Hej folksis. Typ frisk, har kört Monark med Eva och Caj, lågkadenssexor och några andra wattpåhitt, jobbigt efter sjuk en hel vecka, fast nu vet jag vad nästa egoköp blir i alla fall, sedan ätit ouphkebab, grussladdat lite med passaten, sedan tittar på U23-reprisen, nu sminka sig framför vuxen-VM till Sveriges vackraste röst just nu. Har ju i all sjukedepp glömt att berätta att jag kör en liten födelsedagsfest ihop med Anna ikväll. In i dansdimman. Puss och vi hörs snart.
Hej. Så himla oinspirerad idag, förmodligen av allt hemskt blött ute. Ni får ta del av andras tankar så länge, inte fy skam det heller om jag får säga det själv.
★ Som Emils fantastiska Basemile Snowdown-saga på Velonode.
★ Som dessa ursnygga bilder på den makalösa timrekordhållaren Birdie O’Donnell. Jag vill så ha hela hennes kit hennes ben. Visste ni förresten att de aerodynamiska vinsterna av en vanlig sjysst hjälm med slickade cykelbrills är lika med de av en visirförsedd semiaerohjälm?
★ Som France Antarctique (aka Julia Favero), en av mina cykeltjejcrushes på Insta (finns ett gäng). Jag har som regel att enbart följa sympatiska karaktärer och den här tjejen verkar hur sympatisk som helst, cyklar på fina ställen i fina kits också. Jobbar åt Specialized så inget för dig som ogillar gode Mikes produktplacering.
★ Som Shahrzad Kiavash tal och blotta uppenbarelse på Idrottsgalan. Vilken otrolig människa. Och vilket team hon har fått med sig! Läs förresten Shahrzads blogg, välskriven och ärlig och snygg i ett.
★ Och sist men inte minst, artikeln om 10 kvinnliga hotshots i cykelindustrin. Eftersom artikeln är publicerad i brittiska Total Women’s Cycling listas tyvärr nästan enbart de brittiska specialisterna. Ni kommer ändå känna igen märken och produkterna det lovar jag er. Men det vore förstås häftigt med en global lista as well! (skriver upp idén).
Det var dagens korta tips det. Puss och låt oss hoppas att New York-ish stormen avtar ikväll.
***
Update update!
★ Purfärsk intervju med Vossan, Wyman m fl om deras förväntningar och tankar om cykelcross-VM 30-31 januari i Zolder. Bokmärk sidan btw för det utlovas intervjuer med fler ryttare. Och jo, Åsa ska köra.
Puss igen!
På väg ut från Södertälje – hittar ni mig i klungan?
Ertappad med sponsor-Oatlys nya goa energihavredryck! <3
För cykelfilosofiskt samtal med Emil
Hej jag är förkyld. Frosscyklade till gymmet igår, bytte om men förstod direkt efter den korta uppvärmningen att nä, det är inte det att jag är trött, det är det att jag är krasslig som gör att det värker i hela kroppen. Fick säga hejdå till hantlarna och corebollarna och cykla hem och tröstlaga ugnskyckling istället. Idag är jag i Stockholm och klenjobbar, blir här hela kvällen och natten och vilar upp mig så kanske skiten är över när jag vaknar imorgon, brukar faktiskt bli så nuförtiden – sällan sjuk länge. Under tiden min blogghjärna är grötig kan ni njuta av tre Basemile Snowdown-kort tagna av bäste Hagen. Puss och vi hörs snart.
(alla kort utom ettan är tagna med min blurry mobilkamera
ettan – som föreställer en dräglig väg – är Wikings kort
tvåan: kall Katja i skogen
trean: Hagen, Simon och Karim på caféet
fyran: Tofu-kocken moi
femman: vår underbara flygel
sexan: Jonas, Camilla och Rille värms på caféet.
Fler och bättre kort utlovas så småningom!)
Dag ett – eller snarare kväll ett – vilken häftig men också dråplig etapp!
Vi startar, 17 hjälmskallar, härliga individer, de flesta monokroma, en och en annan accentfärg, utsökt eleganta, frusna vid Södertälje Syd. Jag känner igen ett par från Dalsland Runt i somras, vissa har jag sett på internet, vissa känner jag, vissa känner jag inte alls. Samtliga ser starka ut. Jag kissar en extragång, man vet ju aldrig med det här gänget, tänk om de inte vill kisspausa förrän om typ tre timmar eller något.
Frosten, inte direkt bitande, men ändå påtaglig. Glad för dubbarna. Men vi börjar på asfalten, med en kännbar backe känd som Campusbacken och jag har bra drag i benen men självklart blir hur himla varm som helst och så kommer jag att förbli hela helgen. Överhettad, förutom när svinkall vid pauserna.
Jag har hört att dessa trakters landskap är kuperat – och löften infrias. Det är backigt. På alla sätt och vis. Det sveper och böjer och kränger och plötsligt har vi svängt av asfaltvägen och befinner oss på en av de oändliga isiga remsorna till vägar som kommer att korsa våra hjul under den kommande helger. Den förr exemplariskt samlade klungan är inte längre samlad. Jag är inte längre överhettad men förstås ändå varm och ligger mitt i och matar på upp och ner upp och ner och det är klurigt och skoj på isen
men plötsligt är vi framme i Gnesta och ska fika!
Inomhusfika? Vintertid? Så pass sent på eftermiddagen? Vilka nymodigheter ^^
En kanonidé – så länge man är inne. Dock en liten cauchemar för mig, vars kläder nästan dryper av (förlåt förlåt förlåt känsliga individer men jag måste ju vara ärlig) svett och som måste förbli i rörelse. Och nej, jag är inte överklädd. Jag är bara sådan. Därför stannar jag aldrig längre än några minuter under mina distanspass på hemmaplan.
Men det lilla caféet är mysigt och mina medtagna cykelkakor smakar gudomligt ihop med teet. Sorlet står högt, ångan stinger upp i taket nerifrån cyklisterna som börjar tina upp.
Tack och lov finns det ett torrt underställ i min väska i servicebilen. Jag byter om, låter yllebuffen, handskarna, ja allt som går torka på elementet, på stolsryggen.
När vi kommer ut börjar det skymma. En cyklist har hoppat in i servicebilen, av oron för mörkerkörningen. I början går det bra för mig med. Det är otroligt vackert – rimfrosten har förvandlat alltet till ett sagoland av tusentals nyanser av vitt, blått, askgrått. Då och då ropar någon Titta så fint! och vi tittar och tittar, det är svårt att få nog.
Men ju svartare det blir, desto mindre jag njuter av utsikten. Det är halt på riktigt, och jag börjar se dåligt. I år har jag inte tränat på isen – våra västmanländska vägar har mest varit snöiga. Den första dikeskörningen är kul. Plötsligt slinter framhjulet och skickar hela mitt ekipage ner i diket, cykeln ovanpå Katja, men mjukt och snöigt ända in i munnen. Kan inte annat än att gapskratta åt det hela, mina oroliga medcrossiesar frågar hur det har gått och det har ju gått bra.
Men det fortsätter inge bra. Mitt mörkerseende är uselt. Jag får fler sladd, pannlampan som idag sitter fastsatt på styret ger ifrån sig ett långt otillräckligt sken, jag börjar fega, det är inte kul längre. Sällskapet är utspritt, jag släpper första klungan i en nerförsbacke (!) och ligger till slut och fiskör längst bak. Hagen, Max och Adam är sjyssta och peppar mig men har man inget mörkerseende och freakar ut på isen och bilarna som kör förbi då och då så gör man.
Till slut så ringer jag Emil som är servicebilförare för tillfället och ber han att hämta mig. Jag låter grabbarna fortsätta fram, skickar en glympse till Emil, Tony ger mig Max stora rygga som jag ändå kan slänga in i bilen och så det plötsligt kompakt mörkt runt om mig.
Det är en speciell känsla. Att vara helt ensam med nattskogen. Att känna det knastertorra vägkantsskaren under cykelskorna. Att slicka sig om läpparna och knappt känna dem för hela ansiktet har domnat bort lite i kölden. Att ta en klunk varmt te ur termobidonen, nynna på en låt, föreställa sig alla de djuren som gömt sig i snödrivorna, ringa en som bryr sig, hela tiden fortsätta i rörelse för att inte frysa.
Eftersom vägarna är små och många och mottagningen usel ber Emil mig att vänta på honom i den lilla byn Laxne. För att inte frysa kör jag armétricket som Mats lärt oss på caféet: att studsa runt och vifta med armarna på ett speciellt sätt. Det går en stund men till slut är Emil här, och framsätets stjärtvärme är en lyx bortom beskrivningarna.
Så kör vi till Rockelstad slott, vårt boende, Emil och jag. Det är fuktigt och varmt i bilen. Jag tinar upp. Väl framme i Rockelstad slotts östra flygel väntar Thérèse. Jag paxar ett fint rum att inkvarteras i och hoppar in i duschen och jag vill aldrig ut. Sedan hänger vi slött ett tag, resten av gänget kommer in och vi lagar gudomlig chili med tofu, äter, pratar cykel, dricker lite öl. Wikings knä är repigt och svullet och fler vurpberättelser hörs. Alla är ändå nöjda och välbehållna och jag bumsar strax i säng mätt och full med nya intryck med den sköna tanken att hell yeah, morgondagens tur kommer att ske i dagsljuset. Förresten så tänker jag på engelska. Så blir det efter en dag i det internationella sällskapet. Det är roligt, drömskt och rätt och jag vill inte vara någonannanstans.
Vill ni fortsätta utforska Basemile Snowdown-äventyret på egen hand i väntan på nästa inlägg? In på Instagram och taggen #BasemileSnowdown där vi hela tiden fyller på med sagokort och berättelser.
Puss!
Djärve Walter skäms.
Visste ni att den första någonsin polisjakten på en motorburen fortkörare skedde på en cykel? Britten Walter Arnold busade till och överskred den tillåtna hastigheten på 3 km/h med fyra gånger och uppnådde den skandalösa farten på hela 12 km/h. Som tur var hann den vakande konstapeln hoppa på sin tjänstecykel och stoppa galningen i tid. Svettigt – men effektivt.
Det var 1896 det.
Under tiden håller jag på och jobbar på racerapporten från helgens Basemile Snowdown-event. Ha tålamod och kör lugnt så länge.
Puss.
Hej. Hemma nu, från en otroligt fin och trevlig helg i snöcyklingens tecken. Berättelsen (eller snarare, flera berättelser) kommer men nu ska jag däcka och njuta av att inte behöva gå upp i ottan och lycra upp mig. Skojar. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Men natten är här, i sömnen vill jag räkna rådjur som hoppar över vägen mitt framför mina ögon.
Det var slaskigt när vi körde hem i mörkret idag. Det vankas brunare vägar. Ännu mer snö som smälter bort undan våra däck. Vill inte att det ska sluta, must the snow go on.
Dra styret i gruset så skönt det är att sova ut ibland!
Jag är i Stockholm på mys och jobb. Mest jobb, tyvärr. Älskar Stockholm trots att jag inte vill bo här. Men hemmastad är alltid hemmastad, även om nån rasse till bekant (inte längre bekant inte ens på Facebook och jag är ändå generös på Facebook) en gång påpekade att jag minsann inte är född och spenderat min tidiga barndom här. Vilken dumhet, att tro att man inte kan känna sig hemma där man inte är född och att tro att man inte kan känna sig hemma på flera ställen. Som mest hemma känner jag mig i en alpin stigning helst från åtta lutningsprocent och uppåt tack – och där är jag på sin höjd max en gång om året!
Idag blir en lång dag. Först ska jag tjänstgöra klart, med alla småfixar och stormöten och någon lunch emellan. Sedan blir det tåget hem till Västerås och kanske cykla förbi Valle och hämta de där energikakorna som jag kan ha stor glädje av i helgen.
Väl hemma blir det varm, skön dusch och sedan cykelfix. Tyvärr hann jag inte sätta på någon skärm i tisdags innan jag på onsdag morgon åkte till Stockholm. Därför måste det göras ikväll. Det, och packas inför Basemile Snowdown som startar imorgon! Gäller dock att packa smart – servicebilen är liten och ska få plats även med de ädla dryckerna. Måste också tanka in gps-rutterna i garminet.
För er som vill kanske följa med en bit eller bara gå ur huse och langa lite varm choklad eller bara ropa allez så är de tänkta rutterna följande:
➳ Dag 1 (imorgon) ➳ Dag 2 ➳ Dag 3 ♛
Jag är så förväntansfull, det kan inte bli annat än klassiskt episkt. Dels är det alltid spännande att cykla på nya vägar och bo på nya platser – det är egentligen då jag känner mig som mest hemma (på tal om). Och dels så ska det bli skönt att äntligen slukas in i cykeldimman igen. Att omringas av människor med samma passion för maskin och estetik som en annan. Att omringas av cyklister. Gudarna ska veta att jag behöver det just nu.
(dessa högtravande ord kommer jag nog att behöva upprepa som en mantra när jag ligger där i lanterne rougen kall som en istapp, blöt som en disktrasa och tom som kvarg modell light smak naturell)
Nu ska jag accelerera här. Puss!
Ja, inte var det skrivet i sten att denna
lilla vilding skulle behärska det roterande hjulet!
(Stenristning från tidiga stenåldern, omkring 2 300 000 år sedan)
Ja, tänk om? Vi drar en snabb historisk genomgång, voilà!
Stenåldern, samlingsbenämning på den äldsta
och mest omfattande delen av människans förhistoria.
(Källa: NE)
Efter en vecka i Jönköping med några av sina nya jägar- och samlarkollegor och en del vackra vätternvyer vaknar Katja upp och gör slut med sitt dåvarande liv. Katja får för sig att hon vill åter börja cykla men hennes utveckling är på så låg nivå att hon inte ser skillnaden mellan en Biltema-tralla och en Världsmästarcykel från Crescent, som Katja tror fortfarande är det senaste skriet inom cykelvärlden.
Bronsåldern, den period i C.J. Thomsens
treperiodsystem för förhistorisk tid
då bronsen var råmaterialet för redskap och vapen.
(Källa: NE)
Ivrigt påhejad av upplysar-Peter, skaffar sig Katja med hjälp av byteshandeln med sedlar en enstegsracer med Sora. Racern är tung. Katja är också tung. Racern, Katja och Sora väger tillsammans en hel del. Katjas utveckling är fortfarande så låg att hon cyklar med tunga skinnskor på platta pedaler. Katja är okammad, orakad om benen, okunnig och rädd, även om det börjar ljusna något, inte minst tack vare cykelmissionärernas insatser och den nylärda läskunnigheten.
Under antiken formades det klassiska västerländska
kulturarvet inom särskilt filosofi, konst,
politik, astronomi och matematik.
(Källa: Wikipedia)
Katjas gudar är många – hon blandar hejvilt Craft med Nike och cyklar gärna med ryggsäck. Skymmer vi en och en annan spetsig troskant under trekvartsbyssorna? Inte längre! Cykelintresset utvecklas och tack vare de nya erövringarna och upplysningarna, i kombination med Katjas stränga uppfostran inom ämnena konst, filosofi och subkulturell astronomi – så karakteristiska för denna tidsperiod! – så överger hon vildingfasonerna och formar sin alldeles säregna cykelklädstil – stifft, grafiskt och utan en enda uns motionsglädje. Hon besöker för första gången Alperna.
Medeltiden, benämning på den epok
som ligger mellan den romerska antiken
och den tidigmoderna eller ”nyare” tiden.
(Källa: NE)
Medeltiden är en mörk, grumlig tid. Peter dör men Katja blir kvar, säljer instegsracern och köper sig en helsvart kolfiberhäst. Katja upptäcker att hon har svagt hjärta men starka ben, blir avhängd under nästan varje korståg men klänger sig ändå fast i barbarernas snabba klunga.
Renässansen (av franskans renaissance, “pånyttfödelse”)
är den period då medeltiden avslutades och
antikens kulturarv sägs ha återuppväckts.
Upptäcktsresornas epok var den tid när
flera långa upptäcktsresor förändrade européernas bild av världen.
(Källa: Wikipedia)
Katja och hennes likasinnade cykelvänner följer i de gamla cyklisternas spår och cyklar en hel del motionslopp, land och rike runt. Katja upptäcker nya cykelländer, hon finner tryggheten i att aldrig finna någon ro. Hon har alltid varit en resenär – tack vare cykeln och de starkare benen kommer hon närmare de kulturerna hon tidigare enbart läst om i rullarna och i de dyrbara böckerna i huvudstadens bibliotek.
Katja riskerar bli bränd som den potentiella häxa hon är i flammrött och tvingas färga håret blont igen. Typiskt kyrkans maktförsök! Istället för att träna inför häxbålen börjar Katja träna cyklistbålen.
Upplysningstiden, även kallad upplysningen,
var en kulturhistorisk rörelse i Europa under 1700-talet.
Livskraften hämtades från naturvetenskapens framsteg.
(Källa: Wikipedia)
Katja upptäcker hur roligt det är att tävla i cykel. Hon är både påhejad och ifrågasatt – men som en någorlunda modern kvinna är hon van vid att de mörkare sedvänjorna och okunskaperna överlever även i de modernaste samhällen. Tävlandet är som kokabladen hennes vänner sjöfarare bringar hem från de nyupptäckta länderna – det är sött och beskt och beroendeframkallande i ett. För att ha råd med tävlandet arbetar Katja hårt och försöker lära sig om de nya naturvetenskapens framsteg för att optimera både sin kropp och sina tävlingsredskap.
Industriella revolutionen, term som avser omvälvningen
från agrarsamhälle till industrisamhälle, i första hand i Storbritannien
men även industrisamhällets genombrott i andra länder.
(Källa: NE)
Katja börjar träna med hjälp av pulsband och lär sig att behärska de i början hotfulla rörelseanordningar i träningslokaler, så kallade gym-machina.
Synen på det förflutna formas av de i samtiden rådande förhållandena.
Med samtidshistoria förstås vanligen en historia som redogör
för processer som ännu pågår och om förhållanden som ännu är rådande.
Samtidshistoria skrivs av historiker som själva befinner sig innanför
den samtida världen och därför ännu inte har fått distans till den tid som de skriver om.
(Källa: Fil. d. R. Wadenström)
Snödistans i söndags. Ben och core i måndags. Klena ettor-försök under spinningpasset igår. Träningsvärk idag. Vila idag och imorgon, trettio mil distans stundar i helgen. Kaos i själen, blir det cykel och kärlek eller bara cykel till slut? Ingen vet och det är spännande om än oroligt.
Vi är mitt i.
Rawness-crew förklarar hur man
låter bli att vara ett arsel.
Hej jag måste fixa en simpel men snygg kompislapp. Det börjar bli bråttom med att ordna det till helgens organiserade distansförlustelser så det finns ingen tid till att beställa sämskskinnslappar från Brooks lixxom. Speciellt inte med tanke på att jag kommer att ligga ute på jobb* onsdag och torsdag.
Så jag slängde ut en cykeltwitterfråga igår: Vad kan man i nödfall tillverka en kompislapp utav?
Eftersom jag fick så många bra svar på frågan så vore det synd att inte låta er ta del av dem – för den goda gamla inspirationens skull. Voilà!
Johan tyckte jag skulle frisera en gammal bidon.
Henrik och ett par till tipsade om att fästa på en assaver – en ständig vän i nöden.
Björn påminde mig om att en bit av en gammal bilmatta också går att nyttja. Faktum är att passatens bilmattor börjar se ut som att de duger till just denna grej men inte så mycket mer…
Andreas tyckte det gick fint med en böjbar Ikea-skärbräda och Magnus Den Cykeltokige berättade att han redan inhandlat en varsin sådan i kulörerna kräkgrön och rödorange.
The Schitz hade en förträfflig idé om att nyttja bitar av gamla plast- och gummimattor.
Anna sa att man kunde böja till en övningskörningsskylt (vilket ju egentligen would suit me best) och Elna tipsade om att det gick att använda en gammal burklock!
Tony kom med en något mekigare men klart hållbar lösning: ta en gammal stänkskärm, skruva ihop med en självborrande plastskruv.
Petflaska var något som låg flera, inte minst herr Rundtramp varmt om sjärtat.
Mattias Thyr kom med en miljövänlig idé om ett gammalt mjölkpaket och bäste Cross-Markus tipsade om att det gick att köra med gammal hederlig silvertejp.
Johan gjorde det enkelt för sig och använde en… kompislapp som det stod kompislapp på. Hur elegant?
Klubbkompisen Thomas tipsade om att man kan använda en avklippt cykelslang, kanske så här.
Kanontips eller hur? Ikväll ska jag skrida till verket – ni kommer förstås att få veta resultatet.
Tack och puss!
* eller egentligen bo hos päronen på Lidingö
medan jag jobbar i Stockholm men
ligga ute på jobb låter råare och häftigare liksom.
God morgon cykelbabies. Hur är läget?
Nu ska ni få ta del av cykeltankarna som snurrar i min blonda skalle idag.
Jag är lite trött i benen efter gårdagens runda som blev min första efter förkylningen. Hade tänkt att styrketräna ikväll men nöjer mig nog med någon timmes trainerrull och kanske någon coreövning eller två hemma. Så får det bli styrketräning med lite extra rull imorgon istället. En lite omvänd vecka faktiskt – inget klassiskt tisdags- och torsdagsintervaller-schema den här gången.
Anledningen är att jag jobbar och umgås med familjen i Stockholm onsdag till torsdag och att jag vill vara fräsch till Basemile Snowdown som startar på fredag.
Jag har ju varit lite orolig för om jag fixar biffen med lite väl få långa distanspass i benen men nu tänker jag att äsch, let it be som en annan Lennon <3. Det får bli som det blir, i mål kommer jag alltid dryg och envis som jag är. Speciellt med tanke på att vädret blir milt i helgen, närmare nollan än minus tjugo som det har varit ett tag nu. Däremot får jag tänka till en extra gång och ha med mig mycket energi. När jag kör mina vanliga distanspass så äter jag inte speciellt mycket, någon barbit hit och dit. Men ska man cykla långt och i grupp i dagarna tre så finns det ingen anledning att hungra sig slö. Tur jag har ett lass apgoda GCN-cykelkakor hemma hos Valle. Vi fabricerade dem en kväll för någon månad sedan och sedan bad jag Valle att stasha dem åt mig så länge – annars äter jag bara upp dem som efterrätt min onyttiga vana trogen. Men nu känns det som att det är dags att nyttja dem.
Skärmarna ska också på. Eller i alla fall bakskärmen med en kompislapp till. Fått en masse bra kompislapptips på världens bästa Cykeltwitter:
Hey Cykeltwitter, vad kan man i nödfall tillverka en kompislapp utav? ?
— Katja (@Cykelkatten) 18 januari 2016
Blir det slaskigare före så är det osjysst att distansa utan bakskärm och kompislapp. Ridleyn som jag ska köra på har aldrig haft några skärmar och självklart smärtar det att beskärma henne (Ridley är min första sportcykel som faktiskt är en hon). Min tanke har egentligen varit att ha alu-Cube som vintercykel men Ridleyn är ju så mycket lättare och mer lättväxlad och jag inbillar mig att hon inte skits ner så mycket så länge det är snö. Ikväll ska jag testa att pilla på min befintliga Biltema-skärm (också en budgetklassiker som förgyller många cyklisternas vintervardag). Hoppas det funkar.
Läget känns ändå under kontroll. Jag har ju värmesulorna så kölden är besegrad en gång för alla.
Diamanter må vara för alltid. Men flickans bästa vän är ändå värmesulorna! #helsåld #vintercykla pic.twitter.com/EPDutgGkgK
— Katja (@Cykelkatten) 17 januari 2016
Nu ska jag återgå till att vara smånervös inför dagens lilla icke-cykliga utmaning – vårens första föreläsning på högskolan. Nu är det ju inte första gången jag föreläser men det händer så sällan att jag hinner liksom avvänja mig mellan gångerna. Nåväl, de är ju bara sextio studenter och jag är propert klädd. God save the cat!
Puss.