Månad: maj 2015

Det här inlägget blir kanske lite blödigt men jag råkar lyssna på finstämd pianoklink så. Men ni vet gråt. Tårar. Har ni suttit på cykeln och gråtit samtidigt någon gång? Behållt glasögonen på för att fejka glädje? Det har jag. Jag vill aldrig göra det igen.

(Man kan ju gråta av glädje, till exempel när man cyklar Vättern eller nåt annat för långt lopp och går i mål)

Samtidigt. Om man älskar sin cykel så kan det vara fint att dela ett känslomässigt ögonblick med den. Glatt eller ledset.

Idag vurpade jag. Det var inte så dramatiskt, mest synd på mina nya bibs. Blir Tabort på dem nu. Klassiskt händelseförlopp; en för tvär inbromsning vid en skogsdunge och jag som drämde in i hjulet framför. Ner i diket for jag och hjälmen fick bekänna färg. Den höll. Jag hörde mitt huvud med hjälm på dunsa mot det mjuka gräset och jag tänkte; jag vill inte slå i asfalten. Jag vill inte att det ska skramla om mig och min cykel och mina nyckelben på det där sättet som det gör när man får åka ambulans och allt blir jobbigt.

Jag reste mig upp fort, kollade så att cykeln var intakt och det var den. Av någon anledning kastade jag av mig hjälmen och glasögonen. Mina älskade glasögon hamnade farligt nära någons fötter. Sen kom en annan VCK-klunga, och så kom min klungas ledare, och så fick jag en kram. Och så kom de, tårarna.

Jag grät, svor och skrattade om vartannat. Jag sa fan också och älgade in i skogen till damrummet och jag snyftade loss av alla krafter.

Jag kom tillbaka till de andra och grät lite till.

Det var väldigt förlösande.

I tilltagande regn, kantvind och allmänt jävliga förutsättningar och belgisk kedja kände jag mig starkare och starkare. Vi hade många mil kvar. Jag levde varje tramptag. Jag älskade varje regndroppe och drog i mig varje vindpust. Var det häggen? Syrenen? Näktergalen!

Jag tänkte; gråt inte på cykeln.

Jag tänkte; få det avklarat när du står bredvid. Passa på att få ur dig den där skiten som ligger och tar energi. Skyll på vurpan. Eller iallafall, gråt ut i sadeln, få det gjort, så kan du cykla sen.

Gör det.

OK?

 

 

Igår kom den här coola människan och hängde utanför mitt jobb.

Jag ställde min hoj bredvid hennes och myste lite i solen; trodde nästan inte mina näsfräknar att det var sol igen. Denna maj hade hittills inte varit alltför generös med solstrålarna!

Och vi drog ut på skärkevägen och det blev inte kallt en endast gång under veckans mest välbehövliga rullpass. Tack Eva <3

Hej. Jag vet inte hur mycket jag törs berätta. Men jag kan i alla fall sluta låtsas om att allting är som vanligt och säga att ingenting är som vanligt just nu. Men ni är ändå här för att läsa om cykel så jag kan ju istället berätta var jag befinner mig just nu i min träning.

Den här veckan vilar jag bestämt. Jag är helt ärligt småsliten just nu. Det sägs att olika kroppar behöver olika mycket vila – och ju mer jag tränar, desto mer jag blir medveten om att min kropp är en sådan som behöver sig rejält med vila då och då för att bli starkare. Så jag fogar mig. Veckorna innan var det hårdkörning som gällde. Ett gäng intervallpass. Roserbergs GP. Skandisloppets ryckiga 17 mil med två starka klungor. Västeråscykeln 13 mil, inte lika påfrestande ut men väl lagtempo-style på vägen hem. Två dagar efter – Engelbrektsrundan 13 mil, magnifik men rätt så påfrestande körning tillsammans med min otroliga cykelhälft Anna. Under Engelbrektaren kände jag att fan, benen gjorde ont ända in i fibrerna. Jag var trött rent muskulärt, men gav ändå järnet så gott jag kunde förstås. Regnig dag, vila och finmiddag på söndag. Vaknade minst lika trött på måndag. SM-möte i klubblokalen, damtrallade dit. Vaknade trött på tisdag, ännu en regnig dag. Drog med mig Valle på simning, vi hamnade i Hallstas gudsglömda gammbadhus på “kandelaberbad” fast utan kandelabrar, ytterst speciell upplevelse, som i en svensk film om avbefolkad glesbygd. Slösimmade och degade i bubbelpoolen. Vaknade trött igår med men skärpte mig och stack ut på en förmiddagstur bara racern och jag. Skapligt tempo, ett par backryck men inget särskilt.

I helgen har jag i alla fall planerat in två rejäla distanspass à minst 15 mil/var. Jag kommer att leda ett Sala t/r-pass på söndag, lördagen är än så länge öppen för distansförslag. Vill förstås att det ska gå lite fortare på lördag än på söndag. Dalsland Runt 2015 börjar närma sig med stormsteg och trots att det inte är någon tävling så vill jag liksom göra det så behagligt och gemytligt för mina sprättiga ben som möjligt. Fasiken, det är ju redan nästa fredag som jag tar med min för ändamålet moddade (ska blogga om det!) racer och min cross (för säkerhets skull, ska bara fixa ett par slicks till den) och roadtrippar ner till Vänersborg. Kul va! Tyvärr kommer jag att missa Arlanda Test Track Race och jag lovar, det grinds verkligen mina grand prix-gears (speciellt med tanke på den grande revangen jag hade hoppats på nu när jag ändå är starkare i år) men ibland får man offra det roliga för att göra det oväntade.

Så, nu vet ni. En del träningslopp och en och en annan tävling hittills – lugn vilovecka just nu – acceleration i helgen – normal hårdkörning nästa vecka – Dalsland Runt nästa helg – och sen är ju sen. Ikväll är det ett nytt SM-möte så jag ska köra nån intervalltimma innan.

Typ så är det ungefär just nu. Puss.

Tjejen är förlorad.

Insåg häromdagen att cyklingen, efter dessa tre år på hoj, är min bad boy. Helt seriöst finns det ingen annan som behandlar mig med samma ihärdiga oberäknelighet som den dära cykelsporten. Har konsulterat en dyr psykolog Internet och kommit fram att jepp, så måste det vara eftersom varningsklockorna stämmer. Vi kör en diagnos här:

Varningsklocka 1: Gammaldags maskulin.

Nog fan är det den! Säg vad man vill om mina cyklar men inte den enda drar åt sissy-hållet. Jag menar, ofta en svart Rose, en svartvit Cube eller en vit Canyon som vältras i grusfalt, olja eller ler är annat än stereotypa grabbar? Tur de har mig som tror mig ha kontrollen samtidigt som jag grenslar deras raka rör och att de skjutsar mig dit jag vill samt bjuder på lyxiga upplevelser.

Varningsklocka 2: Så självupptagen.

Utan cykling – ingen cykelkatten.cc och andra skrönor, visst. Samtidigt, handen på hjärtat, hur mycket annat mer än träning och cykelbesatthet hinner en med om man ligger på någorlunda seriös nivå i sin satsning (alternativt njuter järnet bara för att)? Visst, man hinner komma ihåg familjen då och då. Klämma in lite kompisträffar ibland (och tur att en hel del av dem också cyklar). Måla nån slarvig tavla då och då. Man hinner se en bit av en film medan man väntar på att fulstreamen från proffsracen hinner laddas ner. Och så tackar man åter nej till jobbets härliga aw för man har ett race att nykterpeppa inför dagen efter. Cyklingen är så älskvärd. Men ack så självupptagen. Den äter upp dig. Bli inte cyklist. Seriöst, kämpa emot. Se på mig – vill du verkligen sluta som jag, med blåmärkta lemmar och konstant hjälmfrilla? Tänkte väl det.

— BARNEN SLUTAR LÄSA HÄR —

Varningsklocka 3: För sexig.

Alltså, det hade lika gärna kunnat heta cykelkatten.xxx istället för .se. Men kommer att få för mycket spam och moralpaniska insändare då känner jag. Men hela skiten handlar ju om hur sexig den precisa, kalibrerade tekniken bakom en välfungerande cykel är. Tjockleken på rören. Diskhjulens svischljud. De eleganta crossmovesen. De seniga männen i bibs och inget annat. Cancellara. Linjen på det muskulösa benet där bibsen tar slut… Sagans spurter… Cyklingen är en one sexy fish och tillverkarna know that.

— BARNEN FORTSÄTTER LÄSA HÄR —

Varningsklocka 4: Högst opålitlig.

Även kvalitetsprylarna som cyklar, cykeldelar och diverse tillbehör går förr eller senare sönder. Har man som jag dessutom ett antal exemplar av olika ålder och skötselgrad (host host) så är det banne mig nästan jämt nånting som är trasigt. Är det inte en eker som har gått så är det nåt växelöra. Och så har vi förstås de ständiga punkorna. Den största boven är dock formen och mojon. Likt en äkta bad boy bjuder cyklingen på olika upplevelser beroende på ens form, banan, vädret och sällskapet. Man vet aldrig hur ett pass eller ett race kommer att sluta. Det är galet ute på tävlingsbanan. Psyket spelar en spratt. En sak vet man – ingen riktig cykeltur är den andra lik. Så vi hålls fångna. Och konstant uppspelta och nykära ♥

Så – ni ser ju! Det är ju svartpåvitt det. Sportcyklingen är en tvättäkta bad boy och bör undvikas till varje pris, om man vill behålla både sina besparingar och sin sinnesro. Det tycker jag att vi firar med en alldeles egen spellista jag knåpat ihop för att hylla alla tvåhjuliga bad boys där ute.

Så, are you ready to be heartbroken?

Igår cyklade jag till jobbet i avtagande regn. Trodde jag, som hade studerat väderrapporten. I själva verket regnade det mer och mer, och jag fokuserade på att inte låtsas om att jag blev blötare och blötare och därmed kallare och kallare. Kom till jobbet 1 tim 38 min senare och kunde knäppa upp hjälmen själv. Ett gott tecken!

På hemvägen hade jag lätt motvind och sol. Jag tog den lilla rara Solviksvägen som bjöd på knallgula rapsfält mot blå himmel. Men den är lömsk, Solviksvägen. Det är en väg för den som vill öva på att hålla i styret, väja för hål och laga punka.

Väl hemma kunde jag konstatera att väderrapporten inte hade stämt, den här gången heller. Men orka beklaga sig över väderrapporterna, det får räcka med att vi klagar på vädret.

Cykeln var badass-skitig och jag hade ett klingbyte att se fram emot. Jag hade också gjort misstaget att titta ner i min vattenflaska. Gör inte det! Du kommer aldrig mer vilja använda den.

Vattenflaskan skrapade jag så ren jag kunde med en kniv. Sen kom saker emellan och jag gick slutligen och lade mig. Så ikväll gav jag mig på kling- och kassettbyte (med kedjepiska denna gång, tack AK för materielen) samt allmän rengöring.

F-n vad tid det tar att göra saker med cykeln man inte gör så ofta, eller att göra det för första gången. Man borde blanda sportdryck och dricka till middag istället för att koka nässelsoppa som jag gjorde. Då skulle man spara 40 minuter, exkl. ät-tiden.

Spänningen i att plocka isär saker för första gången och se om man får dit dem på rätt plats igen! Lite som i stallet när man skulle smörja tränsen till hästarna.

En lite nedslående sak med att plocka isär saker är insikten om hur skitigt allting är. Hur rent allting skulle kunna vara med lite kortare underhållsintervall. Kontrasten mellan rena klingor och visserligen rengjord men smuts-ingrodd kedja. Ack!

Det bästa med mekningen är ändå alla kreativa ställen man kan få kedjetatuering på. Och min cykel brukar ju bli flera gram lättare när jag rengör kassetten. Nåt att tänka på nästa gång jag dreglar efter kolfiberramar.

(och btw, hur skitig en cykel kan bli? Oändligt skitig. Och hur ren? Aldrig ren nog)

Tja. Minns ni att jag träffade en journalist och en fotograf förra veckan? Det hela resulterade i en gigointervju i VLTs lördagsbilaga Latte. Tänkte att vi kunde kika på den eftersom jag vet att inte alla som läser bloggen bor i Västerås. Lite trivia för er som råkar vara intresserade.

Först en actionbild och en rubrik som fångar min rastlösa bloggsjäl rätt så bra! Fanken va jag skakade när bilden togs, hade ju precis tempokört Västeråscykeln och var postloppssaltig och frussen.

Sedan själva texten. Helena som intervjuade mig är så duktig. Man vet ju liksom aldrig vad journalisterna får med och inte med och om de verkligen förstår ens osammanhängande babbel och poängen men Helena förstod mig perfekt. Däremot är jag inte riktigt med på meningen “fastän hon inte är en tävlingsmänniska”? Jag är för betyg från förskolan YO. Nä, skojar. Jag är för att alla ska vara med. Fram till spurten, alltså 😀 Och så det om besökare. 1000 och 1500 är alltså unika besökare. Sen är det ett gäng tusen till besök per dag. Folks som klickar runt. Just sayin. Inte alls viktigt egentligen eller hur men rätt ska vara rätt *underdogsyndromet*.

Sist men inte minst – lokala motionslopp, är grymt stolt över att fått med den. Är ju en vätternförnekare och slåss för att få folks sprida sina ekobananskal över hela landet istället för att gå helt crazy över ett enda motionslopp. Mera lokalcykling åt folket! /mvh, gräsrot kartfetischist etc.

Till slut – vattenfast mascara och salty face i enorm upplösning samt ett rekocitat om kvintessensen i cykelsporten. Tillsammans har vi grymt trevligt. Vi är bäst. Mer cykel åt folket. Tack VLT för att ni upplåtit tre sidor åt min passion och mina holbrooks.

P.S. Det kommer att komma mera cykel i VLT framöver. Min starka klubbkompis Erica kommer att prata om sin speciella vätternsatsning i motion- och hälsodelen. Håll utkik!

Hej hej. Tänkte bjuda på en liten lördagskonfekt gånger sex idag under tiden jag kör den charmiga Engelbrektsrundan och sedan pustar ut med den klassiska toppburgaren uppe i Norbergs stoltaste backe (som Grannen och Anna visar så snyggt här). Voilà!

Ett. Marknadens smärtsammaste bidon från God & Famous. Vore nåt för det annalkande fyrtiomilaäventyret i Dalsland.

Två. Den analoga och cykelestetiska träningsdagboken från On Y Va Sports Culture (uppsnappat på Velonode). Vore nåt för min kråkiga skrivstil. En gång i tiden skrev jag som en gudinna men med dagens skrivstil skulle jag direkt få en fast anställning som överläkare. Samtidigt så har jag liksom inget tålamod för pappersbundna dagboksskriverier. Men nån av er kanske har?

Tre. Den outhärdligt badassy blomsterjerseyn från danska La Flamme Rouge. Nu är vi urless på blomstrande damkläder, mer flower power åt herrfolket istället.

Fyra. Laptophållaren av gamla bockstyren från Oopsmark. Gillar för jag saknar ofta stationärdatorkänslan när jag ska redigera bilder och texter hemma.

Fem. Den här klockrena artikeln i nättidningen Total Women’s Cycling. Diskussionen kring vem som kan kalla sig riktig cyklist (eller ens cyklist överhuvudtaget) verkar aldrig åldras. Jag vet själv hur lätt det är att svepas med och tappa poängen bland alla felaktiga byxlängder och klungkörningskvalitéer. Men egentligen – vem är det som bestämmer över vad jag ser mig som? Bra artikel vettja! 

Sex. Sist men inte minst – om jag får leka spåtant så kommer den här boken att bli årets gå-hem-till-en-cyklist-present (i stil med Bergtagen-coffetableboken typ alla jag känner har hemma). Team Sky-kocken Henrik Orre och duktige fotografen Patrik Engström har skapat en visuell mums mums och kryddat den med klassiska världsmästarränder (Henrik får det för mig, Team Sky har ju faktiskt haft världmästare med i stallet). Jag sväljer konceptet och hoppas att recepten är lagningsbara. Så kul med en cyklig kokbok! (ute 1a juni både på svenska och på engelska enligt Henriks twitter) #mättacyklisten

Det var veckans lördagsgodis det. Hoppas ni får en underbar lördag och håll tummarna för att jag inte blir totalförnedrad i Den Avslutande Backen i dagens Engelbrektsrundan. Puss och så hörs vi snart!

Min glada fotograf Jonas!

Hej. Nu undrar ni kanske varför jag inte skrivit en jota om Skandisloppet som jag peppade för så mycket i fredags. Helt ärligt beror det på att jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig utan att låta neggo. Men låt oss så länge ta upp det positiva – det var som vanligt skitkul och trevligt att hänga med supergänget Eva, Jenny (2a i masters-VM-kvalet idag, grattis!) och Cissi. Fy fan va bra ni körde! Nu till gårdagens nöje – vårt fina lokallopp Västeråscykeln. Eftersom jag jobbat med sponsring av loppet unnade jag mig att inte vara på-plats-funkis idag – det fanns tack och lov så många andra som kunde vara det (eloge. Seriöst, ni äger). Så jag startade som ordinarie lydig cyklist under ledar-Kents handfasta välde (på samma sätt som jag startade som ordinarie lydig cyklist på Skandisloppet men men). Vi vart ett färgstarkt gäng på typ tio gubbs och mig (sen fick vi ett par-tre – man fattade inte riktigt hur många de var eftersom alla hade likadana Garmin-Sharp-kit på sig – till gubbs och en stark Hofvet-dam). Tony och Jimpan kvastade bakom oss eftersom de skulle köra sin petite inför-SM-distans på tjugotre glada mil. Latmaskar.

Vår distans skulle bli något blygsammare, nämligen tretton snabba mil (blev strax över tolv till slut, Strava här och känn er inte hotade av min overall tempo-QOM girls, vinden var gynnsam, hemlängtan stor). Det var kul! Jag firade med ett tredje ekerbrott på bak(låne)hjulet, klungan var snälla som gav väntade in mig när Tony och Jimpan undersökte läget och bände av ekern. Ett par-tre av snubbarna var fladdriga och inte riktigt klungvana men de flesta var starka, solen sken så att holbrooksen glittrade i all sin repiga plastighet och humöret var på topp. Men så är ju vägarna häromkring som gjorda för fint humör. Motvinden var lika jävlig ut som den var bärande hem. Mina ben var fortfarande muskulärt slitna efter förra veckans GP, träningen och Skandisloppet så det brann rejält i uppförsbackarna, men det verkade inte märkas alltför mycket som tur det.

Likt förbannat var det skönt att komma i mål och erhålla en gudomlig ubuntucola av Anna som stod funkis för dagen. Jag hade förstås glömt att en fotograf skulle komma och fota mig för en helgbilaga. Men där stod han och hängde. Det var bara att bita ihop och hänga med och cykla fram och tillbaka och cykelposa. Tur att Cykelkatten redan har vanan inne efter reklaminspelningar, publikfrieri på diverse tävlingar och bloggande. Och tur att Jonas som fotografen hette visade sig vara riktigt proffsig, duktig och trevlig. Det hela avslutades med ett par-hundra bilder för Jonas del och afterbike med buffé och kaffe-med-godbit-till på goda Bianchi för min del. Cykloteket som fanns med på torget var snälla nog att plocka med sig min ekerbrutna hoj till affären så jag traskade hem till duschen och värmen i ett par lånade skor storlek fyrtiofem.

Hejhopp det var min västeråscykelndag – helt godkänt fartpass, bra förspel till  smygracet Engelbrektaren imorgon och pr0racet Mälarcupens Barkarölinjet på onsdag. Körde ni nåt skoj igår?

Kort på Västerbron
snott från Cyklistbloggen

Västerbron som är Sveriges genom tiderna största bågbro i stål, är en sexhundra meter lång bro som löper från Hornstull på Södermalm, över den lilla ön tillika stadsdelen Långholmen och den relativt djupa innerstadsviken Riddarfjärden ända till Kungsholmen. Ihop med sina viadukter är femtiotalsbron en modern, mjukt konvex konstruktion som har ritats av tyska arkitekter respektive ingenjörer. Västerbron utgör en viktig trafikled både för den motorburna trafiken, cykelpendlarna, löparna, de gående och de otaliga kärleksparen utgör en alldeles egen trafikantkategori tack vare sin oberäkneliga molnvandring med högst logiska vingelmått.

I förrgår jobbade jag i Stockholm, mitt företags stockholmskontor ligger i Marieberg på Kungsholmen. Efter jobbet bestämde jag mig för att rensa skallen och själen med hjälp av en promenad över bron. Sist jag gick över bron var för två och ett halvt år sedan i samband med mitt planlösa irrande veckan Peter körts ihjäl. Då tänkte jag inte särskilt på dem som gick eller körde eller cyklade jämte eller mot mig. Men det gjorde jag i förrgår. Klockan var kanske fem – mitt i rusningstrafiken alltså – och vilken rusningstrafik på brons gång- och cykeldel alltså! Them memils (varav en del skulle behöva växla ner)! De stiliga cykeldamerna i neutralt kulörta kappor! Vindfång till gulvästarna! Keirinhjälmade ungar! Kolibrihybriderna (som ofta ger nybörjarmemilsen däng)! Raphajunkiesarna (övermatchade en del förstås, men hellre det)! En och en annan kuf (pust, tur de finns kvar)! Portföljkarlarna på paket-hållaren-fram-klassiker (och alla jobbar med media misstänker jag)! De praktiska cyklisterna (ungefär samma som gulvästarna, men något mindre neongula)!

Folks som kan reglerna och folks som inte kan (kanske dumt egentligen men jag finner ett slags nöje i att se att allting inte är sådär perfekt). Och så kantvinden. Den mordiska kantvinten mitt i den himla stora staden.

Så många. Så olika, men ändå lika, är ju ändå Stockholm vi snackar om, världens trendkänsligaste stad, och vi ökar. Nu är inte bilisterna längre i självklar majoritet på Västerbron. Ni vet, ser man ett ställe ofta så märker man inte förändringar, lite som man inte märker att ens nära och kära åldras när man ser dem varje dag. Men en annan ser inte stället – staden – hela tiden. Jag besöker Stockholm, om än ofta. Jag märker av när saker och ting ändras. Och det har ändrats, på bara de åren jag inte bott i Stockholm permanent.

Nu är ju jag ingen bikes vs. cars-tjej. Jag tror på miljövänliga bränslen och fredlig koexistens mellan de olika trafikantgrupperna. Men likt förbannat smyglog jag där lite för mig själv, där jag konstaterade att vi nu var i klar majoritet, då vid femsnåret på Västerbron.

Cyklisterna, löst folk och molnvandrarna.

Min vardagliga myscrosslook.

Det är regn och blåst och slabbigt ute men inuti mig sjungs det cross cross! Fördelen med att äga en cross är att man alltid kan använda “dåligt väder” som ursäkt för att sticka och vädra vaderna på grus- och lerunderlag istället för att skölja på nån osexig landsväg med onsdagstrista fiskmåsar som enda fanskara. På cross är det ju enbart mysigt om det är lite skitigt. Så – ikväll ska jag och Valle crossa in en riktigt cyklig långhelg (eller nåja, jag åker väl på att jobba ett par dagar ändå men vi kan ju låssas iaf). Ha en grym kväll och ni som bor i Västerås – hoppas vi ses på Västeråscykeln och/eller på afterbike på café Bianchi imorgon! Tänker få mig ett rejält klassiskt fartpass. Puss.