Hej morgon. Jag skulle vilja att hela världen blev målad i gladaste vår. En vår som slår sig fri från meteorologins torra siffror och symboler, som bjuder upp till dans, som drar upp smilbanden och lättar på hjärtan. Vet dock fanken inte hur man gör annat än med pensel och med ord. Och med att cykla, för då orkar jag lite mer, det där med att fortsätta trots alla yttre och inre stormar.
Igår drog jag och Ivar ut på en grusfalt-tur i närhoodsen!
Osäker på kroppstillståndet efter typ två veckors märkliga förkylningssymtom i kroppen slog jag till på en högst casual fritidsklädd småbarnsmamma-outfit. Ett slags no Garmin no rules-statement för mig själv, för att påminnas om att ge fan i att dra upp farten eller få för sig att cykla över länsgränsen. Knappt något tight plagg och inte ens nå riktiga cykelhandskar hade jag på mig, så det så.
Plutten var ivrig att komma ut I SKOGEN MAMMA NU! och tävlade mot marssolen i vem som strålade mest. Vi drog österut, genom alla lördagstomma industriområden med sina maskiner, upplägg och färgglada skyltar. Ivar tyckte det var spännande. Jag kände en sorg över hur många som får gå arbetslösa på grund av epidemin.
Den minst sagt friska nordanvinden påminde om att vintern inte hade tänkt att ge sig och bege sig under den här helgen i alla fall.
Vår första anhalt blev Café Anund vid Västerås fornlämningskändis Anundshög. Det braiga med Café Anund är baksidan – med sitt soldäck, sin lekpark med gratis lånelekmateriel till alla barn och så närheten till mysig skog och annat naturskojs.
Men vi började med att fika på cafét förstås. Ungen tryckte i sig mina två rawfoodbollar medan jag fick snällt äta upp hans mindre rawfood-kanelbulle. Häpp.
Sedan solade jag mitt bleka kontorsråttefejs och gladde mig åt att vi inte direkt var de enda som hade hittat ut. Sonen rände runt och hade sig, hög på pärondrickat och våren.
Sedan klättrade vi upp på högen. Förstås! En gång, och en gång till…
Sedan fick vi herrsällskap. Sällskapet skulle på dejt senare ikväll men kände för lite kompishäng och luft.
Så blev det sovstundsdags för lillen och vi drog vidare, upp på Badelundaåsen.
Så förbaskat vackert det är där uppe. Slås av det varje gång och önskar att åsarna bara fortsatte i all evighet, eller i alla fall ett gäng-femtio kilometer i alla fall.
Tiden gick fort för man hade bra trevligt och roligt. Nästa anhalt blev Lidl där jag kittade upp oss på ett gäng karelska piroger (mums) och två minipizzor (mindre mums men matigt). Sedan blev det picknick och a bit of deep talk på en helgen till ära öde skolgård.
Och sedan var det dags att rulla hem, skicka iväg cykelsällskapet på dejt, väcka Ivar och måla Våren. Med nittio min sköntungrull i benen och över tre timmar sol, luft och så även hopp.
Puss och hoppas att ni är safe kära läsare, tänker på er <333
