Just så! Det är liksom vår fast det är vinter, eller är det tvärtom? Äsch, vackert som skogen är det ute i alla fall. Så jag tränade i skogen i helgen. Och tro’t eller inte – helt cykellöst. Istället blev det att åter ställa sig på mina gamla och smått repiga Salomons för att utöva favoritvintersporten nummer två. Skidåkningen förstås.
Jag hade inte stått på skidor på över två år. Om inte längre till och med.
Och så hade jag ju burit på och fött den här gullebäääbisen (som för övrigt sov sig så gott, så gott i marssolen)
Skulle jag orka skida på något vettigt sätt?
Fanns det någon bålstyrka att staka med?
Skulle kondisläget bjuda på något som helst trevlig upplevelse eller bara en kamp?
Tro’t eller inte så gick det över förväntan! Igår körde jag ett gäng varv i ett bergochdalbaneliknande spår (IF Hedesundas 1,5 km) som fick mig att svettas varmt uppför (kunde till och med småjogga uppför vissa backar), småsvettas kallt neråt (men jag satte backarna fint!) och staka mig genom sträckorna mellan backarna. Tyvärr gick jag kull och gjorde något av sälen på ett ställe där jag missbedömde kurvan men det hör väl till comebacken liksom?
Idag tränade jag mest pannbenet genom att köra en bit på gamla banvallen (17 km-spåret) i mindre behaglig sid- och motvind. Och det var ju precis det som efterfrågades – en stunds fullständig koncentration och avkoppling i ett.
Jag är så nöjd! Visst är tekniken minst sagt ringrostig och samma gäller kondisen och skidorna. Visst sket sig mobil-Strava-loggningen pga. dålig signal och störde perfektionisten i mig haha. Men det är faktiskt rätt så skitsamma just nu. Bålstyrkan fanns där, benen fanns där, jag fick njuta av underbar natur, skida av av mig, andas av mig, sjunga av mig inombords.
Och så gott som dessa två äpplen till kinderna smakade efteråt! 🍎🍎