Det är synd om mig, det ser ni väl på blicken?
Hej.
Om ni undrar varför det är så lite om min träning sedan Vårgårda här på bloggen så är det helt enkelt för att jag knappt tränat. Det okända dumviruset angrep min kropp förra söndagen och har inte riktigt släppt fäste om mig än. Även om jag har börjat fungera normalt igen. Det var länge sedan jag hade en så dryg ihärdig förkylning i kroppen! I början var jag livrädd att jag återigen skulle få halsfluss (en klassiker de senaste två åren…) men det är det tack och lov inte. Så sent som i söndags (för två dagar sedan) så var jag tvungen att ta små pauser när jag och Tony var och försökte hitta svamp i skogen. Jag blev alltså slut av att traska omkring i skogen, jäkla virus!
Det som är surt är förstås att jag tyvärr inte får en tävlingssäsongsavslutning jag hade hoppats på. Pepp av min grymma utveckling den senaste tiden hade jag hoppats på att snyggt göra bort mig i Ramnäs på lördag (Sista Chansen-GP ni vet) för att sedan försöka bilda en läcker gruppetto bland (förhoppningsvis) lite tröttare elitdamer under söndagens Anundsloppet – som jag förresten kommer att blogga mer om. Men det är bara att inse. Jag hinner inte komma i tävlingsbar form till helgen, så är det bara. Eftersom jag är så pass ny på det där med tävling (läs: inte tillräckligt stark än) så är det en sjujäkla ansträngning för mig bara att hänga kvar och inte bli avhänd på första varvet, typ. Alltså måste allting stämma. Benen, mojon och framför allt hälsotillståndet. Just nu är jag glad att jag överhuvudtaget kan cykla igen. Körde VCK-lugn (!) igår och höll på att få spel så sakta det gick samtidigt som jag kände att kroppen fick sig nog med puls ändå. Typiskt rehab mode.
Idag känns det dock ännu bättre och då kommer ju det där med mtb och teknik passa bra. Mtb-onsdag står alltså på schemat och jag ser fram emot att leka i skogen med Grannen & Co.. I och med att jag är sämst på höga rötter och otäcka stenar så kommer det inte gå överdrivet fort. Förhoppningsvis kan jag satsa på lite försiktiga intervaller imorgon istället.
Livets små glädjen, aight…
Host host.