Månad: januari 2015

Herregud (eller herresatan om det finns satanister bland mina läsare, förf. anm.) – vilken fajt! Dagens dam-VM i cyclocross är nog en av de roligare crosstävlingarna jag sett på bra länge. Nog är det ofta tajt i täten på de belgiska/holländska cuptävlingarna, men där är det ju alltid ungefär samma folks så man blir lite blasé. Nu var blandningen fantastisk och täten jämn. Se en recap om ni inte hunnit se livestreamingen idag!

Tabor såg kallt, blåsigt, halt och jävligt ut idag. Banan var snabb, kanske lite väl snabb för de teknikorienterade belgare och holländare? Där junisarna hade fått någorlunda genomfruset underlag vid elva imorse fick damerna ett halt lerlager ovanpå det frusna.

Mycket hände under loppet men mina favoriter – PFP, Cant och Vos, som mot förmodan dök upp och gjorde ett efter förutsättningarna kanonrace – höll. Tyvärr havererade Lechners cykel strax efter starten så hon fick typ gå halva banan fram till depån. Åsa kom på trettionde plats, grymt kört! Här kan ni se alla resultat.

Nu ska jag skynda mig till tåget. Ska bli spännande att cykla ner till stationen med snöstorm i fejset och lillebrors skidor under armen…

Men innan dess ska jag göra en fläta och lägga den lite snett på axeln. PFP-style! Puss och ha en fin lördagskväll. Imorgon är det grabbarnas tur att bjuda på show, they better do it.

Kommer Sanne ta hem
det hela den här gången?

Hej glada folks! Ni glömmer väl inte vad som är viktigast i helgen (förutom distansande alt. igloobyggande då)?

Nejdå – det är ju VM i världens bästa cykelgren – cyclocross eller som vi nörds säger, veldrijden (fältrytt).

I år är det nästan cykelcross ju. Dels så har vi grymmaste Åsa med – stort lycka till i vintriga Tabor. Och dels så svenskstreamas hela festen på viasatsport.se. Tycker ni alla, även ni som inte är speciellt insatta i cross, ska kika på mästerskapet. Jag lovar att ni kommer att bli mer eller mindre frälsta i denna publikvänliga sport efteråt. Vill ni se en recap så föreslår jag att ni blir medlemmar i facebookgruppen Cyclo-cross Sverige eller håll utkik på cykeltwitter – taggen är #Tabor2015.

Tyvärr kommer jag att missa herrloppet på söndag – får bli en recap. Då är jag nämligen och ser Trollkarlen från Oz med lillebror i Stockholm. Eller tyvärr och tyvärr, musikalsaga med världens bästa Johnny är liksom ingen dålig ersättning. Men damernas lopp imorgon tänker jag prompt se. Det kommer att bli en tajt strid, inte minst med tanke på hur många damer som är med som ligger på ungefär samma världsnivå. Dels har vi min klara (sorry, frankofil) favorit PFP, och så stadiga Cant, styrkepaketet Lechner (på snyggast hoj, värt att heja på bara för den) men också tjeckiskan Katerina Nash och andra achtervolgers. Tyvärr är Marianne skadad och alltså ute ur leken denna gången. Wyman är en personlig favorit, inte minst för hennes kamp för sportsliga tävlingsförhållanden för alla kön och åldrar – men hon är tyvärr knappast någon segrarfavorit. Men man vet ju aldrig förstås.

Bland herrarna är det fullständigt AERTsoppa. Även om mitt hjärta tillhör Nys 4evah så tror jag tyvärr inte att han kommer göra rätt för sig den här gången. Tänk om hans tid är helt enkelt… förbi? Åh, tråkig tanke men inte helt omöjlig tyvärr. Troligen blir det någon av ynglingarna Van de Poel och Van Aert men Pauwels kommer nog också vara däruppe och slås om kronan.

Nu tar vi fredag och en brewdogipa.

Vilken dam/herre hejar ni på i årets VM?

Puss!

Igår sprang jag nästintill hem för att ge min kalasmaskin some good, good loving. Och mina skrumpna (som de känns efter all jäkla förkylning) ben some good, good suffering.

Eftersom jag inte ville busa upp mig alltför mycket körde jag en skvätt How I met your mother till uppvärmningen, en blandad kompott av sufferfest- och GCN-videos (ni vet, slösurfa fast sittandes på trainer då) till main part och så ett par hiphopvideos till nedrull. Börjar bli en klassiker detta med hiphopvideos till trainer! Men enda gången jag ger musikvideos en chans typ.

Tyvärr har jag inte hunnit strava upp passet än men blev ingen pulsfest detta heller, crazy eyes-uppsynen till trots. Mest lycklig över att rulla igen. Försökte hålla mig på lagom tröskelnivå som max. Idag vilar jag. Imorgon tänkte jag och Eva dubbköra lite lugnt ett par timmar. Distanståget på 4-5 timmar i Johans regi måste jag tyvärr avstå denna helg med. Ni ser så förnuftigt försiktig jag är just nu.

Vad ska ni hitta på för skoj i helgen?

Puss!

Hej hej! Har idag rumpan full med möten och grejer. Längtar till jag sitter på tåget hem och kan planera för vilka lena, snälla rehabintervaller jag tanker köra på min fina svarta trainer ikväll.

Gårdagens rehabcorepass gick för övrigt som förväntat. Benen kändes stål, magen likaså, ryggen lagom rörlig. Armarna obefintliga – check! och pulsen lite väl hög. Som sig bör när man précis blivit frisk. Avslutade kvällen med att glo på 80-talsrullen American flyers, se den om ni gillar Kev Costner i pornstache, svulstig 80-talsmusik och hopplösa cykelstunts. Och Specialized och McDonalds i övrigt, det är ytterst tydligt vilka som sponsrade filmen… Men ändå, görs för få häftiga cykelfilmer idag. Näst på tur blir Breaking away (Loppet är kört på svenska LOL) och Rad. Jag har för övrigt insett en sak – alla pinsamma cykelfilmer är mindre pinsamma än Premium Rush – som däremot är den enda av mig sedda cykelfilmen som innehåller en kvinnlig cyklist som inte cyklar damtralla och är värdelös, typ. Fast egentligen har jag hittills sett enbart två icke-pinsamma cykelfilmer: The Flying Scotsman om favvon Obree och Trion från Belleville som är förresten tecknad.

Om jag vore regissör skulle jag göra minst tre cykelfilmer: en om Alfonsina Strada, en fullkomligt italiensk saga om kvinnan som körde 20-talets Girot som ensam kvinna och även vann en massa andra tävlingar. En historieätarnadoftande svensk film om Tillie the Terrible Swede – världens bästa kvinnliga cyklist i slutet av 1800-talet. Och en vackert tecknad om en fluffing rödpälsad katt som vägrade fånga moss och blev cyklist istället.

Kan ni några bra – eller mindre bra – cykelfilmer? Tipsa mig gärna. Puss!

Ursäkta för att det är så många livsstilsblogg-ish bilder här på katten just nu. Men det blir ju lätt så när jag är fortfarande konvalescent och inte har några pepp träningsbilder att bjuda på. Men bjuder i alla fall på min tillfriskningscocktail hemma i köket just nu. Immiflex, immunbrus, c-vitaminfruktöverdos, grönsakskok… och självklart färska snittblommor och The Cure. För att själen också behöver liniment, eller hur?

Ikväll ska jag förresten träna light. Dags att väcka them wee legsen. Puss!

En skitig mobilbild
är ändå en bra bild
om den skitiga cyklisten
bra cyklat har! 😀

Hej. Vet ni vad! Jag är lite försiktigt pyttisglad. Jag känner mig nämligen så pass frisk och utvilad att jag tänker smygstarta rehabträningen ikväll. För att vara lite extrapräktig tänker jag väcka kroppen med klassiskt corepass på F&S. Ta i precis så mycket så det drar lite i senorna men låta bli att överprestera à la Katja (dvs. förvandla även det mjukaste corepasset till en pulsorgie genom att alltid va upprepigast och värst på varje övning). Utan vara lite mer ballerina, mina 172 cm till trots.

På tal om cm så har jag nu beställt en uppsättning rykande färska klubbkläder till den kommande cykelsäsongen. Västerås CK har ju bytt till Kalas nu med egna storlekssätt och allt så jag hoppas verkligen att jag har tagit rätt storlekar. Tack Eva för guidningen! Det nya i år är också att jag tänker crossa i praktfull blårange kroppskondom, som sig bör. Och även tävla i damtröja på landsväg – vilken lättnad för alla som sett mig bomma den annars så självklara segern pga. dumherrtröjan som åker upp och grinds my gears hela tiden… Ehm hursom det blir skönare och snyggare på bild i alla fall.

Åsikterna må gå isär – men en sak är alla överens om: blårange syns bäst i hela den stora klungan. Dessutom (över)matchar det min hårfärg. Bara en sådan varumärkesvårdande sak, så värt.

Pepporgien fortsätter i träningssalen. Puss!

Ärligt talat känns den väldigt avlägsen just nu – formen med stort F. Så sjuk som jag har varit nu. Samtidigt så vet jag att vinterträningen har hittills ändå gett väldigt bra resultat. Det man får tänka, om det känns smått tröstlöst med allt sjukdomande hit och dit, är att det är långt kvar till tävlingssäsongen. Med rätt inställning och förstås rätt träning går det att dels hitta tillbaka till formen och dels bättra på den. Jag borde ändå vara rätt nöjd. I slutet av CX-säsongen körde jag om 4 brudar på CX SM. Låter inte mycket för utomstående kanske men det är få men jäkligt starka (sverigebästa) brudar som överhuvudtaget var med – och så jämför jag med tävlingarna i början av säsongen då jag körde om ytterst få brudar, sverigebästa or not. Om ens några alls på vissa races! För två helger sen pallade jag en femtimmars+ dubbdistans med en muffins och en chokladbar som enda proviant. Jag klarar av att ta i så hemskt mycket mer under vissa trainer/spinnerintervaller – jämfört med förra året. Etc. Sakta men säkert går det alltså framåt, utvecklingen under denna årets mörka period. Det är sånt jag får ha i åtanke när jag deppar ihop och känner mig så slapp och trött som bara en äkta träningsnarkoman, interrupted kan känna efter ett gäng visserligen osammanhängande, men träningslösa veckor.

Inställningen alltså, grundbulten i träningslivet.

Som när jag och Valhall-Tony diskuterade Tre Berg-fondot som går över bland annat Kinnekulle. För Tony som är något av en backspecialist är det att cykla snabbt och rycka uppför backarna som gäller. För mig som visserligen gillar backar mentalt men som kommer aldrig bli någon backspecialist* gäller det något motsatta – att cykla snabbt men energisparande backarna emellan. Tur jag är en sådan wheelsucker… Not. Jag bara måste jobba på den dära biten att låta bli och dra och rycka som en glad idiot hela tiden. Återigen handlar det om inställning.

Så, nu gäller:

bygga upp
bygga på
bygga vidare på.

Pust, känns lite lättare nu med en gnutta självhjälp. På tal om självhjälp så kan jag rekommendera detta inlägg om träningstid på Toppfysik-bloggen. Klokt om tidsbesparande träning!

Hur känner ni kring formen just nu? Känns det hoppingivande eller känns sommarformen avlägsen just nu?

* uppför riktigt branta backar typ Klevaliden.
“Slakmotor” och korta CX-backisar
funkar galant skumt nog. Skumma fibrer...

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

(dikt av en tysk präst)

Hej. Jag slår vad om att det finns läsare som nu kommer att sucka och tänka ah men fan det här är ju en cykelblogg, inte en plats för obehagliga påminnelser som alla medier är redan fulla med. Orka tjata mer om Förintelsen, ska vi inte bejaka livet och ha kul medan vi kan, istället?

Även bland oss vars familjer har berörts av Förintelsen eller andra världskriget på ett eller annat sätt är åsikterna skilda. Vissa vill bara förtränga alltihop. Vi har matats med sorgliga minnen, filmer, böcker, kort, sånger och (mar)drömmar från när vi var riktigt små. Och för det mesta gör man det. Varken min mormor eller min farmor spenderar dagarna med att tänka på när tysken & Co. gjorde dem hem-, familje- och människovärdelösa. Oftast gör de det de tycker om istället – lagar mat, går på konserter, promenerar och dricker konjak. Pratar om det som hänt och om alla som har dödats eller dött (läs: dödats indirekt), gör de inte heller alltför gärna. Farfar, nu död, pratade inte heller om sin tid i lägret. Morfar, uppvuxen i efterkrigets barnhem är också död. De är uppfostrade så. De pratar inte om det jobbiga. De bejakar livet och har trevligt istället. För vår, barnens skull. Mardrömmarna, dem tar man hand om när man är ensam. Och det är man ju ändå ofta, som äldre person.

Jag kan erkänna att jag också tenderar att försöka förtränga det jobbiga. Och jag kan trösta er alla som kan känna er lite konflikträdda och till och med fega ibland – det är högst normalt. Vi människor är byggda så. Vår konflikträdsla är en skyddsmekanism. Men faktum är att Förintelsen hade inte varit möjlig utan omgivningens konflikträdsla – blandad med en rejäl dos klassisk antisemitism, antiziganism, kvinnohat och homofobi. Det är ett historiskt bevisat faktum att tysknazisterna genomförde enbart en del av folkmordet. Den största delen sköttes av de ivriga lokalbefolkningsgrupperna ledda av byalagen och grupptrycket.

Samma typer av mekanismer som finns än idag. Som inte går så långt, lagstiftningen till tack men som möjliggör företeelser som mobbing på arbetsplatser. Hån mot och utfrysning av dem med från den trendstyrda normen avvikande idéer om hälsa, politik, religion. Israelhat bland ungdomar som knappt läst en bok om mellanösternhistoria. SD-röstande bland dem som knappt träffat en invandrare. SD-acceptans hos kollegorna. Situationen i Malmö. Höga tittarsiffror för program som Biggest loser som går ut på att skratta åt dem vars kroppshydda inte motsvarar idén om den perfekta, arbetsföra kroppen att avla barn på. Märkesväskor eller ensam på lunchen på ett gymnasium på Östermalm. Fikaskämt om moskébränder. Obligatorisk träning eller sämre lön på nån arbetsplats i Kalmar. Etc.

Ni behöver inte hålla med mig om att ovanstående företeelser är av ondo. Ska man tro gott om människor så uppstår massföreteelser ur nån glad, pepp idé. Vi vill ju alla skydda underdoggen, bli friskare, känna oss attraktiva och göra saker ihop utan att tänka alltför mycket på de suck så tråkiga konsekvenserna och detaljerna, eller hur?

Men det ville ju de med. De miljonerna som dödades för runt sjuttiofem år sedan. De som trodde gott om människor som levde med och betalade skatter ihop med.

Fick de det då?

…

Och varför inte?

…

Så, till poängen. Om det är nåt Förintelsen har lärt oss så är det att den tar aldrig riktigt slut. Där kriget tar slut, tar det kalla kriget över. Där de sista överlevarna dör, tar våra, barnbarnens minnen över. Idag lever vi mitt i den nya historian. Vi har ett val – antingen så står vi passiva och hjälper Förintelsen på traven eller så lyfter vi på våra arseln och markerar nästa gång någon jävel är elak, rasistisk och/eller uteslutande. Även om det känns obekvämt. För obekvämare blir det, för oss alla, om de mörka krafterna tar över. Det vill vi fan inte, eller hur?

Min gamla systemare –
såld för att ha råd med min första racer
som tog mig över berg. Ibland är askan den bästa jorden.

Tja. Vet ni vad jag märkligt nog – i slutet av januari liksom! – gör den här veckan? Jo, jag peppar inför den kommande sommaren. Jepp, för att överleva denna av förkylningen påtvingade stilltje (även om jag sakta men säkert börjar röra på mig igen) så tvingar jag mig själv att se framåt. Eller tvingar och tvingar. Det är inte speciellt svårt ska jag säga. Det snackas träningsläger- och loppanmälningar hit och dit, vår cykelklubb (där jag är marknadsansvarig) har för fullt börjat bereda för den kommande evenemangssäsongen, det är dags att övergå till lite längre trainerintervalle, proffsgänget showwar off med sina nya hojar och gears, fan måste ha lättare tävlingscross (Colnago? Dream on…) till hösten, post-it-lappen med förläng licensen Katj0 din lata fan-måste åtgärdas, och så nätet. Ja det sablars nätet kryllar ju av nyheter. Känner inte ni också av det? Nyhetssuget! Ut med det gamla, in med det nya! Plötsligt känns fjolårskläderna utslitna och noppriga, racern måste få nya tävlingshjul asap (men först måste min för stora mtb säljas, är man fattig/lat så är man), en ny vit superlätt (dock ej semiaero) hjälm är  liksom ett måste om det ska bli nån sommarcykling överhuvudtaget och jag tror det blir Fizik som får klä mina landsvägsfossingar i år. Nu är ju jag ytterst sparsam med inköp. Det ska vridas och vändas tusen gånger innan nåt nytt inhandlas. Vissa grejer vill jag dessutom inte släppa. Caféracear gör man ju ändå bäst i Peters gamla holebrooks. Och vissa andra kläder ska skickas in på lagning hos bland annat Rapha – eller lagas utav mig eller någon av Västerås eminenta skräddare.

På tal om kläder så passar jag på och tipsar om den nya (för mig i alla fall) facebookgruppen Cykelkläder för tjejer. Finns ju en del köp- och säljgrupper på FB men tror det är bra med en egen för damspecifika kläder. Bra initiativ av grundaren!

Fan alltså var inte meningen att inlägget skulle urarta i en kommersfest… Förlåt. Alltså med nytt menar jag förstås inte bara nya prylar som är så lätta att förlora sig i. Men jag tror vi alla längtar efter nytt materiellt – vi är ju bara människor goddamit! – ibland, speciellt i denna snömoddiga tid då allting är grått, grått. Och då räcker det egentligen med något litet nytt så blir livet direkt ljusare. En ny kritvit styrlinda till exempel. Plötsligt glänser cykeln i vardagsrummet och tanken på att våren och sommaren är snart här är lite mer påtaglig.

Ja som ni ser – den här veckan vaknar jag ur förkylningen och skakar av mig grådaskigheten. Tänker fylla bloggen med massa positivt :))) (((: känslan till ära.

Puss på er!

Translation: This last week of January, I long for summer! Just suddenly, I got all tired of everything old and grey. I’m looking forward the coming road cycling season and wish for a couple of brand new shiny things to lighten up the days before it starts.

Pust, tillbaka på fastlandet igen, hejdå Lidingö och Stockholm för den här gången. Vi lär i och för sig ses snart igen men inte än! Ursäkta att jag rimmar à la Markoolio men har man hängt med en åttaåring (och med Lars på lokal vilket är ungefär samma nivå, på oss alltså, ju längre kvällen framskrider) hela helgen så har man. Vad har jag gjort då? Jo, kurerat mig. Alltså: ätit, sovit, fikat, läst, byggt snögubbe, ritat, kommit på munspelslåtar om lidingömonster, fikat ännu mer, varit på pub, varit på synthklubb, varit på Kägelbanan och nåt rockhak och dansat lite för mig själv mitt i natten. Ja typ så. Nu är jag förstås friskare än innan men dras fortfarande med otäck rethosta och snoret är fortfarande up mine. Får alltså avstå träning med T ett tag till men feberrisken är förbi så lär ju köra lite core och sånt simpelt för att trösta kroppen sköra min. Har ni haft en bra helg? Ser jag till mitt facebook- och twitterflöde så har typ hela Sverige (utom mig då) antingen åkt skidor eller cyklat genom sagolika landskap. Nåväl. Jag bidar min tid. Har saknat er förresten, imorgon är en ny bloggvecka!

Nu blir det spenat- och fetapaj på bovetemjöl (exakt samma recept som vanlig paj, fast mindre vatten och mer smör typ) och så recap från damernas Hoogerheide-cxande tidigare idag. Puss!