År: 2018

Torsdagens inspelning med Anna och Fredric i en “naturlig” miljö

Ivars första tandborste såklart med kanintryck –
en dröm är att en dag ha en kaninblogg
om min drömkanin jag kommer att skaffa <333

Tuss leker med pappas (tyvärr tomma, Jonas är sjuk) randonnéeplunta.

Mer svart morgonrock än svart lycra detta veckoslut.

Fluffdejt i Skultuna!

Hej från Sparlågekatja.

Hoppetuss drar för en gångs skull en långrepa till lunchsovstund så jag har äntligen mixat färdigt det femte avsnittet av CYKLISTPODDEN. Ska bara fixa en värdig illustration så trycker vi ut det till ert lyssnarnöje ikväll eller imorgon bitti. Jag hoppas att ni kommer att gilla temat och avsnittet. Vi har förresten kommit på vad våran podd egentligen borde heta redan från början – tack vare avsnittets gäst Fredric. Attans då, bästa namnet… Kanske en “nylansering” till höst eller så? Äsch vi får se. På tal om poddar så visste ni att även Kadens dragit igång en cykelpodd med awe touringcyklisten Fredrika Ek som första gäst? Lyssna här.

En cyklistbekant undrade förresten vad man ska med alla poddar till. Och visst, det kan tyckas som att vi fullkomligen invaderar them ears med våra snack till höger och vänster (även om jag kan tycka att det liksom inte finns något tvång på vad man läser eller lyssnar på så varför knorra). Men jag tänker så här – poddar är precis som radioprogram fast friare. Det gör att lyssnaren får ta mer ansvar för sitt eget lyssnande och inte kan skylla på “public service” eller “kommersradio” om programmet inte faller henne i smaken. Precis som med allt annat på Internet vilket jag tycker är fantastiskt – tänk att vi idag kan ta del av alla unika berättelser som “vanliga” människor bjuder på utan att någon redaktörsnisse pekar med hela handen och ba, nä, den och den ska inte få vara med minsann? Det om något är demokratiskt och värt att värna om.

Nog om poddarna. Jag har inte tränat sedan onsdagens löprepa :'( Vill ni höra ursäkterna? Här kommer de:

Ursäkt ett: Suspekt lurigt halsont av den stumma “svag i kroppen nästan sjuk men inte riktigt”-sorten

Ursäkt två: Sjuk och däckad Jonas

Ursäkt tre: Tuss med sina tänder alltså, ser ut som en gullig gammal tant med en tand som sticker upp och nya på g och hej nya rutiner, hejdå långa sovmorgnar, nä men goddag vakna och omnappa den kliande munnen varannan timme nattetid

Ursäkt fyra: Mäklarbesök. Lägenhetsfix. Kompishäng. Terapi. Och långa, långa stunder av simpelt bäbishäng för att jag har nästan panik över hur fort tiden går och hur fort han växer och snälla, låt mig njuta av dig nu och nej, du behöver inte ha bråttom någonstans oki? 

Och det är nu man kan undra – den tiden jag lagt på att lägga fram ursäkterna hade kunnat lagts på träning. Sant mina vänner, sant. Synd bara att ursäkten ett tyvärr hänger kvar. Men håll tummarna för att halsontet är på väg bort för jag vill så gärna komma ut och premiära trekkisen. Nu ska jag avsluta här och få ut familjen på något lugnare friluftigt, Jonas behöver peppas som inte kunnat randonnéa idag så det blir väl att styra kosan någonstans där det finns antingen en pizzeria eller ett bakelsecafé.

Puss och hoppas att ni är båda friska och cykelföra i helgen.

Igår blev det vårligt, all huden var borta* och jag lät det negativa ta över utan att kunna göra något åt det –

VÅREN ÄR ÅRETS PMS.

Vårchocken sammanföll med ett par digitala suck som gjorde mig trött och ledsen.

Så jag stoppade in Ivar i cykelvagnen och sprang fast jag hade tänkt vila. Jag sprang ryckigt, varvade heta spurter med andfådd gång, den fula Shock Absorber-behån jag hade inhandlat på XXL gjorde ett gediget jobb, tänk om det fanns lika effektiva behåar som höll fast ens känslor så de stannade innanför bröstet?

Jag sprang ifrån våren med sitt hemska tomma ljus. Jag sprang ifrån olusten. Jag sprang ifrån att vara arg på mig själv, som låtit mig att lägga för stor vikt vid oväsentligheterna. Jag sprang ifrån det brutna löftet om att avstå Twitter med sina mången ”allvetande” gaphalsar. Jag sprang ifrån ett annat löfte, det att inte låta något som sägs på nätet komma nära hjärtat. Men våren hade kommit, och huden var borta. Jag sprang och tänkte på Jonas ord i bilen på väg hem från ett cykelsammanhang, ord som retade mig först men som jag nu är tacksam över att han sa till mig. Jag sprang med mitt nappande, lyckliga, unika barn i vagnen, och ju mer jag sprang desto mer jag kände att nej,

jag vill inte bli så

vi är inte så

min son får inte bli så.

Och jag tänkte på Edith Södergrans odödliga (och på sin tid mycket kritiserade, hon var ju ett fruntimmer och de ska le och behaga!) ord om sitt skapande som hon vägrade trycka in i dåtidens slätstrukna diktmallar ”på rim”:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Två andra hjältar som upptäckt sina dimensioner är Anna och Fredric ”Cykelpappan” Johansson som ihop med undertecknad kommer att utgöra kvällens CYKLISTPODDEN-trio (hoppas kunna få ut podden imorgon eller på lördag). Känner ni inte till Fredric? Oroa er inte. Efter det här avsnittet gör ni det. Vi kommer att prata cykelpapparollen, MTB, lite fails (så klart!) samt hur det är att falla för cykel i vuxen ålder. En salig blandning helt enkelt och snackämnen som ofta återkommer bland oss ”vuxna” cyklister.

Med önskan om ett mångdimensionellt och sjysst nätklimat för alla

/Katja i samarbete med Edith (och på tal om samarbete, såg ni att Specialized söker folks i Sverige? Sök sök sök alla grymma!)

* vårdepression är inte att leka med folks, googla ”årstidsbunden depression” på egen risk

Hej och vad roligt att cykelbloggskolan gick hem. Har fått ett antal kommentarer i de olika kanalerna från folks som tack vare inlägget funderar på att starta nya respektive återuppta  sina gamla cykelbloggar – eller andra kreativa kanaler. Skitskoj! Tillsammans blir vi starka och gör internet lite mindre yta och lite mer genuint intresse.

Idag har jag inte orkat storblogga utan hängt med den grymmaste mammagruppen i stan <3 aka vår mammagrupp som bildats tack vare Rulla vagn (ännu ett exempel på Internets sociala förträfflighet), lekt med min bäbis och spelat in en vlogg om hur det är att blogga – eller skriva eller whatevs kreativt? – före vs. efter att man fått barn. För nog är det skillnad?

Har druckit rosé har jag också gjort förresten. För våren, för solen och för humorn. Det får ni se i videon.

Puss och gillar ni videon så får ni berätta det!

Idag är

bara du

och jag.

Idag är just en sådan dag

jag försöker ha så många av som möjligt. Inga måste-ärenden. Inga sociala sammanhang. Inga storslagna idéer och påhitt. Du har busat och sovit, jag har rullat ur skidmjölksyran ur benen och tittat på serie. Sedan har vi lekt och nu är vi ute i våren och bara är. Kanske går vi in på något café, kanske struntar vi i det. Och sedan ska vi hem och snacka på rim. Puss.

Hej cykelvänner! Under alla år som bloggosfärens mesta cykelkatt så har jag coachat ett antal kompisar som har gått i tankar att starta en egen cykelblogg eller velat ha lite bloggtips. Cykelbloggande är fortfarande en smal nisch i bloggosfären. Det vill jag ändra på. Vi ska bli fler! Dagligen läser jag så många inlägg i olika kanaler och tänker åh, vilket bloggmaterial och blir sugen på att tipsa varenda en som gillar att cykla och skriva att börja cykelblogga. Idag kan vem som helst börja blogga – men att driva en nischad blogg är lite speciellt. Här kommer den därför, min bloggskola för nya cykelbloggare uppdelad i ett gäng lektioner där vi på ett enkelt sätt lär oss att starta och driva en alldeles egen cykelblogg. Skolan är nästan gratis – det enda jag ber om är att ni testar att cykelblogga och berättar om det för mig. Deal? Då kör vi:

Lektion 1 – Så startar du en cykelblogg

1. Hitta på ett unikt bloggnamn så din blogg kan heta något – både om du tänker blogga genom en gratis bloggtjänst t ex wordpress.com eller om du ska regga en egen domän t ex cykelkatten.cc. 

Dålig fantasi? Kör “förnamnefternamn”. Vill vara doldis? Hitta på ett smeknamn – kanske med något med “cykel” eller “cykla” i? Många nybörjare lägger onödigt med tid på den frågan. Men det går alltid att flytta bloggen och/eller byta namnet efteråt. Det viktigaste är att du har en kanal där du får skriva av dig. Kört fast ändå? Ah men maila mig på cykelkatten@gmail.com så bollar vi!

2. Registrera bloggen – på en egen domän som du fixar på ett webbhotell eller gratis “med en ändelse” t ex katjacyklar.blogg.se. Är du osäker på om du kommer att satsa så mycket på bloggen i början eller är smått oteknisk av dig så duger en gratistjänst bra. De flesta av oss storbloggare började en gång med en gratistjänst. Innehållet är alltid viktigast speciellt i början.

WordPress.com, blogger.com och blogg.se är tre exempel på braiga gratisbloggtjänster för svenska cykelbloggar. Det finns förstås fler gratistjänster och portaler också – se bara till att tjänsten är öppen (dvs. att alla och inte bara de inloggade kan läsa och kommentera din blogg). Vill du ha hjälp med att regga en egen domän? Googla ”skaffa egen domän” så kommer du till ett valfritt webbhotell som guidar dig vidare (det gör de alla gratis).

3. Välj ett enkelt och läsvänligt tema – det är samma sak här, sådant går att ändra i efterhand – och skriv ditt första inlägg. Det är faktiskt det allra viktigaste steget. Börja skriv. Om vad som helst. En bild med en kort text typ hej idag cyklade jag hem och det var fint ute är tusen gånger bättre än inget alls.

Fem tips på bra ämnen för de första inläggen:

✏ Om gårdagens eller någon annan cykeltur

✏ En racerapport

✏ Om min cykel/mina cyklar

✏ Varför cyklar jag?

✏ Vad vill jag skriva om? (Obs behöver inte vara hugget i sten men kan vara kul att dra igång bloggen med att berätta lite om vad man vill skriva om. Strunt i prestationen och likesjakten! Utgå från dig själv ok?

4. Aktivera kommentarsfunktionen för alla – hur har jag bloggat om här. Dels för att det förstås blir roligare då, och dels för att det är ett av sätten att sprida sin blogg på – och läsare vill man ju ha eller hur?

Idag är det vanligt att många kommenterar via Facebook, Instagram, Snapchat och de andra sociala medierna snarare än direkt på bloggen. Bli därför inte ledsen om du inte får så många kommentarer på din sida – länka till bloggen i dina sociala kanaler så ska du se att du får massa hejarop!

5. Sjösätt din cykelblogg genom att sprida den med hjälp av länkkraften. Det är en fortsättning på förra tipset. I början kan man vara blyg och osäker på om man skriver ”bra”, roligt, intressant osv. Tänk inte så! Dels är ingen speciellt proffsig i början och dels så är det ingen som riktigt bryr sig heller. Det är ju din genuina berättelse man vill åt – det är den som är värdefull för läsarna. Så bjud på dig själv och var snäll mot dig så här i början.

På Facebook finns det ett antal grymma cykelgrupper för alla smaker och grenar. Länka till din blogg i t ex Vi som älskar mountainbike, Vi som älskar landsvägscykling, Vintercyklisterna, Cyklande tjejer eller varför inte i din cykelklubbs facebookgrupp? De flesta grupper accepterar blogglänkar så länge inlägget är relevant för gruppens målgrupp. Var beredd på en och en annan ”dessa bloggare”-kommentar. Strunt i dem. De är ba omoderna fast snälla ändå. Du gör en god sak genom att bidra till cykligare Internet! (fler tips om ”marknadsföring” kommer i en egen lektion)

👩‍💻 Hemläxa: Starta en cykelblogg, skriv ett första inlägg och berätta för mig. Antingen genom att länka till det här inlägget så blir jag pingad (meddelad) om ditt inlägg – eller genom att skriva till mig antingen här eller via e-post till cykelkatten@gmail.com.

👨‍💻 Nästa lektion: När du väl startat och skrivit ett första inlägg i din alldeles egna cykelblogg är det dags att börja trimma den så att den blir snyggare, proffsigare och personligare. Det är just det vi kommer att göra i nästa lektion.

Puss och glöm inte att cykla så mycket ni kan oki? Det är där inspirationen bor vilket vi förstås kommer att prata om under inspirationslektionen.

Just så! Det är liksom vår fast det är vinter, eller är det tvärtom? Äsch, vackert som skogen är det ute i alla fall. Så jag tränade i skogen i helgen. Och tro’t eller inte – helt cykellöst. Istället blev det att åter ställa sig på mina gamla och smått repiga Salomons för att utöva favoritvintersporten nummer två. Skidåkningen förstås.

Jag hade inte stått på skidor på över två år. Om inte längre till och med.

Och så hade jag ju burit på och fött den här gullebäääbisen (som för övrigt sov sig så gott, så gott i marssolen)

Skulle jag orka skida på något vettigt sätt?

Fanns det någon bålstyrka att staka med?

Skulle kondisläget bjuda på något som helst trevlig upplevelse eller bara en kamp?

Tro’t eller inte så gick det över förväntan! Igår körde jag ett gäng varv i ett bergochdalbaneliknande spår (IF Hedesundas 1,5 km) som fick mig att svettas varmt uppför (kunde till och med småjogga uppför vissa backar), småsvettas kallt neråt (men jag satte backarna fint!) och staka mig genom sträckorna mellan backarna. Tyvärr gick jag kull och gjorde något av sälen på ett ställe där jag missbedömde kurvan men det hör väl till comebacken liksom?

Idag tränade jag mest pannbenet genom att köra en bit på gamla banvallen (17 km-spåret) i mindre behaglig sid- och motvind. Och det var ju precis det som efterfrågades – en stunds fullständig koncentration och avkoppling i ett.

Jag är så nöjd! Visst är tekniken minst sagt ringrostig och samma gäller kondisen och skidorna. Visst sket sig mobil-Strava-loggningen pga. dålig signal och störde perfektionisten i mig haha. Men det är faktiskt rätt så skitsamma just nu. Bålstyrkan fanns där, benen fanns där, jag fick njuta av underbar natur, skida av av mig, andas av mig, sjunga av mig inombords.

Och så gott som dessa två äpplen till kinderna smakade efteråt! 🍎🍎

Glad lördag folks! Ska ut i snön på en stunds konditionsmagi strax – men här får ni ett litet fyndigt apptips från en som älskar smart teknik.

Pro Bike Garage är en ny stravakompatibel app för dig som vill ha stenkoll på när det är dags att serva din älskling eller byta dess delar. Eller för dig som kanske är ny som cyklist och inte ännu har fått någon ”känsla” för när det är dags.

Så här funkar appen:

du bankar in din cykel/dina cyklar och komponenterna – till exempel gafflarna, däcken, kedjan osv.

Sedan anger du hur du använder dina respektive cyklar – förslagsvis inomhus på trainer, på race eller på vanliga träningar.

När appen blir kopplad till Strava så läser den av data om tiden cyklarna och delarna används. Sedan får du påminnelser om när det är dags att serva cykeln eller någon särskild cykeldel.

Fiffigt eller hur?

Tänk bara på att appen inte riktigt tar hänsyn till de under respektive tur rådande förhållanden. Är du med andra ord en Katja och gärna plågar dina cyklar i #werideitall-förhållanden så bör du kanske se över din cykel liiite oftare än vad appen föreslår. Sunt förnuft råder med andra ord precis som överallt annars i livet.

Appen är hur som gratis och finns änsålänge för Android. iOS-versionen är på g. Här finns mer info och nedladdningslänken. Puss.

Hej åh som vi behövde det –

Ivar att sova ut efter en för den lilla kroppsisen påfrestande vaccinationsdag med feber mm ynk igår

och jag efter att ha tröstat Ivar och mig själv (fy fan vad jag blir ledsen av att se på när han mår dåligt) igår

– dagens hårda HIIT-repa på metallkungen min. Hade jag vetat att lill-sjusovaren skulle vara utslagen i över en timme så hade jag kört ett längre pass men nu blev det kort men desto mer intensivt. Benen var tröga och syrade efter förrgårdagens löpning och gårdagens superlångpromenad i snön. Lyckades ändå komma upp i rätt fina pulsvärden och en härligt jobbig ansträningsnivå under trappintervallerna. Något annat som kändes härligt var sällskapet. Rosa lack och mattsvarta detaljer och den där sänkleksaken från Crankbrothers, ojoj. Gissa om jag är sugen på att premiära skönheten i helgen?

Puss och nu ska vi iväg på ett jobbmöte.

God morgon cyklister och andra! Läget? Fy fan så underbart – solen skiner för andra dagen i rad. Så nöjd. Så innerligt trött på grådasket.

Igår firade jag och min lilletuss hans femmånadersdag genom att företa oss vår första gemensamma joggingtur just i den nu värmande marssolen.

Häng med genom mobilkameran:

Här är min fina smaragdgröna aerovagn Thule Chariot Lite ledigt posandes utanför en random stadsport. Är inte färgen sjukt fin? Är överlag inne på karamellfärg i år som ni kanske märkt.

Och tack tack bästa allvetande #cykeltwitter, kollegan Björn P och förstås Nadja som en gång i tiden fått upp mina ögon för cykelkärrorna! Om jag ser fram emot första cykelturen med vagnen när han är mogen för det?

Fett fin och dessutom av en freudiansk slump matchande med mina gamla gravidtrailgodingar från Haglöfs. Obs ej reklam, tycker bara om skorna så mycket. Hur många mil gick de inte under de tyngsta och fotjävligaste månaderna? Nu får de tjäna ett tag till, med dubbla tunnyllesockor i ty fortfarande svinkallt ute.

Tuss – nu tillräckligt mogen i sin världsuppfattning för att låtas åka framåtvänd. Sjukt smidigt med solskyddet förresten – det tjänar bra som vindskydd med. Om han brydde sig om hur han satt? Njäe. Var däckad som vanligt. Missade hela turen, får skylla sig själv 😜

Och Katja – klädd i en salig blandning av skid-, cykel- och löparkläder och nästan lite in your face hurtiglooking om jag får säga det själv. Nåväl man kan väl inte alltid vara stans hottest (Förlåt för att svengelska på bloggen just nu. Jag kollar ju fortfarande på Mad Men och är väl som det heter inspirerad. Snart är serien slut och då pratar jag normal svenska igen.)

Nu till själva träningen.

Jag hade ju inte sprungit mer än till bussen med standardvagnen på ett tag. Tanken med detta pass var därför att helt enkelt testa vagnen och kroppen ett par-tre km. Och tre km blev det – i gång-/joggintervaller. Mycket brokiga intervaller i en mycket konstig position med ena handen hållandes i brösten. Jag hade ju förstås min gamla goda cykelbehå utan en tanke på att jag nu hade en bra redigare hylla att handskas med. Gammbehån höll helt enkelt inte längre måttet. Skumpande bröst gör ont. Men vad är väl en nybörjartur utan att faila lite?

Det var bara att bita i det sura äpplet och låta turen bli som den blev – en halvgående, halvjoggande lekstuga med aerovagnen. Vilket kanske var lika bra och vi tre fick bonda ordentligt. Måste dock snarast in till stan och köpa en ny behå. Gärna av titan med flossad insida, tack!

Puss.

P.S. Det finns btw ett nyöppnat museum vigt åt just misslyckanden. Kanske borde vi livesända CYKLISTPODDEN därifrån Anna? 

Glad vid sanatoriet!

Hej cykelvänner!

Så här inför vårens alla turer, läger och lopp kan det vara bra eller helt enkelt roligt att rannsaka sig själv och fundera på – vad är jag för ett slags cyklist? Genom att på ett ärligt och positivt sätt se på sina preferenser, styrkor och svagheter på ett objektivt sätt blir det lättare att satsa på det man tycker är roligt och utveckla det som sätter käppar i ens mentala och fysiska hjul. Jag tänkte berätta vad jag är för en slags cyklist – häng på utmaningen den som törs:

Jag har vardagscyklat året om i många, många år men sportcyklat sedan 2012. Jag började alltså cykla som vuxen med en ganska taskig utgångspunkt – en sjuklig, försummad kropp och ett psyke i botten. Jag behöver påminna mig om det då och då, när jag blir sur på mig själv för att min utveckling som cyklist inte har varit så jämn som hos de med friskare förutsättningar.

Jag är nästan 173 cm lång och väger när jag är i toppform strax under/över 70 kg. Jag skulle behöva väga lite mindre men jag älskar choklad nästan lika mycket som jag älskar cykel (berätta inte det sista för mina framtida sponsorer oki?)

Jag har en kropp i ett stort stretchbehov. Jag måste bli vigare för att bli bättre på att hoppa på/av cykeln i alla lägen. Att stretcha är pisstråkigt men det är ingen ursäkt.

Jag ogillar att jaga tiderna på motionslopp. Motionslopp för mig är just motionslopp – social rides som jag hoppar på för att ha lite nice med likasinnade i ett gäng timmar. Under motionsloppen så är jag den glada omhändertagaren som gärna ligger bredvid de som har det tuffast och ser till att de inte kroknar fysiskt och mentalt.

Hamnar jag i en motionsloppsklunga där någon gapar och styr militant utan någon känsla för cyklisternas olika kvalitéer och behov så blir jag irriterad och lämnar klungan.

Vill jag prestera så tävlar jag istället.

På race är jag – tyvärr om jag får säga det själv, men det hoppas jag bättra på så småningom – en dagsform- och humöråkare som kan hamna i botten ena dagen för att överraska och ta en bra placering andra dagen.

Jag har under många år lidit av att jag inte kunnat träna så bra som jag hade velat på grund av att jag ibland mår så dåligt psykiskt att jag inte klarar av att ens gå upp ur sängen. Men den biten kommer det att bli ändring på har jag bestämt.

På landsvägen gör jag mig bäst i teknisk klungkörning då jag får tänka mycket och cykla aktivt.

Jag gör bra ifrån mig på tekniska GP- och linjelopp i en större klunga.

Jag gillar uppochner-backig terräng men är inte snabbast i de riktigt långa backarna. För tung helt enkelt.

Jag är inte speciellt intresserad av tempocykling även om jag vet att den skulle förbättra mina värden.

Blöt jävlig och glad på väg mot Calobris

Jag presterar bäst i kyligare och gärna htfu-förhållanden.

Mina främsta kvalitéer som cross- och mountainbikecyklist är att jag är orädd, duktig på kurvtagning och finner uppriktig glädje i när det blir brötigt.

Jag är en sådan som behöver tid på mig att studera, spårvalstesta och provköra stigen eller banan innan jag slappnar av och kan stänga av rädslorna och trycka på som det krävs för att komma över hindren.

Jag måste ofta tänka på att växla upp när jag kör i terräng för bättre push.

Jag behöver blir bättre på att hålla jämn och hög fart under längre tid. Träna mer lagtempo bland annat.

Jag blir lätt nervös just sekunderna innan startdags och behöver därför jobba hårt med den mentala avslappningsbiten eftersom jag annars lätt sabbar de ack så viktiga starterna i cross (och snart även mtb).

Min även normalt ibsiga kista är så gott som alltid mycket dålig samma dag jag ska rejsa. Bara att finna sig i det.

Jag behöver varva upp psyket positivt strax innan jag ska prestera – därför gör jag bäst ifrån mig om jag har fått värma upp med stärkande musik.

Jag blir lätt förkyld och får därför absolut inte tumma på några av rutinerna kring uppvärmningen, kläderna före/efter passen och loppen, återhämtningen mm.

Min kropp är sådan som mår bra och blir starkare av återhämtningsdagar.

Min uthållighet och min rygg (!) mår bra av många cyklade mil. Distans är därför ingenting jag vill eller kan vara utan.

Ytan och detaljerna är viktiga för mig. Jag både trivs och cyklar bättre om jag vet att både jag och cykeln är top notch looking.

Gravid och studsig uppe på Hedesunda-åsen

Mitt hjärta dansar mest om jag får cykla i vackra omgivningar. Därför måste jag varva ”torra” teknik- och fartpass med rena njutningsturer för balansen.

Ja hörni. Mer kan förstås sägas men vi nöjer oss här.

Tänk på att detta är mina personliga ”mjukare” iakttagelser. Jag kan varmt rekommendera att göra ett konditionstest på något proffsigt ställe (googla ”konditionstest” eller ”cykeltest”) för torrare sanningar. Och nej – man behöver inte vara proffs eller ens vilja tävla för att göra ett sådant test – berättar man om sina ambitioner för testledaren så anpassar hen diskussionen och tipsen därefter. Helt klart värt för alla som vill utvecklas och få lite handfasta träningstid.

Var är du för ett slags cyklist? Berätta så blir jag glad.

Nu – kaffe och en bit choklad!