2018

känn aldrig skuld över att börja om

Rupi Kaur

God söndagskväll kära läsare. God sista söndag 2018. God vintrig, vacker sista söndag. Ute är det mörkt snöigt och kallt. Inne är det varmt. Jonas nattar Ivar. Johnny spelar Nintendo efter att ha ritat fina nyårskort.

Så här skrev jag på insta igår: Håller på och knåpar ihop något slags bloggsammanfattning av 2018 och blir smockad gång på gång – vad har INTE hänt 2018? Allt har hänt. Sådant som kan skrivas, sådant som kan skrivas men bara mellan raderna och sådant som inte går att blogga om, det går bara inte. 2018. Ditt älskvärda, märkliga, härliga och sjuka år. 2018.

2018 är egentligen för komplext för att sammanfattas i ett enda inlägg, ens i tio inlägg. Jag vet inte ens om jag har lyckats greppa det i alla inläggen jag har postat under hela året. Och de är ändå ett gäng trots att jag har tagit några bloggpauser i år. Men tydligen går skrivarlustan före mycket annat – något jag kommer att återkomma till när vi ska snacka planer för nästa år.

Ja men ni ser att jag känner fett med respekt för 2018. Men som den bloggare jag är gör jag ändå ett försök. 2018 har jag

– känt så mycket kärlek att jag storknar av bara tanken. Och det bästa är att det blir mer och mer av den varan. Åh vad jag njuter av att ha barn

– om än på en plats som är både mitt hem och nytt i ett; jag är en invandrarmamma, en nybyggarmamma, precis som min mamma

– bytt biljoner blöjor på Ivar – även om jag i rättvisans namn måste erkänna att Jonas har bytt fler

– på allvar börjat avveckla sådant som gör mig olycklig. Ivar förtjänar en lycklig mamma, annat vore bara taskigt.

– poddat med Anna i ett tydligt försök att vårda min inre cykelnörd i spädiskaoset. Den tekniska kvalitén vart därefter men innehållet ägde. Mer podd to come

– lagt mer tid på kisseri än sminkeri, fan ta (även små) förlossningsskador

– varit konstant trött och undrat hur det ska gå men det har ju gått ändå tydligen

– haft mycket glädje av Monarken, tänk så mycket fysisk och mental nytta de där sovstunds-halvtimmor gjorde ändå i kombot med alla promenader

– skrivit fina månadsbrev till min sockris

– njutit av min nya superheta kropp. Varför hade ingen berättat att man blir snyggare när man blir mamma? Visst är man lite slapp och glåmig i början så där, men sedan när man har fått upp lite färg, styrka och hållning så blir man ju wow hell yeah

– flyttat från en bostadsrättstvåa – lya ciclistan ju – till en hyrestrea. Vart går flyttlasset i vår?

– blivit med tre nya cyklar

– och världens bästa grej Thue Chariot Lite ju! Aerovagnen braap

– blivit bestulen på mitt livs favvocykel min röda Ridley CX :'(

– fågelskådat! Snacka om min ironiska extrahobby (är ju som bekant livrädd för fåglar)

– tagit tag i min mtb-teknik och gillat vad jag har presterat, även om det har varit två steg fram ett tillbaka i och med den låga cykelträningsfrekvensen

– blivit en jäkel på att amma och slutat amma granska kort efter det. Det var deppigt och befriande i ett

– rensat rejält i min digitala umgängeskrets. Avföljt en hel del no ragrets. Och så slutligen gjort slut med några av de jag ändå hade sett som goda branschbekanta men man blir som man umgås med och efter att ha sett deras true self så ville jag inte bli så no thanx no thanx

– lärt känna desto fler underbara nya individer privat, i tjänst och i cykelsammanhang

– vägrat stressa och nästan lyckats med att hålla det

– börjat jobba igen, och vet fortfarande inte vad som är mest ansträngande: att jobba i feta uppdrag heltid och i flera städer, eller att komma ihåg att stänga toalettdörren efter sig… i vår kör jag deltid för jag vill vara mer med Ivar

– levt i stödstrumpor, vandrarkängor och guldörhängen som den hurtiga fåfänga äventyrsmorsa jag är

– pussat på Ivar

– lärt mig mer om cykelmek och haft glädje av det

– kört ett fåtal race men haft desto roligare under tiden!

– varit jättemycket sjuk. Mer än något år jag kan komma på. Maj till augusti var jag sjuk hela tiden förutom kanske två friska veckor. Sedan augusti har jag varit sjuk kanske var tredje vecka. Vill egentligen inte skriva mer om allt detta sjukande men

– blivit sparkad i [infoga valfri öm kroppspunkt] av Ivar vid nattning

– spart ut mitt naturliga, mjuka tjocka hår, fått panik och färgat det obekvämt rött igen

– bestämt mig för en planlös hemestersommar aka “första sommaren med bäbis, leka på balkongen och i gräsmattan utanför” men spenderat den istället med att lägga all kraft och peng på att fly helveteshettan och det var den hemestern

– borstat tänderna på Ivar. Ett så viktigt moment att det inte får glömmas att vara med i listan

– tagit tag i mitt inre på det mest självklara men också svåraste av alla sätten – genom att söka hjälp och ta emot den hjälpen

– matat Ivar

– designat ett cykelkit till förmån för Rosa Bandet

– rest rätt mycket. Varit till Prag, Göteborg, Malmö, Åre, Sälen, Norge och så en massa mindre “kända” ställen till. Oftast med Ivar i famnen men även utan. Norge, Göteborg och Malmö var bäst. Mest för havet förstås. Men Prag var inte så dumt ändå särskilt nattetid

– varit tacksam för mina vänner, kan aldrig älska er nog

– handlat kläder till Ivar – det var mig ett snabbväxande exemplar till källing jag har välsignats med

– längtat efter att vara riktigt snabb och det ihop med många andra men njutit ändå av att vara stark nog att njuta på egen hand eller med någon sjysst en

– varit mycket i Hedesunda, ”världens coolaste by” (citat Johnny)

– jagat sömn, sovit och somnat om och drömt om sömnen

– utnyttjat mormors och farmors visdom och värme till hundra, tyvärr enkom via Skype. Utan dem hade jag nog gått under isen totalt vissa perioder

– spelat munspel

– börjat åter lyssna på en massa ny och gammal musik

– drömt om dekadens men hållit mig på mattan. Nästan hela tiden 😁

– sett Ivar utvecklas timme för timme, dag för dag

– cyklat i snitt ≥ 1 pass i veckan (om jag lägger ihop Strava- och Apple Watch-loggarna) vilket är förstås mycket mindre än vad jag hade hoppats på men mycket mer än vad jag hade trott om mig själv helt ärligt

– saknat Peter

– innerligt tyckt att varje träning är en liten fest <3 Även om jag måste jobba mer på det där att inte dåligt mammasamvete-stressa under tiden jag tränar

– accepterat det jag inte kan förändra och tränat på att vara modig nog att hantera det svåra därefter

– förändrat det jag kan och more to come

– lyssnat på min sons skratt – vad mer kan man egentligen begära av livet?

Ja ni ser ju, jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag tror faktiskt att jag har vuxnat till mig under 2018. Dock inte tillräckligt och det på gott och ont antar jag. Nu är klockan sent, jag är ofrivilligt småuppspelt inför imorgon då det är både nyårsafton och min födelsedag så ni får inga fler grejer från 2018 just här. Men ni kan ju alltid roa er med att läsa ur arkivet, det brukar jag göra och ömsom skratta ömsom gråta beroende på vilket inlägg som dyker upp. Om jag har en förhoppning inför 2019 så är det att året bjuder på en frisk och lycklig Ivar, en frisk och lugn(are) Katja (som i jag då) och mycket underbar cykling och umgänge med (friska) vänner både off och on bike.

Puss och gnatt och gott nytt år fast vi lär ju höras imorgon. Zzz nu