CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja om kärlek

En obekväm dag.

En obekväm dag.

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

(dikt av en tysk präst)

Hej. Jag slår vad om att det finns läsare som nu kommer att sucka och tänka ah men fan det här är ju en cykelblogg, inte en plats för obehagliga påminnelser som alla medier är redan fulla med. Orka tjata mer om Förintelsen, ska vi inte bejaka livet och ha kul medan vi kan, istället?

Även bland oss vars familjer har berörts av Förintelsen eller andra världskriget på ett eller annat sätt är åsikterna skilda. Vissa vill bara förtränga alltihop. Vi har matats med sorgliga minnen, filmer, böcker, kort, sånger och (mar)drömmar från när vi var riktigt små. Och för det mesta gör man det. Varken min mormor eller min farmor spenderar dagarna med att tänka på när tysken & Co. gjorde dem hem-, familje- och människovärdelösa. Oftast gör de det de tycker om istället – lagar mat, går på konserter, promenerar och dricker konjak. Pratar om det som hänt och om alla som har dödats eller dött (läs: dödats indirekt), gör de inte heller alltför gärna. Farfar, nu död, pratade inte heller om sin tid i lägret. Morfar, uppvuxen i efterkrigets barnhem är också död. De är uppfostrade så. De pratar inte om det jobbiga. De bejakar livet och har trevligt istället. För vår, barnens skull. Mardrömmarna, dem tar man hand om när man är ensam. Och det är man ju ändå ofta, som äldre person.

Jag kan erkänna att jag också tenderar att försöka förtränga det jobbiga. Och jag kan trösta er alla som kan känna er lite konflikträdda och till och med fega ibland – det är högst normalt. Vi människor är byggda så. Vår konflikträdsla är en skyddsmekanism. Men faktum är att Förintelsen hade inte varit möjlig utan omgivningens konflikträdsla – blandad med en rejäl dos klassisk antisemitism, antiziganism, kvinnohat och homofobi. Det är ett historiskt bevisat faktum att tysknazisterna genomförde enbart en del av folkmordet. Den största delen sköttes av de ivriga lokalbefolkningsgrupperna ledda av byalagen och grupptrycket.

Samma typer av mekanismer som finns än idag. Som inte går så långt, lagstiftningen till tack men som möjliggör företeelser som mobbing på arbetsplatser. Hån mot och utfrysning av dem med från den trendstyrda normen avvikande idéer om hälsa, politik, religion. Israelhat bland ungdomar som knappt läst en bok om mellanösternhistoria. SD-röstande bland dem som knappt träffat en invandrare. SD-acceptans hos kollegorna. Situationen i Malmö. Höga tittarsiffror för program som Biggest loser som går ut på att skratta åt dem vars kroppshydda inte motsvarar idén om den perfekta, arbetsföra kroppen att avla barn på. Märkesväskor eller ensam på lunchen på ett gymnasium på Östermalm. Fikaskämt om moskébränder. Obligatorisk träning eller sämre lön på nån arbetsplats i Kalmar. Etc.

Ni behöver inte hålla med mig om att ovanstående företeelser är av ondo. Ska man tro gott om människor så uppstår massföreteelser ur nån glad, pepp idé. Vi vill ju alla skydda underdoggen, bli friskare, känna oss attraktiva och göra saker ihop utan att tänka alltför mycket på de suck så tråkiga konsekvenserna och detaljerna, eller hur?

Men det ville ju de med. De miljonerna som dödades för runt sjuttiofem år sedan. De som trodde gott om människor som levde med och betalade skatter ihop med.

Fick de det då?

Och varför inte?

Så, till poängen. Om det är nåt Förintelsen har lärt oss så är det att den tar aldrig riktigt slut. Där kriget tar slut, tar det kalla kriget över. Där de sista överlevarna dör, tar våra, barnbarnens minnen över. Idag lever vi mitt i den nya historian. Vi har ett val – antingen så står vi passiva och hjälper Förintelsen på traven eller så lyfter vi på våra arseln och markerar nästa gång någon jävel är elak, rasistisk och/eller uteslutande. Även om det känns obekvämt. För obekvämare blir det, för oss alla, om de mörka krafterna tar över. Det vill vi fan inte, eller hur?

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.