Morgon folks!
Haha klassiskt, påbörjade inlägget i fredags kväll men det är först nu på tisdag morgon och dessutom från tåget som jag pallar avsluta det. Nåväl det är något vi får ta these days.
Hur som.
I lördags skulle jag ha begått crosspremiär i succéstaden (Stefans ord) Falun. Men tyvärr så gick ängelen och sjukade ner sig mot slutet av veckan vilket gjorde läget osäkert och mig mindre sugen på att vara borta typ hela helgen. På torsdagseftermiddagen knackade dessutom utmattningsdjävulen åter på min axel. Påminde om att det inte var läge att utsätta kroppen och psyket för allt den mentala och fysiska stressen som en (kravlös, men likväl energikrävande om man nu ska ha någonting där att göra) tävling två körtimmar bort innebär för en ständigt-slut-som-artist-småbarnsmamma. Fick mig att komma ihåg Falun 2016. Dagen då jag efter att ha legat bra till i elitklungans start fick en yrselattack som varade så länge att jag några minuter stod bredvid cykeln (mitt under racet jo), såg ut som ett dumt får och försökte förstå vad jag förväntades göra med crossen – gå bredvid? Klappa? Stå och stirra på? För att sedan inse att det hela inte riktigt var OK, sätta mig i bilen, gråta okontrollerat – och överraskande, Katja gråter ju aldrig? – hela vägen hem till Västerås. Skäms än idag inför Johan och Jenny som fick höra på mina snyftanden, måste låta mycket märkligt för icke-the botten is nådd-personer men men. Dagen efter ställde jag in mina samtliga tävlings- och speakerjobbplaner för resten av året. Och resten…
…bland annat så ledde resten till ett minst sagt större mått av ”självkännedom” än före Falun 2016.
Så inte än. Inte i helgen. Inte just Falun. Även om det är inte utan fomo jag tittar på Lindas talande kort i CYKELCROSS-gruppen.
Så, i fredags.
Sjukanmälde Ivar, krasslig men alltjämt harmonisk, min morgonstjärna. Vabanmälde mig själv. Hällde i mig några sotsvarta koppar kaffe. Mös järnet ända till sovstunden. Lycrade sedan upp mig och vindfleecade upp hejaren. Ner till cykelkällaren, pumpa luft i stålisdäcken, de oförnuftigt mönstrade ena.
Och så for vi! Den här gången till Hallstahammar. Orten känd för Stenströms Cykel, redigt antal kanalslussar, cykelstatyer i rondellen, cyklisthaters till bilförare, att vara platsen där Plutten påbörjade sin resa ut i världen (too much information men men, blödig you know) och Sveriges barnkäraste trädgårdsbutik aka Åsby Hem och Trädgård.
Hu så ovanlig pigg jag kände mig, för att vara sketatrött. Men så hade vi förstås lite draghjälp av medvinden också, jag och lillhejarn som däckade efter några hundra meter. Tog kringelikrokvägar ut ur stan – genom glada no go-zonen Bäckby (förvånas alltid över hur trevligt det är där, snutisar borde get off their horses och cykla eller promenixa där istället) med alla sina kids och hundägare. Ut på Hallstavägen, hej å hå intervallmode. Så fint höstväder. Ljummut och färgglatt, och knappt något motoråk i sikte. Räkmacka för mor och lite smått för barnet, och så massa Åh! Titta! i den fina butiken. Kanske köpte vi lite krimskrams också…
På vägen hem tog vi lite andra vägar, genom fina Vångsta och så. Lillhejaren tuppsade till en sväng men vaknade sedan och kommenterade bilarna vi mötte och du-dusarna (traktorerna alltså) på åkrarna. Hela turen kändes liksom lite belgisk sådär hehe. Blev sugen på pommes och majjo.
Femtiofem km senare var vi hemma och drog till med en rejäl varm dusch och golvhäng. Och sedan kom helgen och träningsvärken i benen. Femtiofem km är inte mycket. Femtiofem km på en stålhoj med grova däck med kärra med en väl tilltagen son i och så motvind hem på det är mycket. Nä, fasiken så hög tid det är att skaffa wattmätare. Jäklar va watt det måste pressas ut när det går som finast.
Okej, slutsnackat. Strava här. Nu tar jag mig an Stockholm med sina gators sköna höstlooks och så ett gäng möten med sköna människor på det.
Over and out
mama Merckx
