Hej mina små cykelkatter. Mår ni fint i solskenet som vi har välsignats med idag?
Jag ä l s k a r den sociala effekten solsken fixar här uppe i norr. Japp, i år gör jag verkligen det. Till och med riskgrupperna är ute och vädrar sina nosar. Folks – även de mest introverta svenssons – småpratar mer med varandra än annars. Ett gäng coronaveckor till och vi får kanske ett litet mer socialt samhälle? Vem vet, kanske kommer corona skörda fler smartphoneoffer än människooffer? Fatta om folks en gång för alla fattar att det är bra mycket mysigare att chitchatta med varandra fysiskt än genom att skärmstirra?
Äsch kom igen. Jag är inte teknikfientlig (lever typ åttio procent av mitt arbetsliv via Skype och sådant sedan typ tio år tillbaka) men den fysiska kontakten är oslagbar.
Jag är inne på vecka två med en subtil men likväl jobbig förkylningskänsla i kroppen. FYI så har jag inte producerat en enda snorkråka eller nysning men kroppen är likt förbannat ontig och halsen smått ontig likaså. Framför allt har jag ganska ont om ork. Inte så pass lite ork att jag kan däcka och hänge mig åt böcker och citronte med chokladbit till på heltid, eller skita i att gå i skogen (aka de närliggande smådungarna) med min storbebbe. Har jag sagt att jag har världens uthålligaste tvåplusåring? Det har jag säkert men herre vad det ryms energi och envishet i den späda kroppsisen. Är nog mitt fel som har vallat runt honom i naturen sedan dag fem istället för att typ, mysa hemma eller på caféer eller vad normalt funtade folks nu gör med småbarn. Eller så är det generna. Ja, vi skyller på dem.
Typiskt. Alla mina inlägg urartar i Ivar-hyllningar. Men sådana är vi. Folks med barn. På den fronten är vi nog alla lika.
Så. Kökskontoret på Haga fick precis ett sms av Jonas. Snart blir jag hämtad för en färd till Ikea. Ikväll ska det handlas kontorsbord och lite annat jox till kontorshörnan jag håller på och riggar upp i vardagsrummet. Nu har jag ett eget rum på konsultkontoret och håller till där så mycket jag kan för ergonomin, de stora skärmarna och kollegorna. Japp, även om vi bara är max tio närvarande pers utspridda på två större plan så är vi ändå fler än en. Och jag gillar liksom kontorskänslan. Det strama, ståliga och icke-hemmiga. I vanliga fall jobbar jag hemifrån för att det är ett mysigt avbrott. Mina vyer är urgulliga, med ekorrarna och grannarna som kivas och ibland även hånglar på tallarna utanför. Vill inte förknippa den vyn med alltför många jobbmöten och alltför mycket leveransstress. Men oavsett – det ska bli mysigt med en riktig kontorshörna! Så småningom måste jag frakta dit ett gammalt symaskinsbord (inget riktigt författande utan ett Singer-symaskinsbord). Men tills vidare får Ikea duga.
Oki mycket snack här. Men har längtat efter att få snacka till er. Med er. Tack för att ni finns där för mig, i alla mina små kanaler, via PM och sådant.
Till er kommer till slut ett litet paket – det jag kallade mitt lilla avslöjande häromveckan.
För nej, jag är varken gravid (I wish! Fast kanske inte nu i coronatider), har inte skaffat nya samarbetspartners (är en stolt tvåhjulsmästare ju), börjat inte knarka pepparmyntste (också en gissning?) eller startar en ny podd (fast tanken finns ju där fortfarande, den som hade orken bara).
Nä.
Min gravelsötnos är tillbaka. Stålisen.
Och jag är så lycklig för det. Mindre lycklig för att behöva köpa tillbaka den (!) från försäkringsbolaget men det är ju så värt. Värt värt värt.
FAN VILKEN TUR MAN IBLAND HAR 🎁
xoxo
Katja