Månad: september 2014

Grannen och Valles hjärtmacka

Åh Anundsloppet, den platta, grymma, alldeles underbara klassiker vi i Västerås CK anordnade idag. Idag var en sådan jobbig dag under vilken jag tittade på samtidigt som jag så gärna ville vara med. Eller visst, egentligen var inte dagen jobbig. Jag spenderade ju den som flaggis ihop med glada vänner – Nicktuna korset-gänget Granne, Valle och nu också Cecilia! Precis som förra året hade vi en alldeles egen kissdunge, överdimensionerade reflexvästar, smarrigt att tugga på och ett outtömligt lass av sämre skämt att dra och glada låtar att sjunga. Så jag led inte nöd eller så. Dagarna som denna tar jag fram under årets mörkaste timmar då jag tvivlar på om det finns en själ här i världen som tycker om mig. Jepp, så trevligt hade vi.

Men bara en liten sak, smolken typ.

För vilken tävlingscyklist – är det okej att jag äntligen kommer ut och börjar kalla mig det nu när jag faktiskt börjat satsa lite på det där med att lära mig tävla? – kan med blida ögon se detta:

alltså en livslevande fantastisk om än något kompakt (var fanns resten av elitdamerna? Hur ska vi locka er så ni alla vill köra Anundsloppet nästa år? Kom med idéer!) klunga – med två klubbkompisar snyggt inbakade i! –

och inte vilja vara med?

När jag faktiskt har gått och peppat som tusan just för detta loppet. Detta hade varit ett bra styrkeprov för mina ben. Det hade varit ett tufft lopp. Det var inga dåliga brudar som körde idag. Och vad mina klubbkompisar anbekommer så är Jenny den kaliberns tjej som vinner vartannat tempolopp i landet och kommer tvåa i Ironman och Eva är inte långt därifrån resultatmässigt fastän hon nyligen börjat tävla hon med.

Det hade funnits tre möjliga scenarios för mig idag:

Scenario ett aka skräckscenario: Avhängd efter femhundra meter, benen stumma, dryg kantvind

Scenario två: Avhängd efter fyra av sex varv, dragit för mycket, dryg kantvind

Scenario tre aka drömscenario: I mål ihop med resten av klungan, dryg kantvind.

Men istället hade jag varit realistisk och sagt ifrån till kroppen. Lyssnade på den, om ni vill ha en klyscha.

Så det vart scenario fyra istället: Njuta av funkislivet och planera fortsatt träning i skallen under tiden. Dagens gladaste nyhet är förresten av även Valle tänker börja tävla i linje, redan nästa år. Fett.

Nä nu är jag trött. Läs Johans och Henriks racerapporter istället. Hörs imorrn, oki?

Grattis Eva och Jenny förresten. Ni äger.

Puss!

Bild: Grannen

Resultat från loppet finns här.

Personen på bilden har ingenting med gårdagens postträningsslook att göra

Fy farao va skönt det är att vara tillbaka i sadeln efter att ha hostat snor i över en vecka! Visserligen hade jag cyklat lugnt i tisdags och mtb-tekniskt (läs: pga. being gröngöling inte tillräckligt snabbt för att ta ut mig helt) i onsdags men det var ändå gårdagens fartfyllda pass med snabbmedelmix som kändes som det första för lungorna jobbiga passet sen konvalescensen. Tack och lov så hann jag inte se vilka som skulle vara med i klungan eftersom jag kom till Berget precis när vi skulle dra – annars hade jag väl gått och fått kalla fötter och darriga sockor, eller nåt. Jag märkte dock förstås av att jag inte cyklat ordentligt på ett tag. Saken blev inte bättre av att jag jämt lyckades hamna bakom någon av de mer ryckiga (ingen nämnd, ingen sårad) motionärerna vilket sänkte min rytmmojo. Självklart var det ändå jag som fick en föreläsning om vikten av att hålla jämna tramptag och visst – jag håller självklart med och blir glad för coachning etc. – men det är fan inte lätt när personen framför en bromsar in och vinglar och har sig oavsett om man ligger femtio centimeter eller enochenhalvmeter bakom personen. Skitsamma, ett giftigt inlägg om mansplaining i klungan kommer att komma, var så säkra på det.

I alla fall! Det gick ändå rätt fort och ändå rätt snyggt även om det förstås var sådär rörigt som det kan bli när folks hellre bryr sig om fart än disciplin. Fast eh alltså jag är en av dem, jag erkänner. Samtidigt som det är lätt att sucka åt röran så gillar jag personligen lite lagom mayhem i träningen, ni vet. Jag gillar ryck, gillar plötsliga fartökningar, gillar när nån drar igång en spontanspurt och så vinkar man adjö till lungorna ett tag, ja ni vet, rävspel och skoj. Det är cykling enligt mig, och en av anledningarna till varför jag har lite svårt för disciplinerade motionslopp haha. Så länge alla återsamlas vid korsningar och sånt och inte tar illa vid när de råkar bli avhängda nån km före återsamlingen så funkar ju sånt kanoners eller hur?

Ah men som i mitt fall igår. Stuart (ett brittiskt nytillskott till klubben, hjärtligt välkommen!) fick punka i Strömsholm så vissa stannade kvar men jag, Eva och ett par till började rulla lite lätt vilket resulterade i klassisk lagtempoorgie. Vid det laget började jag känna att lill-kroppen började få slut på krafter – jag är ju ändå inte riktigt helt hundra än efter förkylningen. Jag sa att de fick skita i att dras med mig om de ville men Eva är Eva, rar och rak, hämtade upp min mojo, så där hängde jag med, ömsom ryckigt, ömsom knappt på rulle. Väl i slutet, typ efter Barkaröavfarten så lät jag bli att ens försöka mäkta med  tempot och sänkte farten för att ge benen chans att rulla ut. Hoppas Eva vann spurten! Glömde fråga sen.

Ah men ni ser. Det hade ändå gått förvånansvärt bra med tanke på hur däckat jag hade varit… Hoppet är inte ute än samtidigt som det inte finns en chans att formen är helt hundra till söndagens Anundslopp. Så himla, himla synd att det inte går nästa helg. Hade faktiskt sett fram emot att köra ett lopp på de lokala vägarna. Men jag har förstås anmält mig som funkis och kommer att flagga tillsammans med Grannen, Valle och Cecilia och vinka till er som kör.

Puss!

Tack Jonatan för morgonens sötaste videotips. Typ gulligt gjort med ett riktigt viktigt budskap.

Hur kan man ens överväga att ta bilen till jobbet en morgon som denna?

och ändå får jag vänta på att få passera. Inne i stan. Vid övergångsställen. Alla personbilar.

åh vad de missar.

Hej!

Eftersom det är onsdag idag så står mtb på schemat. Mtb-onsdag kallar jag det! Det är visst nåt pirrigt och speciellt med dessa dagar då vi byter landvägshojandet mot skogstragglandet och går ner ett par-tio nivåer teknkmässigt sett…

Hursom!

Jag som då råkar tycka om er har gjort en liten mtb-skola tillsammans med min vän och tillika något mycket bättre mtb-cyklist än jag – herr Valdemar aka Valle!

Varsågoda – del 1 i Katja och Valles MTB-skola är till för er njutning och upplysning. Puss!

Det är synd om mig, det ser ni väl på blicken?

Hej.

Om ni undrar varför det är så lite om min träning sedan Vårgårda här på bloggen så är det helt enkelt för att jag knappt tränat. Det okända dumviruset angrep min kropp förra söndagen och har inte riktigt släppt fäste om mig än. Även om jag har börjat fungera normalt igen. Det var länge sedan jag hade en så dryg ihärdig förkylning i kroppen! I början var jag livrädd att jag återigen skulle få halsfluss (en klassiker de senaste två åren…) men det är det tack och lov inte. Så sent som i söndags (för två dagar sedan) så var jag tvungen att ta små pauser när jag och Tony var och försökte hitta svamp i skogen. Jag blev alltså slut av att traska omkring i skogen, jäkla virus!

Det som är surt är förstås att jag tyvärr inte får en tävlingssäsongsavslutning jag hade hoppats på. Pepp av min grymma utveckling den senaste tiden hade jag hoppats på att snyggt göra bort mig i Ramnäs på lördag (Sista Chansen-GP ni vet) för att sedan försöka bilda en läcker gruppetto bland (förhoppningsvis) lite tröttare elitdamer under söndagens Anundsloppet – som jag förresten kommer att blogga mer om. Men det är bara att inse. Jag hinner inte komma i tävlingsbar form till helgen, så är det bara. Eftersom jag är så pass ny på det där med tävling (läs: inte tillräckligt stark än) så är det en sjujäkla ansträngning för mig bara att hänga kvar och inte bli avhänd på första varvet, typ. Alltså måste allting stämma. Benen, mojon och framför allt hälsotillståndet. Just nu är jag glad att jag överhuvudtaget kan cykla igen. Körde VCK-lugn (!) igår och höll på att få spel så sakta det gick samtidigt som jag kände att kroppen fick sig nog med puls ändå. Typiskt rehab mode.

Idag känns det dock ännu bättre och då kommer ju det där med mtb och teknik passa bra. Mtb-onsdag står alltså på schemat och jag ser fram emot att leka i skogen med Grannen & Co.. I och med att jag är sämst på höga rötter och otäcka stenar så kommer det inte gå överdrivet fort. Förhoppningsvis kan jag satsa på lite försiktiga intervaller imorgon istället.

Livets små glädjen, aight…

Host host.

Man kan ju inte annat än att älska när gammaldags män – vissa utrustade med fastnavshojar! – kämpar järnet i den bistra leriga terrängen. Voilà – CX anno 1920, tack AK för tipset.

Hej!

Vill ni ha extraskoj så kan ni läsa upp det här inlägget högt med röst som ligger på gränsen mellan upprört målbrott och Leonard Cohen-whiskeyvoice (virrig voice? Gubben är gammal men kan än). Det är nämligen precis så jag låter just, i sviterna av min fruktansvärda girlcold som däckade mig i torsdags.

Men hursom. I helgen ägnade jag och Cecilia oss åt cykel, lyx och äventyr, fett kombo.

Eftersom jag precis stigit ur sjuksängen (bokstavligen) så hade jag för en gångs skull inga som helst krav på mig gällande tider, hastigheter eller liknande inför Tjejgirot som gick av stapeln utanför slottet Wenngarn i lördags.

Självklart var man ju ändå lite nervös inför loppet. Alltså jag är så sjukt blyg så ni anar inte. Tur jag inte skulle köra ensam.

Trots att Cecilia inte cyklat mer än en sommarsäsong hittills så var det ett rent nöje att cykla med henne. Som jag skrivit på Cykelkattens facebooksida så är det ett rent nöje att se sina kompisar utvecklas – och det var inte alltför många damer på loppet vars ben kunde mäta sig med min kompis fartlustan! Tyvärr råkade vi hamna i en lite för lugn och rörig (cykelnivåmässigt, rent socialt var det super) klunga i början men efter depån höll vi sjysstare tempo på egen hand, ända in i målet.

Väl färdigcyklade och med (tyvärr kall) pasta, snack med lite folks (bland annat väldigt trevlig ung man, typiskt tjejlopp haha) och med lite Bianchi-rötjut i magen ägnade vi resten av vistelsen åt diverse trevligheter så som:

* härligt mållöst hotellhäng

* sömn. Sömn äger!

* godismumsande

* mera rötjut

* kvällslig landsvägspromenad in till gamla Sigtuna för en sjujäkla fin middag på Kopparkitteln

* prat, prat, prat. Alltså prata äger, speciellt när man slipper vara på hemmaplan eller med andra och bry sig

* mera sömn. Sömn äger!

* hotellfrulle, så klart!

* +ANNAT

Om jag är friskare nu? Kanske inte helt återställd (se röstbeskrivningen ovan), men rejält påtankad med positiv energi, sån som man får när man spenderat kvalitetstid med nån man trivs med i vackra omgivningar. Nu ska jag bara tvinga med Cecilia på fler cykelläger och äventyr 😛

Var ni också där och körde? Var det kul tyckte ni?

Puss!

Ni får en fin låt med, förresten, med passande namnet. Alltså lugnpacka i ett morgonsolbelyst rum med slottsparken som vy till tonerna av Llojd. Formidable.

Äsch, bli inte rädda, tänker inte komma med några skall-krav här liksom 😉 Mer saker som jag tror är bra att ha i höst!

Rejäl och läcker regnkappa, den här (=min) kommer från Stormberg och anländer till Västerås innan veckan är slut om jag får bestämma!

Jag är ju en sån som håller hårt på det där med cykeletikett och som damtrallecyklist (< 2 km till jobbet) så kommer inte nåt pösigt regnställ på tal. Figursytt och kjolvänligt ska det vara.

Rumplappen.

Det börjar ju banne mig stänka up yours var och varannan cykeltur. Den smidigaste rumpkompisen kommer från Ass Savers. Gul är att föredra men det finns mängder med kulörer och mönster att välja på!

Varm föda.

Kalla pastasallader innan tävlingsstart hör sommaren till – nu börjar det åter bli viktigt att hålla sig varm både inombords och utombords! Ett enkelt sätt att få i sig värme on the go är varma mackor man virar in i smörpapp och kör in i tröjfickan. De på bilden är mina klassiker och görs på ugnsvarmt bröd, ost och stekta salta ägg på. Mums!

Mössa.

Ingen, alltså jag svär kompis ingen, fryser om skallen mer än jag gör. Jag vet inte vad det beror på men jag kan typ åka skidor naken bara jag har nåt varmt på huvve. Fryser jämt, egentligen även på sommaren. Får typ käkkramp och måste sto och värma huvvet under kranen med varmt vatten. Ont gör det också när jag fryser. Jag är en sån typ som helst skulle vilja ha mössa inomhus men det blir kanske too much för min övriga stil ändå… 

Extrafin ny mössa har jag i år – tack Johan 🙂 Kommer sitta så himla fint under höstens CX-upptåg – på mitt huvud som publik och vem vet kanske även som tävlingscyklist?

Varma fossingar.

Säg nån cyklist som inte fryser om fossingarna när det börjar bli kallt ute! Sitter man fast så rör man inte så mycket på de nedre delarna, fötterna alltså. Bäst att skydda dem vind- och vattentätt så kan man fortfarande ha lättsamt sensomriga kläder på överkroppen. Jag gillar de nya skoöverdragen från Giro.

Naturröveri.

(Mannen på bilden är ingen rövare utan tävlingscyklisten Tony men gillar svamp och äggmacka för det)

Naturen är skör. Min själ är ännu skörare *gör stora vattniga ögon* Därför behöver jag skogen som fisk behöver vatten, typ. Hösten är min skogstid. Varje arbetsdag sitter jag och längtar till naturen. Ty jag är en självutnämnd svamp- och bärguru. Let them eat lingon liksom! Älskar dessutom att majoriteten plockar kantareller och lämnar soppar, riskor, skivlingar och annat “suspekt” till mig, man tackar. Hoppas bara Västmanland levererar bättre i år än förra året… 

Det var det, ett litet urval av skogsmåsten jag kommer på nu!

Glad första september, välkommen älskade höst.

Puss!