Behöver jag berätta att jag har de bästa medtweeties? Åh ni kan mig så <3 Och för att jag tycker om er så kommer jag att göra en liten present till er, kanske redan ikväll. Stay tuned.
november 2014
Alltså det är nåt speciellt med det hära crossandet vi ägnar oss åt nuförtiden. Det är så förbaskat kul att jag befinner mig i konstant uppspelt tillstånd! Är det inte tävling så är det någon utav träningsserietillfällen (som vårat grymma Helgmyset) som håller ens tankar igång.
Iförrgår körde vi tvättäkta teknikpass ute på Apalbyplanerna. Gunnar (den mest erfarna crossarn i vårt lilla crossgäng i Västerås) gjorde ett finfint upplägg som krävde knixighet, igångdrag samt en kevlarrumpa – så blött och kallt och lerigt blev det där bak efter första varvet! Som vanligt blev jag vassare och vassare för varje varv -men leran blev ju förstås också slirigare… Älskar teknikpass med folk som verkligen kan. Det är stor skillnad på att få höra “se till att få bra start” och att få för sig förklarat hur man praktiskt ska göra för att få en bra start – tänka på rätt växel, se till att få in pedalen rätt etc.
Och snart är det ju SM! I Göteborg också! Och cupavslutningen. Ful liten räv som jag är ligger jag inte ens sist i cupen. Det kommer bli så himla himla skoj och jag är faktiskt inte speciellt nervös.
Bara KONSTANT UPPSPELT.
Haha.
Och då tänker jag inte ens på alla tävlingar nästa år GMFG
Idag tar jag träningspaus och ägnar mig en annan ädel konstform istället. Berättar mer sen!
Och förresten – har ni också fått snö?
Så himla fint så länge man inte är ute och får eländet innanför kragen. Brr. Johan lovar dock att det torkar upp till lördagens Helgmyset. Ni glömmer väl förresten inte att komma? Fixar finfin kladdkaka och så kaffe förstås så huslig jag är. Kanske drar förbi Kompiscrossen på söndag, vore skoj att köra den banan.
Puss!
Efter fem tävlingar börjar en viss gnutta av erfarenhet infinna sig i min lilla rödfärgade skalle. Faktum är att jag har snappat upp en och en annan lärdom som jag tänkte delge er. Voilà:
Lärdom 1: Allt som inte är lera är gräs som har fastnat i lera.
Lärdom 2: Vill du behålla dina sexiga underkläder sexiga – låt bli att tvätta dem i samma maskin som leriga kläder.
Lärdom 3: Vill man överleva så låter man bli att träna lercross nära skogen – risken är annars att man tas för en lerduva och skjuts ner à la Jimi Hendrix lady.
Lärdom 4: Precis så skoj som lera är på video är det i verkligheten. Sekunderna innan man ligger ner där och krälar. Igen.
Lärdom 5: Med lera i åtanke finns det ingen idé att skaffa egen tvättmaskin. Reservdelar till tvättmaskiner är mycket, mycket dyrt. Satsa på att lätta på bostadsrättsföreningens tjocka kassa istället.
Lärdom 6: Lera smakar bättre än döda landsvägsflugor men sämre än sandlådesand.
Lärdom 7: För att ha någon som helst chans i leran får man anmäla sig i crosstävlingens nybörjarklass som startar först av alla klasser. Det är nämligen enda gånger man har makten över leran och inte tvärtom.
Lärdom 8: Varje gång en crossare vurpar i leran säljer Höganäs ännu en lermugg för hutlös peng.
Lärdom 9: Att köpa säckvis med välling och hälla ut över sovrumsgolvet hjälper en inte att bli bättre på att hantera lervälling ute på gärden. Välling och lervälling är inte släkt med varandra.
Lärdom 10: I Stockholm kan man jobba som “lerare”, då jobbar man med att kasta små blöta lerklumpar på barn och skrattar åt det tillsammans med kollegorna i lerarrummet.
Bild från CyclePhotos, sensmoral och redigering: mina egna
Hej. Fick igår en kommentar från tävlingscyklisten Carolin som jag tyckte var viktig att lyfta fram. Så här skrev Carolin:
Nu cyklar jag ju inte cross (än) men jag körde några små lokala landsvägstävlingar och en MTB tävling i år och jag säger det samma även där, bara börja tävla! Så slipper jag vara ensam om att bli utklassad ;)
Dock känner jag att jag hamnat i något av ett dilemma.. Jag kom sist,sist och näst sist på de tre LVG tävlingarna men tydligen blev jag 3a i serien (eftersom de är 3st som delar poäng på 2a platsen) och det ska delas ut priser till de bästa och eftersom jag är just 3a (fast normalt räknat hade jag väl varit typ 5a) så ska jag också få pris. Men det känns liksom på fel. Att bli utklassad till och med av juniorerna och den enda jag en gång lyckades slå utan marginal var en gravid tjej… Ett pris känns inte riktigt rätt ;) vad tycker du att jag ska göra? Tacka och ta emot eller avböja?
Jag säger så här Carolin:
Klart du ska ta emot!
Låt mig förklara varför – förutom det uppenbara att du faktiskt rent och skärt enligt regelverket fått de poängen som räcker till bronsmedaljen.
Cykel är en levande sport. Det jag menar med det att det är många fler faktorer än den enskilda cyklistens muskelstyrka. Det är form, väder och vind. Det är väghinder, banans beskaffenhet. Det är hål i asfalten, det är den lilla fågeln som råkar flyga mitt framför ansiktet på en just när en ska spurta. Det är den starkaste motståndarens ont i magen, det är dåligt diskad matlåda imorse, det är den där låten som inte släpper tvåans skalle och låter henne plötsligt tappa och sluta bakom den tilltänkta sexan.
Allt kan hända i en tävling. Cyklister kan krascha. Cyklister kan få magont. Cyklister kan tappa gnistan och slänga cykeln i diket. Sista gången jag körde en träningstävling sprang en valp ut i banan och skulle gosa med mitt ben! Och förra sommaren råkade en redan klar herrcyklist uppenbara sig på banan just när damernas klubb-GP avgjordes vilket kanske (eller kanske inte? Man kan aldrig veta säkert) ändrade utfallet något eftersom en cyklist fick kraftigt bromsa in strax före spurten. Ja – det finns alltså ett otal anledningar som gör en cykeltävling levande och kan påverka utfallet. Det enda som spelar roll är ordningen i vilken cyklisterna korsar mållinjen.
Det faktum är säkert en av dem som gjort att du fastnat för att tävla i just cykel. Det är ju så himla spännande och precis vad som helst kan hända!
Jag kan förstå din otillräcklighetskänsla men jag tycker inte du behöver ge efter för den. Den enda tacksamheten du ska känna är inför din fantastiska kropp och ditt starka psyke som båda låtit dig fortsätta trots motgångar. Herregud, vi damer är ju för få som tävlar! Det går ju hur många herrar som helst på tävlande damer – inte så konstigt att skillnaderna mellan oss, damerna är mycket större än den stora herrmassan sinsemellan. Alltså kan vi aldrig veta hur många som du skulle kunna klå om startfältet var mycket större.
Eller jo i och för sig vi vet –
du vann över alla dem som inte kom till starten. Du ställde upp, du gjorde allt som stod i din makt och du fick dina poäng.
Så ta emot din fina bronsmedalj och tacka dig själv. Se den som en belöning för ditt mod, din cykelglädje samt en påminnelse om varför det är alltid värt att starta.