CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Jag lever lite lätt igen.

Jag lever lite lätt igen.

Personen på bilden har ingenting med gårdagens postträningsslook att göra

Fy farao va skönt det är att vara tillbaka i sadeln efter att ha hostat snor i över en vecka! Visserligen hade jag cyklat lugnt i tisdags och mtb-tekniskt (läs: pga. being gröngöling inte tillräckligt snabbt för att ta ut mig helt) i onsdags men det var ändå gårdagens fartfyllda pass med snabbmedelmix som kändes som det första för lungorna jobbiga passet sen konvalescensen. Tack och lov så hann jag inte se vilka som skulle vara med i klungan eftersom jag kom till Berget precis när vi skulle dra – annars hade jag väl gått och fått kalla fötter och darriga sockor, eller nåt. Jag märkte dock förstås av att jag inte cyklat ordentligt på ett tag. Saken blev inte bättre av att jag jämt lyckades hamna bakom någon av de mer ryckiga (ingen nämnd, ingen sårad) motionärerna vilket sänkte min rytmmojo. Självklart var det ändå jag som fick en föreläsning om vikten av att hålla jämna tramptag och visst – jag håller självklart med och blir glad för coachning etc. – men det är fan inte lätt när personen framför en bromsar in och vinglar och har sig oavsett om man ligger femtio centimeter eller enochenhalvmeter bakom personen. Skitsamma, ett giftigt inlägg om mansplaining i klungan kommer att komma, var så säkra på det.

I alla fall! Det gick ändå rätt fort och ändå rätt snyggt även om det förstås var sådär rörigt som det kan bli när folks hellre bryr sig om fart än disciplin. Fast eh alltså jag är en av dem, jag erkänner. Samtidigt som det är lätt att sucka åt röran så gillar jag personligen lite lagom mayhem i träningen, ni vet. Jag gillar ryck, gillar plötsliga fartökningar, gillar när nån drar igång en spontanspurt och så vinkar man adjö till lungorna ett tag, ja ni vet, rävspel och skoj. Det är cykling enligt mig, och en av anledningarna till varför jag har lite svårt för disciplinerade motionslopp haha. Så länge alla återsamlas vid korsningar och sånt och inte tar illa vid när de råkar bli avhängda nån km före återsamlingen så funkar ju sånt kanoners eller hur?

Ah men som i mitt fall igår. Stuart (ett brittiskt nytillskott till klubben, hjärtligt välkommen!) fick punka i Strömsholm så vissa stannade kvar men jag, Eva och ett par till började rulla lite lätt vilket resulterade i klassisk lagtempoorgie. Vid det laget började jag känna att lill-kroppen började få slut på krafter – jag är ju ändå inte riktigt helt hundra än efter förkylningen. Jag sa att de fick skita i att dras med mig om de ville men Eva är Eva, rar och rak, hämtade upp min mojo, så där hängde jag med, ömsom ryckigt, ömsom knappt på rulle. Väl i slutet, typ efter Barkaröavfarten så lät jag bli att ens försöka mäkta med  tempot och sänkte farten för att ge benen chans att rulla ut. Hoppas Eva vann spurten! Glömde fråga sen.

Ah men ni ser. Det hade ändå gått förvånansvärt bra med tanke på hur däckat jag hade varit… Hoppet är inte ute än samtidigt som det inte finns en chans att formen är helt hundra till söndagens Anundslopp. Så himla, himla synd att det inte går nästa helg. Hade faktiskt sett fram emot att köra ett lopp på de lokala vägarna. Men jag har förstås anmält mig som funkis och kommer att flagga tillsammans med Grannen, Valle och Cecilia och vinka till er som kör.

Puss!

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.