans ord) Falun. Men tyvärr så gick ängelen och sjukade ner sig mot slutet av veckan vilket gjorde läget osäkert och mig mindre sugen på att vara borta typ hela helgen. På torsdagseftermiddagen knackade dessutom utmattningsdjävulen åter på min axel. Påminde om att det inte var läge att utsätta kroppen och psyket för allt den mentala och fysiska stressen som en (kravlös, men likväl energikrävande om man nu ska ha någonting där att göra) tävling två körtimmar bort innebär för en ständigt-slut-som-artist-småbarnsmamma. Fick mig att komma ihåg Falun 2016. Dagen då jag efter att ha legat bra till i elitklungans start fick en yrselattack som varade så länge att jag några minuter stod bredvid cykeln (mitt under racet jo), såg ut som ett dumt får och försökte förstå vad jag förväntades göra med crossen – gå bredvid? Klappa? Stå och stirra på? För att sedan inse att det hela inte riktigt var OK, sätta mig i bilen, gråta okontrollerat – och överraskande, Katja gråter ju aldrig? – hela vägen hem till Västerås. Skäms än idag inför Johan och Jenny som fick höra på mina snyftanden, måste låta mycket märkligt för icke-the botten is nådd-personer men men. Dagen efter ställde jag in mina samtliga tävlings- och speakerjobbplaner för resten av året. Och resten…

…bland annat så ledde resten till ett minst sagt större mått av ”självkännedom” än före Falun 2016.

Så inte än. Inte i helgen. Inte just Falun. Även om det är inte utan fomo jag tittar på Lindas talande kort i CYKELCROSS-gruppen.

Så, i fredags.

Sjukanmälde Ivar, krasslig men alltjämt harmonisk, min morgonstjärna. Vabanmälde mig själv. Hällde i mig några sotsvarta koppar kaffe. Mös järnet ända till sovstunden. Lycrade sedan upp mig och vindfleecade upp hejaren. Ner till cykelkällaren, pumpa luft i stålisdäcken, de oförnuftigt mönstrade ena.

Och så for vi! Den här gången till Hallstahammar. Orten känd för Stenströms Cykel, redigt antal kanalslussar, cykelstatyer i rondellen, cyklisthaters till bilförare, att vara platsen där Plutten påbörjade sin resa ut i världen (too much information men men, blödig you know) och Sveriges barnkäraste trädgårdsbutik aka Åsby Hem och Trädgård.

Hu så ovanlig pigg jag kände mig, för att vara sketatrött. Men så hade vi förstås lite draghjälp av medvinden också, jag och lillhejarn som däckade efter några hundra meter. Tog kringelikrokvägar ut ur stan – genom glada no go-zonen Bäckby (förvånas alltid över hur trevligt det är där, snutisar borde get off their horses och cykla eller promenixa där istället) med alla sina kids och hundägare. Ut på Hallstavägen, hej å hå intervallmode. Så fint höstväder. Ljummut och färgglatt, och knappt något motoråk i sikte. Räkmacka för mor och lite smått för barnet, och så massa Åh! Titta! i den fina butiken. Kanske köpte vi lite krimskrams också…

På vägen hem tog vi lite andra vägar, genom fina Vångsta och så. Lillhejaren tuppsade till en sväng men vaknade sedan och kommenterade bilarna vi mötte och du-dusarna (traktorerna alltså) på åkrarna. Hela turen kändes liksom lite belgisk sådär hehe. Blev sugen på pommes och majjo.

Femtiofem km senare var vi hemma och drog till med en rejäl varm dusch och golvhäng. Och sedan kom helgen och träningsvärken i benen. Femtiofem km är inte mycket. Femtiofem km på en stålhoj med grova däck med kärra med en väl tilltagen son i och så motvind hem på det är mycket. Nä, fasiken så hög tid det är att skaffa wattmätare. Jäklar va watt det måste pressas ut när det går som finast.

Okej, slutsnackat. Strava här. Nu tar jag mig an Stockholm med sina gators sköna höstlooks och så ett gäng möten med sköna människor på det.

Over and out

mama Merckx

Den som väntar på något fint…

(som i Katjas lidanden uppe i undersköna Bergslagen)

…väntar aldrig för länge.

Hej folks. Jag har inte gått under jorden. Jag har bara haft för intensivt att göra. På jobbet, alltså. Fy fanken $&!#§. Men så är det ibland. Stötvis. Prioriterar därför min son och hösten och afk deluxe när jag väl är ledig den här veckan.

Men snart så.

Tänker på er <3

Vissa dagar är inte glada. Vissa dagar är kala och tomma på hopp. Vissa dagar ler hånfullt åt mina försök att lita på livet. Vissa dagar fryser jag trots alla lager kläder. Vissa dagar är helt enkelt inte bra.

Idag är en sådan dag.

Idag lever jag på gårdagens fina sovstundstur med min älskade plutt. Vi hade moln och motvind ut och sol och medvind hem, vi hade starka ben och mjuka magar, hemma åt vi plättar, såg på tecknad film och la alfabetpussel.

Störst av allt är inte kärleken. Störst av allt är kärleken till Ivar.

Morgon cykellovers!

Och vilken morgon också. Postfrostig, gyllene, frisk. Tänk om en hade varit piggare och pallat sig upp ett par timmar tidigare för att möta den här morgonen på dess väg in mot staden.

Men nu är ögonblicket borta men dagen blir inte fulare för det. Föris har stängt, jag har Plutten för mig själv från och med lunch och det betyder att vi kan dra och cykla (nästan) hur länge vi vill wii!

Tänker i övrigt mest hälsa att jag

– har anmält mig till Norbergs CK Engelbrekt Gravel 100 km på lördag (eventet på Facebook här). Har inte motionsrejsat sedan sommarens halvt misslyckade (ty sjuk, som vanligt dårå) Dalsland Runt så det kommer att bli skitskoj. Dessutom får vi kanske barnvakt vilket innebär att jag och Jonas kan köra loppet tillsammans. Var över ett år sedan sist så känns extra roligt så klart. Ses vi där? Bergslagens natur är otrolig, tro mig.

– har bankat in höstens crossiga tävlingsprogram* i min kalender (och i vår förträffliga facebookgrupp CYKELCROSS, gå med redan idag om du inte har gjort det innan!) och ämnar delta i så många delrace jag kan och vill av Plutt- och hälsoskäl 🙂 Och jo, det ser ut att bli tävla sig i form i år med…

– tänker dra igång regelbundna gravel rides i Västerås. På tiden känner jag (och Tony med flera). Mer info kommer!

– är smått nykär i Västmanland i allmänhet och Västerås i synnerhet som gör sig så otroligt fina så här års. Misstänker i och för sig att de flesta ställen gör det också men man tager vad man haver och det är inte fy skam det heller

– längtar dock både till Stockholms paradparker och till färgindränkta fjällvidder. Ständigt splittrad, that’s me.

Bjussar också på den första höstrelaterade låten jag kom att tänka på idag. Från Miss Lis indietid, tiden före Så mycket bättre dårå. Gosh va cigg och ungdomsskänslor det gick åt hennes två första skivor <3 </3

* Som vanligt är det säkrast att kolla datum, tider, priser, PM osv. och fixa anmälan på Swecycling Online.

Åh kära riders, vilken (med de senaste två årens mått mätt) bra träningsvecka det har varit. Liksom harmonisk och lugn, och nästan läskigt enligt planen. Har hänt så få gånger sedan Pluttens entré att jag baxnar något. Borde kanske inte jinxa genom att berätta men äsch äh. Men nu till idag!

För idag blev det så dags för den efterlängtade distansen. Efter en längre period med bara korta pass kändes det lyxigt att kitta upp sig för en längre äventyrsrunda.

Jag hade egentligen tänkt mig asfaltsnöt, men då det hade blåst upp till världens storm på förmiddagen så kändes det rimligare att låta skogen agera rygg. Därför blev det cross. Men var och vart skulle jag cykla nu när landsvägsplanerna hade fått ge vika?

Det fick bli de gamla favvovägarna i skogs- och åkertriangeln mellan Västerås, Surahammar och Skultuna – ett imponerande rikt grusvägs- och stignät där det finns något för alla som gillar offroad.

Som crossmässigt sliriga sumppartier

och mountainbikemässigt pirriga klipphällar och mer eller mindre branta backar.

Och det bästa – oavsett hur sällan eller ofta man cyklar där så finns det alltid någon ny väg eller stig att upptäcka!

Jag sejfade dock och höll mig på mina gamla vägvänner. Med bara en utforskarsväng, ett stycke stökkörning på någon av Surahammars förnäma mtb-leder. Mest för att testa däckgreppet. Och okej, för jag tänder till när jag får cykla mtb på cross

Jäklars va tungmalt det var. Blåsigt. Vattensjukt. Nysinglat och nymakadammat på ett flertal partier. Gick liksom inte att ha ett rätt däcktryck.

Men äsch. Himlen var ju så blå så blå

och ljuset så varmt, milt och glatt som det bara är en solig dag i september.

Jag hann med att dra en snabb kaffe på trevliga Sura GK – alltid lika mysigt att hänga med them golfers, ändå ett släkte rätt lika cyklisterna fartskillnaden till trots

och med att min vana lik besudla Ica Skultunas fräscha foajé med min skitiga boone. Men hallå jag handlar mycket dricka och godis ok?

Hann också med att studsa över ett gäng gulliga träbroar (har en fetisch för de också, som för alléer då).

Avslutade rundan med att konstatera tre saker:

– hösten är sannerligen hoppets tid

– jag måste omedelbums fixa festligare hjul till boonen

– få cykelplagg är så gosiga som skoskydd i neopren. Mina är anno 2012 – och jag kan inte tacka dem nog.

Som vanligt stillar de ruttnyfikna begäret på Strava här. Nu ska jag smälta turen och afterbikepizzan, puss!

Fotade av den snällsnällaste mamman vi vet

Det här inlägget är till er, ja till er

…som säger/skriver “inte för att vara elak…” och säger/skriver sedan något elakt i alla fall

…som med självgott leende säger “Jaså! Mitt barn började med [införa valfri fysisk förmåga som har 0 att göra med hur man är som person] mycket tidigt!” så fort en råkar nämna att ens kiddo varken kunde eller ville springa maraton när han var sex månader

…som påminner en om att en “hade kunnat vara en ensamstående mamma och ha det ännu jobbigare” när det enda man behöver i stunden är att ni hold kæft och bara nickar (och när ni inte har en himla aning om vad en går igenom för ni är så upptagna med att bry er om världen i stort och gärna barnen långt långt borta från de närmast er)

…som förbjuder era barn att leka med barn från “avvikande” bakgrund eller med “avvikande” looks

…som fortsätter att spela oförstående inför alla som inte “väljer” att uppfostra sitt barn hundraprocentigt ekologiskt, hemlagat, plastfritt och avslutar med det obligatoriska “men alla gör som de vill” efter att ha totalbashat alla metoder utom era egna

(i sociala medier förstås, hur annars skulle världen veta att ni tycker att alla gör som de vill men ser inte till sitt barns bästa för det?)

…som skjutsar era kids till höger och vänster i feta miljövådliga motoråk samtidigt som ni skammar förispersonalen för att de inte rensar stället på allt som inte är tillverkat av trä och tyg (som importeras från länder där skogen skövlas fortare än man hinner blinka och där tygerna tillverkar av underbetalda kvinnor som jobbar dygnet runt hela veckan, men det är väl skitsamma så länge det inte är plast)

…som skrämmer slag på alla mammor som inte har förmågan sociala statusen kunskapen pengen eller orken att flyta med eran fiskeström

Ja, ni. Gå och dra något gammalt över er. Jag skiter i om ni blir kränkta.

Inte för att vara elak, men kan inte ni ta och bilda ett eget sterilt land någonstans långt ifrån vårt samhälle där allt fler särskilt kvinnor mår dåligt av allt skammande och alla kraven och där mobbing är lika vanligt som giftet på era taskiga tungor? Så kan ni sitta där i varsin filterbubbla och hålla era snällelaka konversationer och fostra en ny generation självupptagna ortorektiker.

Och kom inte grinandes och säg att det är provocerande oavsett vad man än gör som mamma (eller kvinna, eller människa eller whatevs). Det är bullshit. Det finns sjyssta personer och det finns elaka personer. Att le gulligt när man är elak gör en inte till en sjysst person.

Så snälla ni. För denna världs överlevnad – ta er en liten funderare innan nästa gång ni öppnar munnen eller vässar pennan för att skada ännu en mammasjäl. Vem vet, nästa gång är det ni själva som står och känner er små och ensamma efter att ha utsätts för snällelakheten.

För det här inlägget är också till er som har fallit offer för snällelakheten. Jag gråter med er. Jag gråter med oss.  Men jag vet också att vi är inte sämre mammor bara för att de snällelaka får oss att känna oss som det. Vi är inte någon annans åsikt. Och även om det kan kännas väldigt, väldigt ensamt i stunden så är vi inte ensamma. Det här inlägget är en liten droppe i havet av bevis att godheten och äktheten kan vinna i alla fall.

Så glad fredag den 13 och fuck snällelakhet forever. För våra barns skull. Tack.

(och nej, att skriva inlägg som detta gör mig inte glad utan precis tvärtom. Utkastet har legat länge och bidat sin tid. I över tretton år faktiskt, om än i huvudet de första tolv åren. Puss & tårar osv.)