Idag är det ofantligt långt till köket i Sävedalen.

kort Jonas.

Jag vill sitta i Nadjas kök på Sävedalens högsta och grönaste kulle och dricka starkt yellowlabelte med en citronskvätt i medan ungarna ömsom myser ömsom slåss med varandra på gräsmattan utanför. Jag vill prata musik, barn, killar, släktingar och politik samtidigt som vi sjunger med till alla guilty pleasures som strömmar ut ur högtalaren. Jag vill känna hur hela jag plötsligt slappnar av, hur axlarna faller ner och hur jag klarar av att till och med att bryta ihop och gråta. Om än kort, om än med en automatisk förlåt att jag kommer och förpestar stämningen, och det är inte synd om mig men du fattar, äsch en ändå. Jag vill sitta i Nadjas kök och gråta och prata musik, barn, killar, släktingar och politik. Men Sävedalens högsta och grönaste kulle ligger i storstaden Göteborg.

Jag vill ta tåget till Stockholm, plocka med mig lillebror och driva runt på Stockholms vackraste gator med underhållningsplånkan öppen på vid gavel utan en tanke på alla räkningar som måste betalas och på alla besparingar som borde påfyllas. Jag vill möta brorsan på Centralstationen här i Västerås och ha honom här med oss hela helgen, åka på en massa äventyr i naturen, höra allt om hans små och stora tweeniebekymmer och kikna av skratt åt dåliga komedier på kvällen när vi har nattat Ivar. Men Johnny bor i storstaden Stockholm och tillhör riskgruppen.

Jag vill luta mormors huvud mot mitt bröst. Läsa högt för henne, ur hennes favoritböcker, mata henne med skalade äppelklyftor, pussa henne på hjässan, så som hon gjorde för tjugofemsexsjuåttaniotio år sedan när hon var bland de starkaste och jag var liten och rädd för det mesta. Jag vill putsa hennes flaskbottnar till brillor, ta tusentals kort på henne ur minsta lilla vinkel, tusentals kort där hon håller sitt barnbarnsbarn hon har enbart sett på foto och någon gång på Skype. Vill berätta för henne, igen och igen, fysiskt, inte i Skype, vill få henne att fatta att det var hon och farmor som fanns där på riktigt, kärleksfullt, villkorslöst och sunt, när det verkligen gällde under mitt första år som mamma. Jag har längtat så efter att visa upp Ivar för mormor och farmor. I sommar skulle det ske – min första resa till det gamla hemlandet på sjutton år.

Men mormor ligger på ett coronasjukhus i mångmiljonstaden på andra sidan Östersjön, med lugninflammation, besöksförbud och hemgångsförbud tills hon anses helt frisk.

Jag vill till…

Jag vill gråta, gråta en miljon klara karelska bäckar, vill tjuvröka morfars arbetarcigg och stortjuta bakom bastun innan mörkret kommer och älgarna hälsar på för att tugga på slyn mellan bastun och dasset.

Idag är det ofantligt långt till köket i Sävedalen.