Månad: mars 2020

Här är jag på morgonen. Står i köket, mitt eget kök långt bort från köket i Sävedalen, lyssnar på de sköraste bitar jag normalt undviker när jag inte är helsolo för att inte grina inför mitt barn. Har nåtts av ännu ett jävligt sjukdomsbesked. Ringt till ännu en förstörd person. Står tåras, vattnas, blöder inombords, inför mitt barn som är så stoiskt och harmoniskt som pysslar så tryggt i sina små leksaksöar utspridda i lägenhetshavet.

Vi kör ut flera timmar senare än planerat. Rakt in i vårblomsterhavet hamnar vi, mitt i de starka små rackarnas kamp med sitt. Upp till solen ska de och därmed basta.

Jag har ingen plan, jag saknar ett mål, jag vill bara cykla och bli trött och det ihop med min Ivar.

Kommer på att jag har glömt det där med lurre mitt i alltihop. Vi rullar ner till Öhrmans på Öster Mälarstrand och slänger i oss en varsin godbit (Plutten en sockerfri rawboll, om det nu finns ortorektiker bland mina läsare) och kryssar sedan mellan alla coronaförnekande övremedelklasspanschisar som flockas på strandpromenaden och dess caféer.

Och ju längre bort från staden vi cyklar, desto friare går det att andas, desto gladare glittrar Mälaren. Det gör Ivars ögon också – håll i dig på smala bryggor och yviga stigar!

Vi börjar med att föga otippat hamna i Gäddeholm. Här vill jag bo och tänker bo om inte snart så ganska snart i alla fall. Måste först skrapa ihop lite mer cashmoney bara, det är ju fisförnämt dyrt här. Men that’s okay with me. Det är det värt. Går enkom på känsla när det kommer till områden att bo i och hit kan jag åka varje dag utan att känna annat än tillhörighet och naturglädje. Dessutom är det fullt av fantastiska grusvägar och mtb-stigar runt omkring.

Än så länge är underlaget snällt. Vi snurrar runt lite på Gäddeholm (i Västerås säger vi på om allt, även om ställen där andra säger i) och snackar om allting vi ser. Älskar att Ivar kan numer snacka om det mesta. Utan några idare s-ljud och med något barnsliga uttryck men det är ok känner jag, han är ändå bara två plus.

Jag hittar en spännande avväg och frågar Plutten om vi ska testa den. JA MAMMA! säger han. Sedan testar vi vägen och det går ju fint och lite tungt men ändå smooth sådär. Vi växlar mellan att sjunga Sopbilen och Brandbilen (så. bra. hits!) och plötsligt är jag nära att

nästan krascha in i en bom!

Ops.

Men Ivar vet att mamma älskar vägbommar för vägbommar betyder HINDER OCH FARA 😍 och det är just de vägarna man vill cykla på. Vi krånglar in oss förbi vägbommen och kör en sväng på något som troligtvis, kanske, möjligen varit en väg någon gång i tiden.

Till slut måste jag ändå ge mig och vi vänder. Lite övermäktigt hindrigt vart det ändå, även med mina mått mätt. Vägen tog ju helt sonika slut mitt i skogen.

Vi kopplar istället på den gamla gäddeholmsvägen. Även i sitt bedrövligt gropiga skick känns den som lenaste asfaltsväg i jämförelse mot hinder och fara-vägen i skogen!

Vi sjunger vidare på Sopbilen och Brandbilen

Hamnar i värsta makadam-/krossgruspartiet, här måste jag cykla elegant och sakta, sakta för att inte punka mitt i alltihopa

Kross kross kross

Motor motor moootor!

Sedan dör min Canon och även benen lite grand, jag måste äta och även utfodra min unge. Efter någon mils kämpande i motvinden gör vi en klassisk scandorando-move och mellanlandar på Irstamacken för lite energi och pust pust innan vi cyklar hem

och jag kan duscha och fixa falafel under tiden Jonas och Ivar fortsätter cykeläventyret i lägenheten.

Och sedan kommer Anna förbi! Endorfinhög efter att ha gravvlat runt på sörmländska vägar. Och mycket efterlängtad. Så blir det folkbärs och skvaller och så lite allvar på det och sedan är det plötsligt kväll och hejdå och gonatt.

Somnar med skönt trötta ben och ett hjärta med fullt med sol, bön och hopp.

Puss från stålmamman.

kort Jonas.

Jag vill sitta i Nadjas kök på Sävedalens högsta och grönaste kulle och dricka starkt yellowlabelte med en citronskvätt i medan ungarna ömsom myser ömsom slåss med varandra på gräsmattan utanför. Jag vill prata musik, barn, killar, släktingar och politik samtidigt som vi sjunger med till alla guilty pleasures som strömmar ut ur högtalaren. Jag vill känna hur hela jag plötsligt slappnar av, hur axlarna faller ner och hur jag klarar av att till och med att bryta ihop och gråta. Om än kort, om än med en automatisk förlåt att jag kommer och förpestar stämningen, och det är inte synd om mig men du fattar, äsch en ändå. Jag vill sitta i Nadjas kök och gråta och prata musik, barn, killar, släktingar och politik. Men Sävedalens högsta och grönaste kulle ligger i storstaden Göteborg.

Jag vill ta tåget till Stockholm, plocka med mig lillebror och driva runt på Stockholms vackraste gator med underhållningsplånkan öppen på vid gavel utan en tanke på alla räkningar som måste betalas och på alla besparingar som borde påfyllas. Jag vill möta brorsan på Centralstationen här i Västerås och ha honom här med oss hela helgen, åka på en massa äventyr i naturen, höra allt om hans små och stora tweeniebekymmer och kikna av skratt åt dåliga komedier på kvällen när vi har nattat Ivar. Men Johnny bor i storstaden Stockholm och tillhör riskgruppen.

Jag vill luta mormors huvud mot mitt bröst. Läsa högt för henne, ur hennes favoritböcker, mata henne med skalade äppelklyftor, pussa henne på hjässan, så som hon gjorde för tjugofemsexsjuåttaniotio år sedan när hon var bland de starkaste och jag var liten och rädd för det mesta. Jag vill putsa hennes flaskbottnar till brillor, ta tusentals kort på henne ur minsta lilla vinkel, tusentals kort där hon håller sitt barnbarnsbarn hon har enbart sett på foto och någon gång på Skype. Vill berätta för henne, igen och igen, fysiskt, inte i Skype, vill få henne att fatta att det var hon och farmor som fanns där på riktigt, kärleksfullt, villkorslöst och sunt, när det verkligen gällde under mitt första år som mamma. Jag har längtat så efter att visa upp Ivar för mormor och farmor. I sommar skulle det ske – min första resa till det gamla hemlandet på sjutton år.

Men mormor ligger på ett coronasjukhus i mångmiljonstaden på andra sidan Östersjön, med lugninflammation, besöksförbud och hemgångsförbud tills hon anses helt frisk.

Jag vill till…

Jag vill gråta, gråta en miljon klara karelska bäckar, vill tjuvröka morfars arbetarcigg och stortjuta bakom bastun innan mörkret kommer och älgarna hälsar på för att tugga på slyn mellan bastun och dasset.

Idag är det ofantligt långt till köket i Sävedalen.

Hej folks – nu är det här.

Mitt lilla snack om att förbli säker, (någorlunda) pepp och inte (alltför) tokig när livet tvingar en till ett ovanligt stort antal solorides. Ett snack för alla er som måste cykla solo – som småbarnsföräldrar, som nyinflyttade, som blyga, eller som medmänniskor som #ridealone för att #flattenthecurve.

Voilà – det är blåsigt, svengelskt och ganska så improviserat. Men småsnott från detta inlägg.

Gillar ni videon? Sprid det goda cykelordet för mer cykelkärlek åt folket. Puss!

Igår fick jag smaka på våren, oj som jag fick smaka på våren.

Från racersadeln – check!

Med blommor på hjälmen (tack Tvåhjulsmästarna) – check!

Lite väl påpälsad, det hade ju varit sviiinkallt innan – check!

Så fint det är, runt Björnö, Tidö, Axnö.

Med kåkarna och vägarna fulla med dansande solkatter – check!

Alltså kantvind. Älskhatar kantvind. Eller snarare hatälskar.
Börjar alltid med att störa mig på den och blir rädd för att hojen välter med mig på,
men så fort jag har samlat mig och påbörjat kriget så är det plötsligt skitkul. Let them spokes sing!

Med raphafladder i vindisen som vek sig för kantvindarna till skillnad från mig lalala – check.

Livstrött och orolig i inret innan – stämplad med lite mer hjälm’n’ro efter turen – check.

Oförskämt snabb utan att knappt behöva trampa på vägen hem – check.

Bonus: spelade in en liten indiecykelfilm till er. Kommer ikväll eller imorgon om jag törs lägga ut den dvs. Puss.

Hej morgon. Jag skulle vilja att hela världen blev målad i gladaste vår. En vår som slår sig fri från meteorologins torra siffror och symboler, som bjuder upp till dans, som drar upp smilbanden och lättar på hjärtan. Vet dock fanken inte hur man gör annat än med pensel och med ord. Och med att cykla, för då orkar jag lite mer, det där med att fortsätta trots alla yttre och inre stormar.

Igår drog jag och Ivar ut på en grusfalt-tur i närhoodsen!

Osäker på kroppstillståndet efter typ två veckors märkliga förkylningssymtom i kroppen slog jag till på en högst casual fritidsklädd småbarnsmamma-outfit. Ett slags no Garmin no rules-statement för mig själv, för att påminnas om att ge fan i att dra upp farten eller få för sig att cykla över länsgränsen. Knappt något tight plagg och inte ens nå riktiga cykelhandskar hade jag på mig, så det så.

Plutten var ivrig att komma ut I SKOGEN MAMMA NU! och tävlade mot marssolen i vem som strålade mest. Vi drog österut, genom alla lördagstomma industriområden med sina maskiner, upplägg och färgglada skyltar. Ivar tyckte det var spännande. Jag kände en sorg över hur många som får gå arbetslösa på grund av epidemin.

Den minst sagt friska nordanvinden påminde om att vintern inte hade tänkt att ge sig och bege sig under den här helgen i alla fall.

Vår första anhalt blev Café Anund vid Västerås fornlämningskändis Anundshög. Det braiga med Café Anund är baksidan – med sitt soldäck, sin lekpark med gratis lånelekmateriel till alla barn och så närheten till mysig skog och annat naturskojs.

Men vi började med att fika på cafét förstås. Ungen tryckte i sig mina två rawfoodbollar medan jag fick snällt äta upp hans mindre rawfood-kanelbulle. Häpp.

Sedan solade jag mitt bleka kontorsråttefejs och gladde mig åt att vi inte direkt var de enda som hade hittat ut. Sonen rände runt och hade sig, hög på pärondrickat och våren.

Sedan klättrade vi upp på högen. Förstås! En gång, och en gång till…

Sedan fick vi herrsällskap. Sällskapet skulle på dejt senare ikväll men kände för lite kompishäng och luft.

Så blev det sovstundsdags för lillen och vi drog vidare, upp på Badelundaåsen.

Så förbaskat vackert det är där uppe. Slås av det varje gång och önskar att åsarna bara fortsatte i all evighet, eller i alla fall ett gäng-femtio kilometer i alla fall.

Tiden gick fort för man hade bra trevligt och roligt. Nästa anhalt blev Lidl där jag kittade upp oss på ett gäng karelska piroger (mums) och två minipizzor (mindre mums men matigt). Sedan blev det picknick och a bit of deep talk på en helgen till ära öde skolgård.

Och sedan var det dags att rulla hem, skicka iväg cykelsällskapet på dejt, väcka Ivar och måla Våren. Med nittio min sköntungrull i benen och över tre timmar sol, luft och så även hopp.

Puss och hoppas att ni är safe kära läsare,  tänker på er <333

Igår fredag. Nyätna och bra möra. Egentligen dags för nattning för Plutten och boktime-i-sängen för Katja.

MAMMA BYGGA BORD! IVAJ HJÄLPA TILL.

Just fanken. Det står ett platt paket i vardagsrummet. Det innehåller ett litet skrivbord för att jag ska ha lite längre från hemmakontoret till kylskåpet (den primära anledningen) och för att jag vill ha en dedikerad och lite mer ergonomisk kontorshörna i vardagsrummet (den sekundära anledningen).

Paketet står där och lockar med prassel, avtejpsel och skruvsel.

MAMMA IVAJ BYGGA BORD.

Jo men klart. Alla älskar väl att montera ikeamöbler på fredagskvällar?

Ivar hämtar sina låtsas- och riktiga verktyg. Under momenten mamma fräser och svär och ber Ivar vänta lite med att hjälpa passar han på att laga sina fordon och böcker.

Men utan Ivars hjälp fixar inte mamma alla de räta vinklarna som måste hållas för skruvgängornas skull. Så duktig han är min unge, som tålmodigt står och håller i delarna medan jag skruvar och fräser. Inte en enda gång ledsnar han och sticker från monteringen.

Och rätt som det är så är skrivbordet monterat och klart!

Men tror ni att jag får premiärsitta vid det? Lycka till!

IVARS BORD MAMMA!

Häpp.

MAMMAS FÅTÖLJ IVAR 

Och sedan går vi och lägger oss och idag på morgonen får jag inte provsitta vid mitt skrivbord heller. Får väl göra det i smyg i veckan.

Men nu är det ju faktiskt helg och solen skiner och vi har ätit frukost (vid köksbordet, monterat sedan länge puh) och snart ska vi ut och cykla.

Puss och ta hand om er 🧸

 

Hej mina små cykelkatter. Mår ni fint i solskenet som vi har välsignats med idag?

Jag ä l s k a r den sociala effekten solsken fixar här uppe i norr. Japp, i år gör jag verkligen det. Till och med riskgrupperna är ute och vädrar sina nosar. Folks – även de mest introverta svenssons – småpratar mer med varandra än annars. Ett gäng coronaveckor till och vi får kanske ett litet mer socialt samhälle? Vem vet, kanske kommer corona skörda fler smartphoneoffer än människooffer? Fatta om folks en gång för alla fattar att det är bra mycket mysigare att chitchatta med varandra fysiskt än genom att skärmstirra?

Äsch kom igen. Jag är inte teknikfientlig (lever typ åttio procent av mitt arbetsliv via Skype och sådant sedan typ tio år tillbaka) men den fysiska kontakten är oslagbar.

Jag är inne på vecka två med en subtil men likväl jobbig förkylningskänsla i kroppen. FYI så har jag inte producerat en enda snorkråka eller nysning men kroppen är likt förbannat ontig och halsen smått ontig likaså. Framför allt har jag ganska ont om ork. Inte så pass lite ork att jag kan däcka och hänge mig åt böcker och citronte med chokladbit till på heltid, eller skita i att gå i skogen (aka de närliggande smådungarna) med min storbebbe. Har jag sagt att jag har världens uthålligaste tvåplusåring? Det har jag säkert men herre vad det ryms energi och envishet i den späda kroppsisen. Är nog mitt fel som har vallat runt honom i naturen sedan dag fem istället för att typ, mysa hemma eller på caféer eller vad normalt funtade folks nu gör med småbarn. Eller så är det generna. Ja, vi skyller på dem.

Typiskt. Alla mina inlägg urartar i Ivar-hyllningar. Men sådana är vi. Folks med barn. På den fronten är vi nog alla lika.

Så. Kökskontoret på Haga fick precis ett sms av Jonas. Snart blir jag hämtad för en färd till Ikea. Ikväll ska det handlas kontorsbord och lite annat jox till kontorshörnan jag håller på och riggar upp i vardagsrummet. Nu har jag ett eget rum på konsultkontoret och håller till där så mycket jag kan för ergonomin, de stora skärmarna och kollegorna. Japp, även om vi bara är max tio närvarande pers utspridda på två större plan så är vi ändå fler än en. Och jag gillar liksom kontorskänslan. Det strama, ståliga och icke-hemmiga. I vanliga fall jobbar jag hemifrån för att det är ett mysigt avbrott. Mina vyer är urgulliga, med ekorrarna och grannarna som kivas och ibland även hånglar på tallarna utanför. Vill inte förknippa den vyn med alltför många jobbmöten och alltför mycket leveransstress. Men oavsett – det ska bli mysigt med en riktig kontorshörna! Så småningom måste jag frakta dit ett gammalt symaskinsbord (inget riktigt författande utan ett Singer-symaskinsbord). Men tills vidare får Ikea duga.

Oki mycket snack här. Men har längtat efter att få snacka till er. Med er. Tack för att ni finns där för mig, i alla mina små kanaler, via PM och sådant.

Till er kommer till slut ett litet paket – det jag kallade mitt lilla avslöjande häromveckan.

För nej, jag är varken gravid (I wish! Fast kanske inte nu i coronatider), har inte skaffat nya samarbetspartners (är en stolt tvåhjulsmästare ju), börjat inte knarka pepparmyntste (också en gissning?) eller startar en ny podd (fast tanken finns ju där fortfarande, den som hade orken bara).

Nä.

Min gravelsötnos är tillbaka. Stålisen.

Och jag är så lycklig för det. Mindre lycklig för att behöva köpa tillbaka den (!) från försäkringsbolaget men det är ju så värt. Värt värt värt.

FAN VILKEN TUR MAN IBLAND HAR 🎁

xoxo

Katja

Deppade smått ihop i lördags när jag insåg att min cykelresa v 13 inte skulle bli av.
Såklart kändes det plötsligt 90% mindre deppigt
efter cykelturen i kanonvädret och kanonvinden (åt ena hållet iaf)

Hej cykellover!

Du, jag vet att du är besvikelsen att inte få cykelresa (är där själv), att inte få tävla i närtid (är där själv), att inte veta om något pass blir av för man kanske måste vabba (är där själv). Det är tufft. Det är hårt. Det är drygt. Jag tänker inte förminska ditt lidande*. Du har rätt att vara ledsen, och du har rätt till att få tröst och stöd. Nu är jag varken en nätdoktor eller en witch doctor men mitt recept har alltid stavats bryt ihop – omgruppera – gör något annat kul istället – bli trött så du inte orkar älta ditt elände – ring/gosa någon du bryr dig om – sov. Det kommer bättre tider. Det gör det alltid. Så fungerar världen.

Här kommer i alla fall min lilla lista på saker du kan göra för att må lite bättre. Som cyklist och person. Voilà:

🦠 Cykla ute. Egentligen självklart men ändå inte – med tanke på att fler och fler länder infogar utegångsförbud (gäller det förresten även utecyklingförbud? Eh skojar). Men så länge det går – cykla. Eller som Anna förkunnar: förenen eder.

🦠 Om päron – cykla ute med ditt barn (som du förr eller senare lär vabba med tanke med nolltoleransen som råder). Det är lika tungt som underbart och man får eddimerckxben.

🦠 Lär dig att uppskatta soloturer. Lätt som en plätt för vissa, skittråkigt för andra. Soloturer är kanoners för exploring (det jag brukar kalla cykla vilse) och för soloteknikträning (till exempel påhott/avhopp på cykelcross), kanske lite mindre bra för ordentlig träning på vissa moment som kräver grupp.

🦠 Anmäl dig till ett randonnélopp (ett s k brevet). Det finns både kortare och längre brevetar. Då cyklar man typ solo men är ändå en del i ett sammanhang vilket känns ju fint i flockdjurshjärtat ändå. Hemmaklubben CK Distans har både bra brevetar och tips.

🦠 Börja edrotta. Som i köra Zwift, alltså. Det är socialt, modernt och fullt med rides och lopp. Och nu i coronatider så kommer det kanske att arras fler svenska e-lopp? Håll utkik i FB-gruppen Swedish Zwift Riders. Ny på Zwift? Här är en bra guide.

🦠 Cykla inne – utan Zwift. Det går ju faktiskt det också. Ta hjälp av cykelträningsvideos på Youtube, av musiken (helplattor är bra när man ska cykla “distans” inomhus!) eller av allt utbudet av bra serier och filmer på nätet.

🦠 Sponsra handlarna (och minimera stölden av varorna från riskgrupperna som verkligen behöver dem) genom att avstå från att storhandla och för att göra eget cykelkäk att ta med på turer. Skaffa istället kortblipp och handla lite men här och var – på caféer, bensinmackar osv.

🦠 Materialvårda. När gick du igenom cyklarna och prylarna ordentligt senast? Now it’s time. När pandemin är över är du på köpet ägare till Sveriges glansigaste material. Tadaa!

🦠 Stötta alltid din lokala cykelhandlare – men avstå kanske från att springa in och småsnacka bara för att. Cykelhandlare måste få vara off-risk de också.

🦠 Se ikapp en massa cykeltävlingar. Det är kul och ju mer man tittar och lär sig om åkarna desto mer engagerad blir man. UCI channel på Youtube är en guldgruva, börja där.

🦠 Se ikapp en massa härliga cykelfilmer. Googla “best cycling movies” så får du en masse tips (och yes, det finns en del på Netflix).

🦠 Gör någonting icke-cykligt. När gjorde du det sist egentligen? Det är rätt kul och givande faktiskt, om än lite läskigt i början haha

🦠 Isolera dig inte socialt bara för att du känner dig isolerad fysiskt. Du behöver inte bli en socialmediajunkie men att snacka med andra är trösterikt. FaceTime och liknande appar är inte samma sak som irl men ändå. Jag vet som bedriver umgänge med farmor och mormor via Skype.

🦠 Och sist men inte minst – följ myndigheternas råd och always look at the bright side of life. Cause we’re not dead yet.

Puss. Fyll på med egna tips!

*Så här i samhällskristider översvämmas nätet av pekpinnar (tänk att folks har tid att sitta och osa ur sig hur andra ska känna och må istället för att carpa sina egna himla diems). Jag har slutat räkna hur många gånger jag skrollat förbi inlägg vars officiella syfte är att ge perspektiv men som istället mest osar förmätenhet och empatilöshet. Förresten är det ungefär det minst snälla sättet att trösta någon på – genom att söka förminska dess oro eller olycka genom att direkt påminna hen att det minsann finns de som har det värre. Klart som fan att det alltid finns de som har det värre! Men seriöst, vad leder den vetskapen till? Tacksamhet? Dum eller? Ska jag känna tacksamhet för att någon har det värre? Det om något vore väl elakt av mig. De gångerna jag känner tacksamhet är det för att jag och/eller mina nära har det bra. I sig själv, för sig själv, inte i jämförelse med någon annan. Och särskilt inte i jämförelse med någon långt borta vars situation och livsfilosofi jag kan för lite om för att uttala mig om hens mående. Tvärtom mår jag sämre av att veta att det finns de som har det mycket sämre än jag. För det om något är inte direkt rättvist, att alla inte ges lika chans. Fattar ni hur jag resonerar? Tack. Var snäll mot varann & stay safe.

Inlägget är ett samarbete med Tvåhjulsmästarna – Cykeläventyret startar hos oss!

Har jag sagt hur värdefull du är kompis? Mycket värdefull!

Den här bloggens första inlägg, det i maj 2012, handlade om min ländrygg. Den där lilla knippen kotor som sedan någon månad tillbaka hade krökts i en för mig ny och beroendeframkallande vinkel. Jag var en femtedel ovan och orolig, som inte hade lärt mig det där med att sitta rätt, strunta i att spänna mig så mycket, höja kadensen och kanske låta bli att cykla hela tiden (listan på nybörjarmisstagen kan fortsätta i all evighet…) De resterande fyra femtedelar var jag lycklig, uppspelt men också trygg. Sedan den där vårdagen i mars då jag och Peter åkte till den närmaste cykelaffären för att hämta min första sportcykel hade jag nämligen inte haft tråkigt en endaste dag.

Att köpa min första racer var nervöst. Trots att jag hade vardagscyklat i många år så kunde jag prick noll om sportcyklar. Det enda jag visste och som kändes viktigast just då var tre saker. Ett: cykeln skulle ha bockstyre, annars var det väl ingen vass sportcykel? Två: cykeln skulle vara vacker och skinande, precis som de som kördes av hjältarna på Tour de France. Och tre: jag skulle ha råd med den.

Just punkt tre var en avgörande faktor. Jag hade nyligen fått fast anställning på konsultfirman där jag träffade gänget som drog med mig på diverse kondispåhitt – lunchskridskor, stafettvasor, badmintontisdagar, you name it – och som fick mig att genom svett, skratt och tårar återfå styrkan och livsglädjen efter en mångårig period av glansig festyta men mindre glittrigt inre (evigt tacksam gänget <3). Men alla roliga aktiviteter, med sina resor och sitt material, kostade ju pengar. Pengar jag hade ganska ont om, som inte direkt jobbat upp något kapital efter bara två år med liten, om än riktig lön.

Affärens näst billigaste instegsracer, en Specialized Dolce sport-någonting – så skinande vit, så bockstyrig, så vacker i mina nyförälskade ögon! – kostade sex tusen kronor, plus några hundralappar för pedaler och sådant då. En summa som jag förvisso hade men som jag inte hade någon lust att bli av med, sådär på en gång.

Vilken tur då att affären erbjöd delbetalning, och det med sjyssta villkor som passade min plånbok mycket bra. Jag delade upp köpet i rimliga sex månader och blev en stolt ägare till den glansigaste nybörjarracern av de alla.

2020 har jag avverkat en hel del sportcyklar – bockstyriga som rakstyriga, glansiga som matta, tävlingsredo som mammavänliga. Jag har köpt, hyrt och lånat. Och fortfarande inte haft tråkigt en endaste dag. För oavsett var på livsglädjeskalan jag befinner mig för stunden så finns den där – vetskapen om att det alltid, alltid känns bättre efter några tramptag på cykeln.

Just nu, i denna oroliga tid är det extra viktigt att fylla på styrke- och livsglädjedepåerna. Det görs förstås så klart bäst från sadeln ute i den friska luften 💚

Därför gillar jag att butikerna i Tvåhjulsmästarna-kedjan erbjuder delbetalning i samarbete med Santander Consumer Bank. På så sätt får fler chanser att bli med kvalitetscyklar och tillbehör i sin egen takt utan att belasta vardagsekonomin onödigt mycket.

Det finns ett gäng möjligheter – man kan till exempel välja mellan räntefritt, lägre månadskostnad eller några månader betalningsfritt. Oavsett vad man väljer ingår tydliga och sjyssta villkor som ger dig som blivande cykelägare en bra överblick. Den inbyggda köpförsäkringen “Mitt kort trygga köp” ger dig än mer kontroll över köpet (som prisgaranti, allrisk och en gedigen garanti på tre år).

Går du redan nu i cykelköpartankar? Passa på att handla i mars – under hela månaden gäller nämligen ett specialerbjudande som låter dig vänta med att börja betala i upp till sex månader. Självklart gäller samma sjyssta villkor och garantier.

Är du nyfiken på hur du gör för att delbetala ditt cykelköp hos Tvåhjulsmästarna? Läs här eller ring gärna din lokala Tvåhjulsmästarna-cykelhandlare som hjälper dig med alla stora som små frågor kring ditt köp.

Nu ska jag gå och ta fram min senaste bockstyriga cykelkompis ur cykelförrådet. Vart bär det av idag?

Inlägget är ett samarbete med Tvåhjulsmästarna – Cykeläventyret startar hos oss!

Hej från bussen till Uppsala.

Jag är orolig.

Inte på ett panikartat sätt utan mer molande. Som ett envist moln över staden ligger påminnelsen om covid-19-hotet där och mal i katjahjärnans katastroftänkregioner.

De är ju så sköra, de jag oroar mig för. Lilla min Ivar, som trivs så bra på sin stora kommunala föris men som är mitt inne i trotsfasen och som varje gång kämpar in i det sista med att vägra handtvätt och tandborstning.

Brorsan, vackrast hjärta klurigast hjärna men med cirkus trettio procent nedsatt lungkapacitet, astma och taskigt immunförsvar, för så blir det ibland när man föds flera månader för tidigt.

Mamma, med sina andningsbesvär. Gamla farmor och mormor i mångmiljonstaden nordöst. Mina vänner, deras kids, bästisens äldre mamma…

Mina amatörihopknåpade böner har blivit fler. Om att snälla, låt aldrig någonting ske dem, de jag älskar mest, och låt så få barn som möjligt, mig kända som okända, råka ut för något.

Själv är jag redan sjuk. Inte i corona förvisso, men dock i en klassisk förkylning signerad ”Katja med klenast immunförsvar har varit till Sthlm för första gången på jättelänge”. Småilsken – ska man behöva flytta ut till landet och bli en bilburen digital nomad med korna som närmast klunga för att hålla sig frisk? – men inte så värst. Med mina mått mätt har denna höstvintervår varit skonsam. Har dock jobbat hemma nästan hela veckan. #flattenthecurve osv.

Men här är en liten bön till – snälla låt mig och Jonas hålla oss friska från det värsta så att vi kan ta hand om vår Ivar.

Fler och fler av medarbetarna i mina projekt hör av sig och berättar att de måste jobba hemifrån eller vabba på grund av förskolornas och skolornas regler (tänk om det var så i normalläget med, att alla som hade snoriga barn stannade hemma med dessa istället för att smitta andra och förlänga sina egna barns förkylningar!). Idag måste jag flagga för mina kunder att samhällsläget kan påverka tidsplanerna och leveranserna.

Usch och blä du, corona.

Men mitt i all oron har jag ett för cykelkatja inte så litet fantastiskt glädjemoment.

Kan ni gissa vad det är? Så berättar jag resten sen.

(luft)puss