Månad: september 2014

“Hej snygging, har du sett mina lungor springa förbi?”

Racerapport crosspremiär i Hellas folks.

När jag hade sagt till Tony att jag ville omedelbums testa tävla med min nya Cube så tog han min önskan på högsta allvar. Jag själv tog det på högsta allvar och drämde till med värsta inlägget där jag tiggde hej och pepp. Alltså fanns det ingen återvändo.

Efter en natt med sämre sömn (tävling, resa, cykelinköp… allt nytt och lite läskigt gör att jag sover taskigt trots min mjukispanda) så var jag på väg att fega ur. Men inte ska väl jag, men inte kan väl jag, ni vet. Tryckte lite på åderbråcket på låret och sprang på toa en extra gång. Och en extra gång till.

Jag bestämde mig för ett mål för att inte deppa ihop totalt om jag skulle bli varvad eller så. Målet blev tråkigt realistiskt: Jag Katja, har som mål att ta mig runt banan så många varv jag hinner och lära mig en masse på köpet. 

Jag klämde till med värsta disclaimern också: Ifall det skiter sig helt så får jag inte bli alltför ledsen. Detta är inte ensamcykling ute på öde landsväg. Detta är teknik, listighet och styrka ihop med andra som har gjort det förr.

Dimman var tät när jag och Tony rattade Saaben ut till Hellasgården i Älta. Jag hade gjort äggmackor men de glömdes pga. den koncentrerade stämningen som rådde inuti bilen. Min debut åsido skulle Tony tävla mot elitpojkar som Flockhart & Co. så han tänkte på sitt och jag bedövade ångesten med nervöst musikzappande på telefonen.

Väl framme i Älta kom solen fram, jag fick en skumtutte och en kaffe i handen och anmälde mig också. Tärningen var kastad. Som glad men ändå vettig idiot anmälde jag mig till det talrika sportklassen. Hade jag anmält mig till seniorklassen så hade bronsmedaljen varit säkrat oavsett men jag kände liksom inte riktigt för att bli prejad av eliten än. Dessutom skulle fler tjejer ställa upp i sportklassen och då blir det ju automatiskt mer rättvist motstånd.

Tvåkvart innan start slogs jag av situationens allvar och passade på att provköra banan med bambidarriga ben. Banan visade sig torr, hejdå sexliv-guppig och full av labyrintiska kurvor. Kurvor som skulle skilja männen från vete och kvinnorna från råg. Banan innehöll också några hoppa-över-den-som-törs-smådiken och ett par obligatoriska stockar, förtretligt nog på det mest publikvänliga stället på hela banan. Banan innehöll även en liten backe samt ett gäng snabba dammiga partier.

Blåsfisk? Nä, Katj0 slitandes!

Väl i starten – älskar masstarter, all eyes on all, usch på tempo när alla ska glo på just en! – försvann nervositeten och ersattes med koncentration. Jag mosade på – kanske lite väl försiktigt? – och både körde om och blev omkörd efter bara ett par hundra meter. De ouppvärmda benen ville inte riktigt upp sig i backen men jag tänkte på mitt pedagogiska mål och koncentrerade mig på att observera de bättre framför mig (en gång wheelsucker, alltid wheelsucker) och försöka ta kurvorna och de ettriga dikena så smidigt jag kunde.

När de snabbaste – bland annat en elegant tjej på en Rose-hoj hade svept förbi fann jag ett visst nöje att köra i “klunga” med cyklisterna på min tekniknivå. Bland annat satt jag fast bakom en härlig herre och vi harklade oss ikapp och suckade lite och skrek ajajaj! samtidigt. Vid ett flertal tillfällen körde jag om herren men han kom ikapp. Men gissa vem som tog den till slut 😉

Min obefintliga teknik gjorde mig galen. De enda chanserna jag hade var på de snabbare sträckorna och där körde jag om folks för att sedan bli omkörd (eller omsprungen) i de tekniska partierna. Självklart förbättrades kurvtagningen för varje varv, inte minst för att jag var både uppvärmd och less på att fega – men det faktum att jag inte lärt mig klicka ur/i ordentligt än gjorde att jag tappade fett med tid vid spring-stockarna. Och hur mycket tid tappade jag inte pga. försiktigheten vid smådikena!

Storm före stockarna

Nog med neggo snack. Jag älskade varenda minut av körningen, även när det var som jobbigast och knixigast faktiskt. Älskar knixigt, får en att tänka till ju. Var så mycket nytt för en asfaltsnötare som jag.

För att vara totalt superdupern00b så gjorde jag ett bra, vurpfritt och publikvänligt race. Här finns resultaten. Hoppet finns där och jag tackar er alla som hejade på mig, tackar er alla som kommit fram till mig och berättat att ni gillar den här lillbloggen, tackar arrangörerna och tackar vädergudarna.

Vi ses under CX-Cupen, the show must ride on 😀

Bild: Andreas Nyström
Övriga bilder: Tony Carlsson

Hur vet en att det är höst?

Löfven byter färg.

Nej, nu ska vi inte vara såna!!

Hösten är ju här när LÖVEN byter färg, och de blir inte det minsta blå, de blir gula och röda och prickiga. Men framför allt är hösten här när lvg-cyklisterna börjar få mystiska revbensbrott och gömma sig inne i skogen på små stigar – på MTB.

Eftersom Katja har lånat en Cube från Johan så får ibland hennes Canyon vila, så idag fick jag rasta den i Hökåsengropen medan hon ägnade dagen åt att tävla cyclocross (respekt!!) på Cuben i Stockholm.

Jag trampade till Gropen glad i hågen efter dagens lvg-pass, lagom till att det började droppa från skyn. Folk bangade till höger och vänster så jag drog iväg solo. Inte en enda knäppskalle till cyklist var heller vid Gropen i det tilltagande regnet, så jag fick härja fritt.

Jag körde fram och tillbaka, uppför och nedför, jag vände på femöringar och for fram över diverse stockar och stenar. När jag instinktivt stannade och klickade ur vid en brant backe kom jag att tänka på mitt forna liv som hästtjej (bland andra hästtjejer på de kommunala ridskolorna, hästkillarna fanns i privatstallen).

Cykeln var min smånervösa hopphäst som jag skulle styra över hindrena i skogen. Om jag tvekade det minsta, skulle hon vägra. Men om jag var stadig och hade bra fart, drev på och räknade in galoppsprången fram till hindren, skulle hon ta dem med ett perfekt avvägt, elegant hopp. Och det var precis vad som hände, och som varje ryttare vet så måste man efter en vägran direkt ta det hindret igen om inte hästen ska vägra för all evig framtid på just det hindret, så det gjorde jag. Och vi kom över. Och vi kom nedför olika branta backar. Och när vi gjorde det, så kom jag på mig själv med att ropa “Duktig!!” och avvärja reflexen att ta tyglarna i ena handen och klappa cykeln på halsen med den andra.

Och det var okej, ingen hörde, och ingen annan cyklist var ju där för att dementera det faktum att jag flög fram – och ägde – i största allmänhet.

Och eftersom jag kände lukten av höst, så blev jag lika klyschigt filosofisk som jag blev förra gången vid Gropen, och jag började älska den där sviktande framgaffeln och de där feta däcken och det där raka styret utan bock. Och det kändes bra med regnet, och det kändes bra att jag vurpade nere vid vattnet på slutet och fick mitt blåmärke, och att jag fattade varför jag vurpat, och att jag körde samma sväng igen direkt efteråt utan att vurpa.

Och om jag hade varit lite bättre på att plåta, hade jag tagit ett kort av mig själv hoppandes över värsta stocken och samtidigt vrida lite så där coolt på styret.

Men nu är jag inte det, så jag avslutar det här inlägget med att berätta att jag också pallade lite finfin fallfrukt på en hemlig plats i Västerås, he he.

 

Två gånger på crossen, hittils…

 

Fjärilar. Och lite ont i magen.

Nervös.

Känslan är ingen ny även om tävlingsformen är ny (eller typ, gjorde bort mig med bravur i Karlstadscrossen förra året, men det var på mtb så det räknas inte).

Det är min första riktiga crosstävling imorgon.

Hellas står värd.

Kommer ställa upp i sportklassen och mest ta mig runt – allt för att träna tävlingsstart, tävlingsgenomförande.

Och för att ha djävulskt kul.

Heja mig!

Vi peppar med låten med det något otippade namnet 😉 Puss och basgång på er!

Fanken va jag växlat den här veckan!

I måndags rattade jag min tysk-italienska racers Campa-växlar. Älskar dem, älskar pytteknappisarna, fattar inte va Campa-haters gnäller på.

I tisdags körde jag Johans Cube CX för första gången. Plötsligt gällde SRAM:s växelsystem, fast med bara bakväxeln då eftersom det liksom inte finns nån framklinga att växla upp eller ner till.

I onsdags var det ju mtb-onsdag och min Canyon går på SRAM med fast då är det ju suspekt knappagerande utan bockstyre.

Igår var det racer igen.

Och på köpet så ska man snigla sig jobbet tur och retur på 70-talstrallan med ol’ good Torpedo-växeln, hela tre optioner och pålitlig som en solåvårare på Rivieran.

Det är inte utan att man saknar singlespeedtiden ibland när man för femte gången växlar upp istället för ner när man ska upp i nån QOM-backe i den mörka hökåsenskogen.

Fast då hade jag väl aldrig kommit upp…

Nu finns det i alla fall ett hopp om att jag gör det.

Bara jag inte glömmer att jag inte alltid sitter på en racer 🙂

Just cycling catz
destryong your picturesque viewz

Alltså seriöst. Dessa hälso- och träningspåståenden vi dagligen matas med av välmenande inspiratörer. Jag kan ju då undra om de verkligen känner mig, för…

# 1

Min kropp är min, kan det stå.

Min kropp är naturvetenskapens, efter jag kolat vippen dvs, tänker jag då och googlar “anatomisk + teater” till toner av medeltida celestaplonk

# 2

Du är fin som du är, kan det stå.

Lol lurad, jag är bara djävulskt duktig på digital bildbehandling, tänker jag då.

# 3

Du är din egen största motståndare, kan det stå.

Knappast, mina motståndare är duvor och nassar på stan, är mest för gammal för att hamna i slagsmål, tänker jag då.

# 4

Ge aldrig upp, kan det stå.

Säg det till växelörat istället, punk! – tänker jag då.

# 5

Lita på magkänslan, kan det stå.

Sist jag gjorde det fick jag vädra resten av kvällen, tänker jag då.

# 6

Lär dig av misstag, kan det stå.

Repetition är inlärningens moder, tänker jag då och gör samma sak igen.

# 7

Älska dina kurvor, kan det stå.

Säg det till den douche som var tvungen att måla en hal väglinje precis där det svänger! – tänker jag då.

# 8

Varje träningspass räknas, kan det stå.

Jaså, kan man ta QOM:s även på gymmet? – tänker jag då.

# 9

Livet är som en berg- och dalbana, kan det stå.

Inte om man bor och tvingas cykla i Västmanland, vet jag då.

# 10

Det är insidan som räknas, kan det stå.

Okej, säger jag och sträcker ut tungan.

1. Känner du dig glad nu när hösten är här?


Både och. Samtidigt som jag älskar höstluften, höstfärgerna och alla häftiga träningsmöjligheter som kommer med hösten – CX, mörker-mtb och löpning t ex så känns det förstås både vemodigt och lite mörkt sådär.

Fast just nu känns det mest så här.

2. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst?

Min älskade Rapha-krage så klart, kanonplagg varje år oavsett vad jag ägnar mig åt utomhus! Av nån anledning är jag sjukt frussen om ansikte, speciellt käken och tinningarna så minsta lilla köldknäpp så får jag jätteont. Alltså – krage på halsen och kinderna, redo för allt! Finns säkert i andra affärer än Rapha men 350 spänn för ett hållbart ylleplagg som håller i många år är helt okej pris enligt mig.

3. Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan – hur såg ditt liv ut?


*Rotar lite i bloggarkivet* Kollade tydligen på Vueltan ihop med Tony. Och läste ut boken om Wiggo, var så himla inne på honom ett tag!

4. Vad gör du om dagarna egentligen?

Jobbar som teknisk konsult med infrastrukturprojekt i Stockholm (fast jag sitter mest i Västerås). Och cyklar, bloggar, lagar god mat och träffar kompisar förstås.

5. Vad ska du köra på för cykel i höst?

Även om träningsmojon växlat från landsväg till stig årstiden till ära så tänker jag inte riktigt lämna in racern på service än. Men det beror förstås på vädret. Jag är verkligen ingen solskenscyklist men med cross och mtb känns det lite halvt onödigt att prompt ge sig ut på landsväg när man kan vurpa sig lycklig i skogen istället, eller hur?

6. Vad lyssnar du på för musik just nu?

Oj, som ni vet så passerar det åtskilliga låtar mina duniga öron varje dag… Men om jag får välja så är det dessa fem låtar jag gillar extramycket just nu ♥

Lana Del Rey – Brooklyn Baby

Little Feat – Dixie Chicken – 2006 Remastered LP Version

Markus Krunegård – Hell Yeah Norrtälje

Iamamiwhoami – Tap Your Glass

Llojd – Jag kommer älska mitt liv snart

Förresten så tycker jag att ni prompt ska följa mig på Spotify. Lyckokatten heter jag där, för musik är den största lyckan.

7. Tänker du resa nånstans i höst?

Förutom de kortare resor till de utomsocknes CX-tävlingar jag kommer att köra så har jag tänkt att kanske hinna med Amsterdam innan snön kommer. Älskar Amsterdam fast jag knappt varit där.

8. Senast tre körda lopp/tävlingar?

Om jag inte minns fel så var det Velofondo Vårgårda (tävling), E18-tempo (klubbtävling) och Tjejgirot (motionslopp) med Cecilia.

9. Vad var bäst med sommaren?

Oj, går det ens att svara på en sån fråga utan att ägna ett helt inlägg åt svaret? Men om jag prompt måste välja så väljer jag det för mig självklara – att jag fick bada hur mycket som helst! För en badgalning som jag finns det liksom ingen övre gräns och denna sommaren var precis sådär badvänlig som en riktig sommar ska vara. Så, bada på plats ett – delat med alla fina resor, möten med kompisar och cykelcykelcykel förstås.

10. Vad var sämst med sommaren?

Nu låter det riktigt klyschigt men att den var för kort. I år ville jag verkligen inte att den skulle ta slut! Plötsligt fanns typ inga lvg-tävlingar kvar att köra (och jag som precis börjat bli stark nog att kunna vara med) och dagarna skulle ägnas åt jobb istället för bad och cykel. Häpp. Tur septembervädret är snällt mot alla oss små människor i år. Och att jag har ett paket kompisfångade vätternkräftor i frysen.

11. Senast köpta cykelpryl?

Måste då vara min underbara mtb-sadel samt mina helt okej-ledlysen för mörkerkörning för ett par veckor sedan.

12. Ditt bästa träningstips inför hösten?

Om jag ska ge ett allmängiltigt tips så säger jag – njut! På hösten är det lätt att falla in i ett slags vemod och och tänka att nähä, nu är det mörkt och kallt och tråkigt men idag finns det så många roliga grenar, både inom cykling (ni vet vad jag menar) och inom andra sporter som kan utövas på hösten att det är bara att välja nåt. Dels höjs motivationen och dels så vilar man mentalt från sin huvudgren (om man nu inte har nån höstsport som huvudgren och har vilat upp sig mentalt under sommaren förstås). Men som sagt – njut. Och en kopp te på det 🙂

13. Hur ser du på framtiden?

Jag ser fram emot all underbar CX- och mtb-träning, alla löprundor, alla fina löv, alla dimmiga morgnar, allt kyligt regn som får mig att skriva vackra låttexter om längtan, alla böcker jag ämnar läsa ihopkurrad i soffan, alla grytor jag tänker laga, alla härliga kvällar jag tänker spendera med familj och vänner. Och så tänker jag bli sjukt stark och oslagbar till tävlingssäsongen 2015. Är ni med mig?

—

Tack för att ni läste. Eftersom jag är så sjukt nyfiken av mig så tror jag att det är bäst att listan skickas vidare. Jag utmanar Helena, Dessi och Elna som gärna får utmana fler. Ni som inte har blogg får gärna dela med er av era hösttankar här under inlägget ↓ Puss!

Bilder: T. Carlsson

Okej, nu får ni dras med en bildserie som ser ut att vara tagen av en spionerande skurk strax efter kriget, men det var lite mörkt, fotografen satt själv på cross och ja, det blev som det blev men jag gillar dem 🙂

Igår körde jag cross för första gången!

Det var skitkul. Jag hade liksom vetat att det skulle bli kul också. Känslan var magnifik. Jag gillar mtb, det är ett roligt och svettigt och häftigt komplement och jag kommer att fortsätta träna mtb och försöka bli rätt så bra på det med etc. men cross är så mycket mer Katja – med bockstyre, kulturen, tävlingsupplägget och allt. Men det hade jag ju förstått redan när jag började titta på cx-races på TV och irl för ett par år sedan.

Hur som!

Igår begav jag mig till Hökåsen-Gropen med enbart ett mål: att rida in Cuben och lära mig hur den dära maskinen med singelklinga fram och SRAM fungerar. Det kändes ovant förstås. Dels sittställningen. Mer höghus än på racer förstås, mindre höghus än på mtb… förstås? Eller..? Växla också, tog ett tag innan jag fattade det där med ett hack – två hack… Kändes märkligt också att jag fick veva på som tusan för att få upp skaplig fart på landsväg men väl ute i terrängen fick jag verkligen använda styrkan i benen för att ta mig uppför backarna. Där saknade jag nästan (men bara nästan) de lättare mtb-växlarna som tar en uppför vilken backe som helst typ bara man vevar tillräckligt snabbt haha. Efter ett tag fattade jag grejen och körde uppför den dära sandiga backen ett gäng gånger för att plåga benen.

Kvällen ägnades mest åt att snurra runt där på banan och leka med växlar, kurvor och andra skojsiga moment. Det skönaste momentet var att trycka på som attan på de packade skogsstigarna. Och känna hur fint blockstyret reagerade på svängar. Det jobbigaste momentet var helt klart sanden. Dels i kurvorna förstås men också nerför. Det är fanken slirigt i sanden nerför! På mtb så går det i alla fall att “sjasa” sig nerför – då tackar man de svampiga tjockdäcken – men crossdäcken är ju smalare och slirar lättare. Blev alltså inte riktigt klok på den dära sanden igår men är inte speciellt besviken. Kom igen, första gången på en helt ny typ av hoj, är ändå glad att det kändes relativt kontrollerat detta körande. Backen tar jag itu med en annan dag, så som jag gjorde när jag var ny på mtb.

Underbar kväll, allt som allt. Det återstår många, många teknik- och träningstimmar innan jag kan börja hävda mig på nån som helst crosstävling (ah men bara den dära hoppa på och av-biten) men jag är full av hopp och motivation. Johan kan förvänta sig ett gäng tusenlappar på kontot och Cuben ska få en skönare sadel.

Vet ni förresten – jag har äntligen nytt träningsvärk i benen! Undrar hur benen kommer att må under kvällens mtb-träning…

Rosen ville ut till Ängsö igår

Nån har sagt att en forskare som studerar atomer är egentligen ett gäng atomer som studerar sig själva.

Lite så känner jag just nu. Min kropp tillhör inte en människa som letar efter sommar i det höstliga utan den består av mestadels sommar som möter sig själv ute i de fortfarande saftigt gröna grässtråna som söker sig mellan ekrarna när jag välter kull min cykel för att pinka och fundera lite över hur det ska bli med si och så.

Jag trivs så himla bra i den här soliga svalkan! Jag kan springa och göra rätt så bra tider igen! Jag behöver inte ha benvärmare – men min jersey klibbar inte och är äcklig ens efter några mil! Och när det mjuka mörkret omsluter staden kommer stjärnorna och faller för alla som önskar nånting väldigt väldigt mycket. Ni glömmer väl inte att titta på stjärnfall som är som synligast vid den här tiden på året?

Så jag är ute och möter sommaren om och om igen för vem vet, varje möte kan vara det sista och så står vi där med den mörka, snölösa november i fickan och hittar ingen mental papperslåda att undanstuva den i.

Cuben vid den dära ökända Gropen. Bild från Johans blogg

Alltså så himla himla uppspelt men också oroad ni vet som man är när man får leka med ny cykel som nån annan haft och ställt in efter sin kropp etc.

Förstår att alla ni var upptagna med att rösta ut smygrassarna ur riksdan igår men vissa av er såg kanske att jag twittrade ut en liten bild på en viss Cube med vitt styre och singelklinga fram!

Cuben som har gett både Åsa och Johan ett helt gäng finfina placeringar, vurpor och annat cxy skoj.

Den blir kanske min i höst.

Och jag ser så fram emot att rida in den! Med start imorgon, nu har jag varit fartlös i dagarna tre så jag bara måste cykla av mig på racern nu när vädret är sådär vackert sensomrigt fortfarande.

Till att börja med så måste jag byta sadel. Jag tror jag börja med att slå på min gamla smala mtb-sadel som ändå är bredare än den som sitter på Cuben nu. Samtidigt så är ju cxande lite stötigare än hardtail-mtbande så egentligen borde jag satsa på bred skön sadelfåtölj på crossen. Vilket jag förstås tänker göra men jag måste banne mig provcykla hojen först och dessutom i sin rätta miljö.

Sedan det där med sittställningen. Jag och Johan är ungefär lika långa men han har något mindre ond rygg än jag. Dessutom är det ju lite scary att som crossn00b sitta för framåtlutad i den bistra västmanländska terrängen med sina fasansfulla sandbackar och annat otyg…

Men nu målar jag fan på väggen. På med ny sadel och så kör jag imorgon.

Nästa helg är det ju episk crosstävling i Hellas, ett fantastiskt tillfälle att både göra bort sig och göra det i TV dessutom, och vilken cykelkatt missar nåt sånt?

Hanna, Ingela och Andreas har åkt 360 km runt den dära hypade ön.

Johan och Tony (och Enköping!) har gjort blårange succé genom att göra Ekerö-CX osäkert igår.

Grannen, Valle, Woldis m fl har lekt järnet under Helgmyset-crossen i Gropen idag.

Anna och AK har vädrat diskhjulen ett par gånger under helgens gång.

OCH VAD HAR JAG GJORT?

Flanerat runt i Sthlm, varit fin i park, druckit kaffe och handlat choklad förstås!

Sånt får en unna sig ibland.

På’t igen imorgon, bra kört av alla som svettats ihelgen!

Puss.