CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Between the ridesLivsstil

Om tårar

Om tårar

Det här inlägget blir kanske lite blödigt men jag råkar lyssna på finstämd pianoklink så. Men ni vet gråt. Tårar. Har ni suttit på cykeln och gråtit samtidigt någon gång? Behållt glasögonen på för att fejka glädje? Det har jag. Jag vill aldrig göra det igen.

(Man kan ju gråta av glädje, till exempel när man cyklar Vättern eller nåt annat för långt lopp och går i mål)

Samtidigt. Om man älskar sin cykel så kan det vara fint att dela ett känslomässigt ögonblick med den. Glatt eller ledset.

Idag vurpade jag. Det var inte så dramatiskt, mest synd på mina nya bibs. Blir Tabort på dem nu. Klassiskt händelseförlopp; en för tvär inbromsning vid en skogsdunge och jag som drämde in i hjulet framför. Ner i diket for jag och hjälmen fick bekänna färg. Den höll. Jag hörde mitt huvud med hjälm på dunsa mot det mjuka gräset och jag tänkte; jag vill inte slå i asfalten. Jag vill inte att det ska skramla om mig och min cykel och mina nyckelben på det där sättet som det gör när man får åka ambulans och allt blir jobbigt.

Jag reste mig upp fort, kollade så att cykeln var intakt och det var den. Av någon anledning kastade jag av mig hjälmen och glasögonen. Mina älskade glasögon hamnade farligt nära någons fötter. Sen kom en annan VCK-klunga, och så kom min klungas ledare, och så fick jag en kram. Och så kom de, tårarna.

Jag grät, svor och skrattade om vartannat. Jag sa fan också och älgade in i skogen till damrummet och jag snyftade loss av alla krafter.

Jag kom tillbaka till de andra och grät lite till.

Det var väldigt förlösande.

I tilltagande regn, kantvind och allmänt jävliga förutsättningar och belgisk kedja kände jag mig starkare och starkare. Vi hade många mil kvar. Jag levde varje tramptag. Jag älskade varje regndroppe och drog i mig varje vindpust. Var det häggen? Syrenen? Näktergalen!

Jag tänkte; gråt inte på cykeln.

Jag tänkte; få det avklarat när du står bredvid. Passa på att få ur dig den där skiten som ligger och tar energi. Skyll på vurpan. Eller iallafall, gråt ut i sadeln, få det gjort, så kan du cykla sen.

Gör det.

OK?

 

FullSizeRender(2)

 

Dela detta inlägg

2 kommentarer

    1. Ja, jag hade en väldig tur! Fick en drös blåmärken som bara växer men de försvinner lagom tills den första solranden om sommaren ska vara såhär blyg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.