Tjejen är förlorad.
Insåg häromdagen att cyklingen, efter dessa tre år på hoj, är min bad boy. Helt seriöst finns det ingen annan som behandlar mig med samma ihärdiga oberäknelighet som den dära cykelsporten. Har konsulterat en dyr psykolog Internet och kommit fram att jepp, så måste det vara eftersom varningsklockorna stämmer. Vi kör en diagnos här:
Varningsklocka 1: Gammaldags maskulin.
Nog fan är det den! Säg vad man vill om mina cyklar men inte den enda drar åt sissy-hållet. Jag menar, ofta en svart Rose, en svartvit Cube eller en vit Canyon som vältras i grusfalt, olja eller ler är annat än stereotypa grabbar? Tur de har mig som tror mig ha kontrollen samtidigt som jag grenslar deras raka rör och att de skjutsar mig dit jag vill samt bjuder på lyxiga upplevelser.
Varningsklocka 2: Så självupptagen.
Utan cykling – ingen cykelkatten.cc och andra skrönor, visst. Samtidigt, handen på hjärtat, hur mycket annat mer än träning och cykelbesatthet hinner en med om man ligger på någorlunda seriös nivå i sin satsning (alternativt njuter järnet bara för att)? Visst, man hinner komma ihåg familjen då och då. Klämma in lite kompisträffar ibland (och tur att en hel del av dem också cyklar). Måla nån slarvig tavla då och då. Man hinner se en bit av en film medan man väntar på att fulstreamen från proffsracen hinner laddas ner. Och så tackar man åter nej till jobbets härliga aw för man har ett race att nykterpeppa inför dagen efter. Cyklingen är så älskvärd. Men ack så självupptagen. Den äter upp dig. Bli inte cyklist. Seriöst, kämpa emot. Se på mig – vill du verkligen sluta som jag, med blåmärkta lemmar och konstant hjälmfrilla? Tänkte väl det.
— BARNEN SLUTAR LÄSA HÄR —
Varningsklocka 3: För sexig.
Alltså, det hade lika gärna kunnat heta cykelkatten.xxx istället för .se. Men kommer att få för mycket spam och moralpaniska insändare då känner jag. Men hela skiten handlar ju om hur sexig den precisa, kalibrerade tekniken bakom en välfungerande cykel är. Tjockleken på rören. Diskhjulens svischljud. De eleganta crossmovesen. De seniga männen i bibs och inget annat. Cancellara. Linjen på det muskulösa benet där bibsen tar slut… Sagans spurter… Cyklingen är en one sexy fish och tillverkarna know that.
— BARNEN FORTSÄTTER LÄSA HÄR —
Varningsklocka 4: Högst opålitlig.
Även kvalitetsprylarna som cyklar, cykeldelar och diverse tillbehör går förr eller senare sönder. Har man som jag dessutom ett antal exemplar av olika ålder och skötselgrad (host host) så är det banne mig nästan jämt nånting som är trasigt. Är det inte en eker som har gått så är det nåt växelöra. Och så har vi förstås de ständiga punkorna. Den största boven är dock formen och mojon. Likt en äkta bad boy bjuder cyklingen på olika upplevelser beroende på ens form, banan, vädret och sällskapet. Man vet aldrig hur ett pass eller ett race kommer att sluta. Det är galet ute på tävlingsbanan. Psyket spelar en spratt. En sak vet man – ingen riktig cykeltur är den andra lik. Så vi hålls fångna. Och konstant uppspelta och nykära ♥
Så – ni ser ju! Det är ju svartpåvitt det. Sportcyklingen är en tvättäkta bad boy och bör undvikas till varje pris, om man vill behålla både sina besparingar och sin sinnesro. Det tycker jag att vi firar med en alldeles egen spellista jag knåpat ihop för att hylla alla tvåhjuliga bad boys där ute.