CYKELKATTEN
Årsarkiv

2018

Mellan rundorna

Grattis Katja och Gott Nytt År!

av Katja 4 år ago
skrivet av Katja

Hey folks!

Jag lovar ni slipper ett lika långt och suggestifft inlägg som gårdagens memory lane. Har varken tid eller ork med det. Står och fixar det lite fint hemma. Idag blir vi ett litet gäng här hemma ty det är både nyårsafton och min födelsedag.

33 vintrar blir jag idag. Eller inatt. Boom. Känner jag mig äldre då? Klart jag gör. Vem gör inte det när man faktiskt blir det? Lite mer väderbiten, i fejset och i hjärtat. Är tryggare, nöjdare och tryggare i mig själv. Dock inte så pass mycket att det hämmar elden i själen förstås. Att bli självbekväm är min största anti-presentönskan till mig själv.

Årets födelsedag blir en lugn historia. Kanske lite mindre lugn än förra som jag knappt minns och vill knappt minnas heller. Eller jo, jag minns att det var gott att däcka ihop med Ivar då spädisbäbis och inte vakna förrän på nyårsdagen. I år blir det lite gott käk, lite lagom med umgänge och kanske orkar jag till och med vara uppe efter åtta ikväll och leka med mina presenter.

Nog om mig. Nu till er. Tack snälla för att ni finns där för mig. Gång på gång slås jag av vilka grymma läsare och vänner jag har. Som vågar vara er själva, som vågar ifrågasätta och driva med mig men som alltid står upp för mig. I vått och torrt hejar ni på mig. För det är jag evigt tacksam. Tänker aldrig ever byta ut er mot några andra i hela världen. Ett riktigt gott nytt år på er. Ett härligt, glatt och cykligt 2019.

Puss och skål 🎉♥🎆

4 år ago 1 kommentar
5 FacebookTwitterLinkedinEmail
Mellan rundorna

👏 2̶0̶1̶8̶

av Katja 4 år ago
skrivet av Katja

känn aldrig skuld över att börja om

Rupi Kaur

God söndagskväll kära läsare. God sista söndag 2018. God vintrig, vacker sista söndag. Ute är det mörkt snöigt och kallt. Inne är det varmt. Jonas nattar Ivar. Johnny spelar Nintendo efter att ha ritat fina nyårskort.

Så här skrev jag på insta igår: Håller på och knåpar ihop något slags bloggsammanfattning av 2018 och blir smockad gång på gång – vad har INTE hänt 2018? Allt har hänt. Sådant som kan skrivas, sådant som kan skrivas men bara mellan raderna och sådant som inte går att blogga om, det går bara inte. 2018. Ditt älskvärda, märkliga, härliga och sjuka år. 2018.

2018 är egentligen för komplext för att sammanfattas i ett enda inlägg, ens i tio inlägg. Jag vet inte ens om jag har lyckats greppa det i alla inläggen jag har postat under hela året. Och de är ändå ett gäng trots att jag har tagit några bloggpauser i år. Men tydligen går skrivarlustan före mycket annat – något jag kommer att återkomma till när vi ska snacka planer för nästa år.

Ja men ni ser att jag känner fett med respekt för 2018. Men som den bloggare jag är gör jag ändå ett försök. 2018 har jag

– känt så mycket kärlek att jag storknar av bara tanken. Och det bästa är att det blir mer och mer av den varan. Åh vad jag njuter av att ha barn

– om än på en plats som är både mitt hem och nytt i ett; jag är en invandrarmamma, en nybyggarmamma, precis som min mamma

– bytt biljoner blöjor på Ivar – även om jag i rättvisans namn måste erkänna att Jonas har bytt fler

– på allvar börjat avveckla sådant som gör mig olycklig. Ivar förtjänar en lycklig mamma, annat vore bara taskigt.

– poddat med Anna i ett tydligt försök att vårda min inre cykelnörd i spädiskaoset. Den tekniska kvalitén vart därefter men innehållet ägde. Mer podd to come

– lagt mer tid på kisseri än sminkeri, fan ta (även små) förlossningsskador

– varit konstant trött och undrat hur det ska gå men det har ju gått ändå tydligen

– haft mycket glädje av Monarken, tänk så mycket fysisk och mental nytta de där sovstunds-halvtimmor gjorde ändå i kombot med alla promenader

– skrivit fina månadsbrev till min sockris

– njutit av min nya superheta kropp. Varför hade ingen berättat att man blir snyggare när man blir mamma? Visst är man lite slapp och glåmig i början så där, men sedan när man har fått upp lite färg, styrka och hållning så blir man ju wow hell yeah

– flyttat från en bostadsrättstvåa – lya ciclistan ju – till en hyrestrea. Vart går flyttlasset i vår?

– blivit med tre nya cyklar

– och världens bästa grej Thue Chariot Lite ju! Aerovagnen braap

– blivit bestulen på mitt livs favvocykel min röda Ridley CX :'(

– fågelskådat! Snacka om min ironiska extrahobby (är ju som bekant livrädd för fåglar)

– tagit tag i min mtb-teknik och gillat vad jag har presterat, även om det har varit två steg fram ett tillbaka i och med den låga cykelträningsfrekvensen

– blivit en jäkel på att amma och slutat amma granska kort efter det. Det var deppigt och befriande i ett

– rensat rejält i min digitala umgängeskrets. Avföljt en hel del no ragrets. Och så slutligen gjort slut med några av de jag ändå hade sett som goda branschbekanta men man blir som man umgås med och efter att ha sett deras true self så ville jag inte bli så no thanx no thanx

– lärt känna desto fler underbara nya individer privat, i tjänst och i cykelsammanhang

– vägrat stressa och nästan lyckats med att hålla det

– börjat jobba igen, och vet fortfarande inte vad som är mest ansträngande: att jobba i feta uppdrag heltid och i flera städer, eller att komma ihåg att stänga toalettdörren efter sig… i vår kör jag deltid för jag vill vara mer med Ivar

– levt i stödstrumpor, vandrarkängor och guldörhängen som den hurtiga fåfänga äventyrsmorsa jag är

– pussat på Ivar

– lärt mig mer om cykelmek och haft glädje av det

– kört ett fåtal race men haft desto roligare under tiden!

– varit jättemycket sjuk. Mer än något år jag kan komma på. Maj till augusti var jag sjuk hela tiden förutom kanske två friska veckor. Sedan augusti har jag varit sjuk kanske var tredje vecka. Vill egentligen inte skriva mer om allt detta sjukande men

– blivit sparkad i [infoga valfri öm kroppspunkt] av Ivar vid nattning

– spart ut mitt naturliga, mjuka tjocka hår, fått panik och färgat det obekvämt rött igen

– bestämt mig för en planlös hemestersommar aka “första sommaren med bäbis, leka på balkongen och i gräsmattan utanför” men spenderat den istället med att lägga all kraft och peng på att fly helveteshettan och det var den hemestern

– borstat tänderna på Ivar. Ett så viktigt moment att det inte får glömmas att vara med i listan

– tagit tag i mitt inre på det mest självklara men också svåraste av alla sätten – genom att söka hjälp och ta emot den hjälpen

– matat Ivar

– designat ett cykelkit till förmån för Rosa Bandet

– rest rätt mycket. Varit till Prag, Göteborg, Malmö, Åre, Sälen, Norge och så en massa mindre “kända” ställen till. Oftast med Ivar i famnen men även utan. Norge, Göteborg och Malmö var bäst. Mest för havet förstås. Men Prag var inte så dumt ändå särskilt nattetid

– varit tacksam för mina vänner, kan aldrig älska er nog

– handlat kläder till Ivar – det var mig ett snabbväxande exemplar till källing jag har välsignats med

– längtat efter att vara riktigt snabb och det ihop med många andra men njutit ändå av att vara stark nog att njuta på egen hand eller med någon sjysst en

– varit mycket i Hedesunda, ”världens coolaste by” (citat Johnny)

– jagat sömn, sovit och somnat om och drömt om sömnen

– utnyttjat mormors och farmors visdom och värme till hundra, tyvärr enkom via Skype. Utan dem hade jag nog gått under isen totalt vissa perioder

– spelat munspel

– börjat åter lyssna på en massa ny och gammal musik

– drömt om dekadens men hållit mig på mattan. Nästan hela tiden 😁

– sett Ivar utvecklas timme för timme, dag för dag

– cyklat i snitt ≥ 1 pass i veckan (om jag lägger ihop Strava- och Apple Watch-loggarna) vilket är förstås mycket mindre än vad jag hade hoppats på men mycket mer än vad jag hade trott om mig själv helt ärligt

– saknat Peter

– innerligt tyckt att varje träning är en liten fest <3 Även om jag måste jobba mer på det där att inte dåligt mammasamvete-stressa under tiden jag tränar

– accepterat det jag inte kan förändra och tränat på att vara modig nog att hantera det svåra därefter

– förändrat det jag kan och more to come

– lyssnat på min sons skratt – vad mer kan man egentligen begära av livet?

Ja ni ser ju, jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag tror faktiskt att jag har vuxnat till mig under 2018. Dock inte tillräckligt och det på gott och ont antar jag. Nu är klockan sent, jag är ofrivilligt småuppspelt inför imorgon då det är både nyårsafton och min födelsedag så ni får inga fler grejer från 2018 just här. Men ni kan ju alltid roa er med att läsa ur arkivet, det brukar jag göra och ömsom skratta ömsom gråta beroende på vilket inlägg som dyker upp. Om jag har en förhoppning inför 2019 så är det att året bjuder på en frisk och lycklig Ivar, en frisk och lugn(are) Katja (som i jag då) och mycket underbar cykling och umgänge med (friska) vänner både off och on bike.

Puss och gnatt och gott nytt år fast vi lär ju höras imorgon. Zzz nu

4 år ago 1 kommentar
8 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravelKatja älskar vintercykling

Häng med till templet över älv och gräns

av Katja 4 år ago
skrivet av Katja

Morgon isflingor! (eller isflak, beroende på om ni läser det här inlägget sittandes eller liggandes)

Häng med på gårdagens wunderschöna runda över länsgränsen.

Min styva och åh så lätta (särskilt efter allt härj på stålgravlisen) Trek Boone cross blev maskinen för dagen.

Bombsäkert med dubb fram, lattjo lagom med dubb bak.

Vädret var perfa, lite milt -2 till 0 ungefär. Och nästan vindstilla.

Och fluffsnöigt! Himmelskt med andra ord.

Jag hade på grund av _bäbisomständigheterna_ startat rätt sent på dagen så hade inte all (ljus) tid på mig. Men ett gäng vintermil skulle det hinnas med. Så jag cyklade Hedesunda – Finnböle – Söderfors och tillbaka.

Det fina kruxet med den rundan är att man passerar The Dalälven – min favvoälv i Sverige! – minst några gånger.

Just i de här trakterna, på gränsen mellan Gävleborg och Uppland så är det mycket strömt. Kisar man så kan man nästan ana de glada firrarna som trivs bra i dessa vatten (och längre ner når de ju sina firreklimax i Älvkarlebys episka forsar!)

Men fina fisken i all ära, är det vinter så är det – bäst att mata på och inte stanna för ofta och bli kall.

Gillade känslan av starka ben. Som kroppen har överraskat positivt på sistone! *håller alla tummarna för att det fortsätter så*

Väl framme i Söderfors stannade jag till vid deras grekiska tempel i Engelska Parken.

Man tar vad man har och finns det ingen varm bensinmack i närheten så får man väl nöja sig med att mellanlanda gud-style.

En energikaka och en stunds kallprat med Zeus & Co senare var det dags att vända hemåt. 

Snurrade dock först lite i Söderfors och slirade på världens isspårigaste småväg till Gysinge innan jag bestämde mig för att jag var för hungrig för det alltför tekniska och for hem samma väg som jag kom.

Och det var den lilla vinterturen. Är fortfarande salig. Rutten finns på Strava och vi avslutar med spinningdängan Temple of Love så klart.

Har ni hunnit cykla något mellan alla sittningar? Puss.

4 år ago 0 kommentar
7 FacebookTwitterLinkedinEmail
Mellan rundorna

Smärtan går över. Skönheten består.

av Katja 4 år ago
skrivet av Katja

Det levde en gång en konstnär, han blev gammal och vek i reumatism, men han fortsatte att måla med sin darriga smärtande hand, med penslarna inklämda mellan de krokiga fingrarna. En vän frågade konstnären. Men varför håller du fortfarande på när det gör så förbannat ont? (okay det där med att vännen sa ”förbannat” hittar jag nog på, men de var fransmän och fransmän gillar att svära) Och då svarade konstnären att smärtan, den går över. Men skönheten kvarstår.

Konstnären ifråga var Renoir. Med sin oneliner satte han (det stela, gulnade och oljefläckiga) fingret på något viktigt. Har man ett driv att skapa något vackert – vare sig det vackra har en ytlig eller en djupare (eller både och) mening så måste man få det ur sig, hur ont det än gör.

Ontet kan anta olika former. Det kan vara en ren kroppslig smärta, som i fallet Renoir. Men det kan också vara vissa människors oförmåga att klara av någons talang, ork och driv – vilket får de att känna sig så små och misslyckade i jämförelse med denna någon att de kommer att göra allt för att jämna ut obalansen.

Det kommer att göra ont att utsättas för dessa människor. De har en redig uppsättning sätt för att jämna ut din självkänsla med marken. Att få dig att tro att det är du som är fel, och osjysst, och ointressant, och inte förtjänar deras uppskattning och att få vara med i deras gäng.

Vad har jag gjort för fel, kommer du att undra då. Vad har jag gjort för fel? Jag har varit hur snäll som helst. Jag har gillat och hejat och bekräftat. Jag har aldrig framhävt mig själv. Jag har ju bara varit mig själv och stått upp för det rätta. I alla lägen.

Du har inte gjort något fel, kommer jag att svara bestämt. Men det är inte dig själv de vill ha. Det är sig själv speglad i dig de vill se, för annars står de inte ut med sig själva. Det är därför de gör som de gör, och det är därför du börjar tvivla på dig själv, och det är därför det gör ont.

Men kommer det någonsin att sluta göra ont, frågar du då.

Nej inte riktigt, är mitt svar, för den sortens folk finns i alla led, den sorten överlever oss alla. Såvitt du inte utplånar dig själv så kommer det att göra ont. Så länge du inte beter dig som på dessa studiofotografier – i kläderna du aldrig bär till vardags, uppvisandes känslor du aldrig upplever utanför studions väggar, bara för att bli omtyckt av de som bara tycker om de som är som de – så kommer det att göra ont. De kommer att göra ont. Det enda du kan göra är att lära dig att hålla dina känslor och dina tankar borta från dem. Det kommer inte riktigt att lyckas, för så ser världen ut. Och du kommer slås av hur ensamt det är ibland. Och trots att du kommer att ha en del goda vänner så kommer flockdjuret i dig att då och då gråta.

Lev med det. Tårarna torkar. Minnet av de bleka bleknar. Fortsätt att skapa. Fortsätt att känna. Fortsätt att följa ditt inre ljus. Fortsätt att forma om gruset till guld. I tankar, gärningar och relationer.

Smärtan går över. Skönheten består.

4 år ago 0 kommentar
10 FacebookTwitterLinkedinEmail
Mellan rundorna

För att själen krävde skönskidande.

av Katja 4 år ago
skrivet av Katja

Hallå där i stugorna cykelkatter! Hoppas ni är glada och mätta och livet spinner i er famn. Om inte – här kommer lite vintersaga signerat 🤳. Men inte vintercykling idag inte –

(även om prylarna är nästan desamma)

– utan just det, min favvosport nummer två aka klassisk längdskidåkning.

Hade ju tänkt cykla men så fort jag fick fått höra att delarna av mtb-femman var spårade (tack Hedesunda IF) trots rätt dåligt med snö så packade jag ner mig själv och (de kanonvallade, 💙 Per-Åke) skidorna i saaben och drog till skogs.

Hade man bott på någon snörik ort så hade det kanske inte varit så märkvärdigt med skidor. Men nu bor en annan i mellansvääärige och måste därför passa på

(innan flyttlasset går uppåt dvs. Kan inte släppa tanken på att flytta norrut… någon gång)

Hur som, se så fint det var längs kära 56 upp till Gävle! På gränsen till töigt men inte riktigt ännu. Och tyst. Läkande tyst.

Förutom när någon som hade bråttom körde om mig så var jag fullkomligt solo.

Eller solo och solo. Spåren i snön avslöjade att det var fullt av väsen. Harar, älgar, rådjur.

Något skogsrå.

Jag skidade på känn. Ökade när jag kände för det, stannade till och lyssnade inåt mig själv och skogen när jag kände för det. Jag lät tiden gå.

Det var ungefär en mil, avslutad med ett par snabbare varv i kortspåret.

En mycket oteknisk (no shit när man skidar 2-3 gånger om året numer, bättring där!) men lycklig skidåkare.

Väl hemma möttes jag av Plutten som kittades redo för sitt livs första bobtur. Stora stora blå blå ögon, vilket fantastiskt äventyr.

Åh vilken härlig vinterdag. Mår bra nu.

Puss!

4 år ago 0 kommentar
6 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2
  • 3
  • …
  • 38
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN