Hej!

Fanken, nu är jag tvångsvuxen igen. Jag har ju haft lillebror 8, hos mig över långhelgen! Alltså har jag kunnat vara mig själv här i dagarna fyra och nu när jag dumpat av honom hemma hos föräldrarna så känns det inte alls lika kul att skjuta maskrosor, provsmaka sig genom allt godis i påsen, råka trampa in i leran, jaga (och bli jagad) friluftsmuseumhöns, vägra nattas fast klockan är nio på kvällen och garva åt knasdjuren i tecknad film.

Det har ju inte blivit så mycket bloggande men ni kan få en liten recap ändå. Jag har:

* gjort alla de ovanstående sakerna plus lite bus till och fått lite skit av de riktigt vuxna för min “pedagogik”

* njutit av satans fint väder

* luftat min nya Catlike Whisper Plus (förtjänar ett eget inlägg, så snygg så skön!) på Tunby-GP

tillsammans med Eva och ett gäng andra skojtävlingssugna cykelharar! Älskar när det är fint väder, helg och folks är glada och kortbyxade och dyker upp. Och när ens egen bror stå publik, med koklocka och allt <3

* ätit för mycket godis (precis som Contis och Johan på bilden, ja ni ser ju på minerna)

* grillat

* sett Amstel Gold – tyvärr på danska (var det så för er med? Tråkigt speciellt när man vet att Vacchi kommenterar!)

* fått min cykel justerad… mer om det senare

* fått bilpunka mitt ute i nästan ingenstans typ och blitt räddad av två local boys med “h a t e” intatuerat på fingrarna, det ni!

* köpt mig en ny magisk ring.

Massa skoj och inte en sen kväll. Dagens kväll kommer dock att bjuda på stenhårda lagtempointervaller, det ska jag (som ju råkar vara ledare och hittat på upplägget) se till 🙂

Har ni haft det skönt under långledigheten?

Här är iaf en som passade på att njuta, lite extra till och med säkert bara för att jag höll på att fota henne!

Puss!

er något röriga Sid… menar Katja

 

Ride reports är ju alltid roligt att läsa, det kan man inte få för mycket av 🙂 Och då inte bara flashiga resereportage utan lika gärna lite utsvängda ord om en grå tisdagsträning. Båda varianterna är inspirerande och peppande för sina egna resedrömmar och träningspass 🙂

Jonatan hade önskat fler vanliga, hederliga ride reports av något lite mindre epic slag. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är värdelös på leana just-in-time-ridereports (Östgötaloppet var undantaget men då hade jag DNF:at och plågades således i bilen, sysslölös och deppig liksom). Jag tränar ju varje dag och känner att typ ehm, det mesta av träningen går ju till på ungefärt samma sätt med små variationer intressanta för mig only. Men jag kanske tänker fel..? Ska bättra mig. Men Jonatan – idag är du i alla fall bönhörd.

Torsdagens pass var gråare än post-bibtvätt-vatten. Jag slutade jobba lite tidigare än vanligt och pallade alltså inte vänta in den ordinarie klungträningstiden. Stack alltså ut med rosen med sikte på snabba fyra mil, mer skulle det varken hinnas eller pallas med med tanke på att jag känt mig krasslig hela förmiddagen. De första kilometrarna gick det oroväckande fort vilket gav en tydlig föraning om vad hemfärden skulle innebära. Jag var dessutom smått nyfiken på hur det onda knäet skulle reagera på att åter utsättas för kompakt istället för mallishojens trippelparti. Efter någon mil svängde vägen och det gjorde även vindriktningen. De resterande tre milen fick jag känna på klassisk västmanländsk slakmota med inslag av kant- och motvind och inga snygga höjdmeter så långt hjulet kunde nå. Just fanken, det är ju så 80 % av våra pass ser ut – kamp mot vinden, kamp för höjdmeter. Grejen är ju också den att vet man att man bara har fyra mil på sig så försöker man pressa på rätt så bra. Jo tjena. I västmanländsk kantvind gäller ordspråket klunglös – chanslös, ni har väl hört det? Eller, chanslös på vinst kanske, om det vore ett lopp, men djävulskt bra träning, det får man sig i alla fall. Så jag fick mig just det. Djävulskt bra om än med medelhavsmått mätt något tråkig mosa-på-träning. Kort, effektivt, enmannaintervaller. Det är ju sånt en får köra här i det platta landet. Intervaller. Och mtb alternativt cross. Enda chansen att komma nära backarna utan att först trampa åtta mil till närmaste landsväg som inte består av horisontella geometrier only. Tyvärr har jag inte hunnit med Strava än, Garmin-grunkar strular fortfarande.

Fyra alldagliga, torra, kämpiga mil. Med en liten känning i knäet på slutet, tyvärr.

Får nog meka lite mer med cykeln ihelgen. Bombsäkert att nån inställning är åt skogen. Jag kände ju fanken ingenting på Mallis trots betydligt hårdare och frekventare körning!

Jepp.

Hoppas önskeinlägget duger!

Helt glad. Helt slut – utan att ha cyklat idag, kan tänka sig! Haft skojiga saker för mig ändå. Varit nämligen till Stockholm och hämtat lillebror, åtta i dagsläget, för stoj och skoj och äventyr över helgen. Jag vet inte vem av oss som är mest uppspelt. Nu är i alla fall ena syskonet utslaget i sängen och jag tänker trycka i mig lite godis fast det bara är fredag och allt.

Imorgon kommer förresten ett önskeinlägg.

Snart blir det dröm- och pepptid för mig mig, med stundande helgmys och kyckligklapp imorgon lördag, söndags-GP med brorsan som koklockeringande åskådare, Amstel Gold och grillning tillsammans med Tony och bäste Johan och någon löptur eller två.

Fan det bästa med småbarn är att de däckar tidigt. Så kan man med gott samvete däcka tidigt man med!

Gnattis

P.S. Gilla min Facebook-sida för att se hur en riktigt trött cykelbloggerska ser ut.

 

 

The drive (up to Cap Formentor) is also famously scary.

A local legend has it that the parish priest and the local bus
driver arrived at the Pearly Gates and only the driver was admitted to heaven.

The reason?

He had led far more people to pray.

(härifrån)

Ända sedan jag fick veta att det fanns en superduperavlägsen fyr välskyddad av svårforcerade berg och odjursbebott hav – och dessutom med ett mytomspunnet gamla världen-lyxhotell vid – på Mallis har jag vetat att jag en vacker dag måste cykla dit. Allra högst söderut, ute på en egen halvö, omringad av bukter med det turkosaste av vattenslag.

Cap Formentor.

Så en vacker mallisdag, efter att ha ballat ur på de osportsliga figurerna av vår klunga som inte hade tålamod att vänta in en efter en kisspaus (ett eget inlägg om detta störda beteende kommer kan jag skriva under på!) bestämde jag mig på enkatjadistans till Formentor istället. Från Arenal, alltså. Men först måste jag genom ön. Rätt som det är så swischade en liten Svegs IK-klunga förbi och jag var inte sen att spänna vaderna och planka på grabbarna! Vinkade hejdå och tack i Inca och stannade till och åt en energikaka medan jag kollade på solhärjade arbetargubbs som gjorde en sista insats före den stundande siestan.

Och sedan kom jag ner till Puerto Pollensa och drack min caféconlechegracias i sällskap av några teamkittade tyskar på ett sunkigt eroskibar med utsikt mot Formentor⇒-skylten, pluggade in hörlurarna och påbörjade den första stigningen, den mot Formentor (stället före fyren). och jag älskade det jag såg och jag såg att de jag mötte och de jag inte mötte men hade velat möta älskade det de såg de med, oavsett var de befann sig just då.

Precis så kändes det.

Långt bort från inlandets tungsinta hetta öppnades vidder så storslagna att det är nästan lite för transcendent för en cykelblogg.

(och så var det något dryg klättring på vissa partier så jag stannade till och tog kort à la värsta fotograf liksom) och rätt som det var så befann jag mig uppe vid första anhalten! Anhalten innehöll förutom en lyxkörre ett gäng biluppburna wow-åhh!-oh my God-turister, svettiga cyklister samt en och en annan vandrare med tillhörande pinne vandrar-style.

Och så mig – lyckligare än på många timmar men djävulskt varm efter en kort fuskspurt uppför de sista metrarna (så att det skulle se ut som att jag varit snabb hela vägen uppför)

fotad av två snälla cykelgubbs, i svartvitt för att linsen hade immats ihjäl så färgkvalitén blev sunk. Borde ha tagit av hjälmen och släppt ut håret inser jag nu i efterhand. Förevigade min styva hyres-Cube, vädrandes i kalksten. Jag fortsatte. I början gick det oroväckande mycket brant nerför.

Eftersom det liksom bara fanns en väg ut till fyren så insåg jag rätt så fort att ett gäng kilometer serpar neråt skulle vända sig uppåt på vägen hem. Men jag är inte den konsekvenstänkande typen så jag blåste på nerför obekymrad som det här lilla djuret som med lättsamma getasteg tippade omkring uppe på det som visade sig vara The Cap Formentor.

Förresten var det fullt av rättframa bergsgetter runtom serparna. Undrar om det är före detta bergcyklister som även efter mänskolivets slut fortsätter leva som de alltid velat, fast med något lurvigare ben? Till min besvikelse låg det berömda hotellet nere i dalen så jag fick tyvärr skippa hotellunchen och återföra energi uppe på fyrens hemskt oprisvärda men förstås ofrånkomliga och alldeles fantastiskt belagda fik. Och precis så här blöt jävlig och nöjd såg jag ut. de flesta satt ute i solen men terrassen saknade skugga och jag är en svalkälskande rackare. Och ingen svalka är skönare än månghundraårig kalkstenssvalka.

Så jag åt och njöt av det jag såg och det jag kände inombords just då (det är nåt med oss cyklister och höjder, det vet ju ni själva). Och sedan blev jag extremt förbaskat kissnödig men passade på att gå ner till utedasset med värdighet à la hotellgäst.

Lät mina skoklossar låta lite extra mycket och kunde inte dricka mig nog på havets avspegling i himmelen, eller var det tvärtom, grym poesi i alla fall.

Se på mig, jag håller världen i min mavicklädda handflata. Kissade, snackade lite skit med en cannondalekittad urtrevlig engelsman som bjöd mig till England för att kolla in årets Touren och klickade i.

Hem är liksom alltid lite jobbigare än hemifrån. Dels har man liksom gjort sitt redan och dels så är man smått trött. Det började dock dra sig mot kvällen och blev således svalare och alltså mycket enklare att ta sig an höjdmetrarna. Hade dock finfina låtar inne i huvudet, gott om vatten i flaskan och pigga ben så det var inga problem!

Energin tog dock lite slut i Inca (oh not again) så jag hamnade på ännu ett käckt eroskivaruhus som dessbättre hade grymma priser på lokala bakverk och sötsliskiga energidrycker. Perfa! Väl ute ur Inca upptäckte jag den smått jobbiga detaljen att det började blåsa motvind och så fortsätta hela vägen ner till Arenal.

Tanken på att mina klubbkamrater redan börjat kalasa på hotellets episka kvällsbuffé fick det att vattnas i munnen och suga lite i magen…

Om jag hann till buffén?

Klart. Efter ett par kolla-på-kartan-stopp samt lättare vilseåkning bland de mindre bekanta utsocknesbyarna i närheten av Palma. Hade det inte varit lika klibbigt, tidspressat och glömskt av mig så hade jag fotat ännu mera.

Nästa gång ni är på Mallorca så tycker jag att ni prompt pallar era lycrarumpor ut till Formentor. Bered er på hemskt sunkig beläggning i vissa vägpartier, handskpadding är nästan ett måste där. Det är liksom kvintessensen av cykling, turer som denna. Bor man närmare Formentor så kan man med fördel kombinera turen med lite extraklättringar Pollensa – Lluc eller andra variationer.

Jag är salig än idag. Nästa gång tar jag dit något distansälskande sällskap och stannar till vid det flotta hotellet. Något säger mig att det är hemskt trevligt där ute på hotellet terrass.

Hålla champagnekupan i ena handen och resten av världen i den andra.

Ursprungsfoto: Håkan Åkesson

Igår ledde jag ut min grupp mot Hässlö där vi skulle ha vårens första lärarledda teknikträningspass. Nu försöker jag träna teknik så mycket jag kan på egen hand alternativt med andra men då oorganiserat men att göra det lärarlett och organiserat är helt annan lyx!

Dubble svenske mästaren Thomas Eriksson bistod med upplägg, råd och tips!

Ursprungsfoto: Håkan Åkesson

Grannen och Västerås stiligaste rising star Alva körde järnet!

Gott om folks dök upp, från nybörjare till snabba ena! Det är det som är så kul med teknikträning – alla oavsett fartnivå kan behöva sig en omgång tips och framför allt tankeställare kring hur man ska hantera cykeln. Landsvägscykling är ju en intelligent taktiksport så det är aldrig fel att träna hjärnan, oavsett om man har tävlingsambitioner eller vill bli en säkrare cyklist ute på motionsrundorna.

Jag har rätt så bra koll på mina svagheter och det är främst klunghantering i höga farter. Jag har inga större problem att vara en smidig daredevil när jag kör själv – men jag påvisar en viss osäkerhet i kurvorna / vid kantvind / i styre-mot-styre-moment vid höghastighetsklungkörning. Hur tränar man bort sånt? Jo, dels genom att analysera och förstå sig på sina svagheter men främst genom att träna, träna, träna och förstås – tävla. Det är just därför det är så himla bra med träningstävlingar som klubb-GP! I skarpt läge har man inte tid för villrådighet och våndor. Och visst riskerar man vurpa. Men det gör man ju ännu mer om man är osäker på sig själv och cykeln!

Den gamla klyschan repetition är inlärningens moder är så himla sann när det gäller träning. Testa själv! En klassiker är ju att cykla ut till ett öde industriområde någon ljus kväll. Välj en random kurva. Cykla typ tjugo varv så du tvingas passera kurvan varje gång. Jag sätter tusen spänn på att du redan efter fem-sex varv kommer  att känna dig mycket säkrare och våga luta cykeln mycket mer samtidigt som du bromsar mindre. Samma gäller för typ samtliga teknikmoment. Kör, kör och kör lite till.

Tack Thomas Eriksson och resten av gänget för ett grymt braigt och nyttigt pass.

Fick häromdagen ett bra mailtips av läsaren Jonas: Twitter-taggen #ReplaceBikeWithCar.

Vad går den ut på?

Jo, lite liknande omvänd logik som jag en gång tillämpade i blogginlägget Dyrare och snabbare bilar fara på vägarna! där jag skrev om en cyklisthater-artikel ur Expressen. Folks som är trötta på att cyklister behandlas som ett slags marginellt whatever i media postar bilnormativa påståenden på ett sätt som gör det väldigt tydligt att bilen. jämt. får. företräde. i debatten.

Till exempel:

Cars are great, but I don’t think the city is a safe place to drive them. #ReplaceBikeWithCar

Cars don’t belong on the street. If you want to go for a drive, use the freeway — it was built specifically for cars. #replacebikewithcar

Cyclists found not guilty of causing death of a driver as the sun was in their eyes. #replacebikewithcar

The bike ran over the man, killing him. No criminality is suspected. #ReplaceBikeWithCar

I stop driving my car in the winter. I’m worried about getting hit by a thirty-pound bike careening out of control. #ReplaceBikeWithCar

“You DROVE here? In the RAIN?” #ReplaceBikeWithCar

och den bästa hittils – även den sorgligaste förstås:

I’d like to let my kids drive cars on public roads, but I love them too much to let them risk their lives #ReplaceBikeWithCar

Hemskt, när man tänker efter. Men sådan är verkligheten och debatten måste fortsätta, liksom ögonöppnare hagla. Tack Jonas för tipset. Kom gärna med egna tweets och tagga dem med #ReplaceBikeWithCar!

Puss.

Första passet på Mallis – den klassiska Randa-stigningen – blek, hjälmrandig och glasstinn!

Fy va svårt det är att landa här hemma. Att komma hem är den jobbigaste delen med att resa. Jag är inte riktigt en sådan åh va mysigt med vardag hemma-person. Den stora delen av min vardag går ut på att hitta på saker för att slippa känna av den. Så glad att jag är cyklist, blir ju små resor med nya upplevelser typ varje dag. Enda vardagsgrejen jag gillar är laga god mat i mitt kök, sova eller typ ligga utsträckt på sängen med en rolig bok och en kopp te med en citronbit i och en chokladbit till. Annars kan jag i princip flänga runt hela tiden. Det stressar mig inte. Det lugnar ner mig.

Går runt och har som vanligt svårt att känna av verkligheten. Vill inte riktigt vänja mig vid det bergs- och havslösa landskapet, vid de tysta rösterna i affärerna, vid de tålmodiga köerna, vid de sura bilistblickarna. Fan, samma sak varje gång. Det roliga är att jag får träffa mina kompisar igen! Igår kom Grannen och Anna över och plötsligt blev hemmavardagen lite enklare att stå ut med.

Var igår tvungen att vila cykelpsyket efter mallisveckan och östgötaeländet. Avstod alltså Mälarcupen Tempo igår. På’t igen ikväll för då ska det tränas teknik på halkbanan. Fegismagen knyter sig som vanligt lite inför pass som detta – typ varför kan vi inte bara cykla rakt och fort istället gnäll gnäll – men jag vet att det kommer att bli både roligt och lärorikt GP-style! Måste dessutom återvänja mig vid rosen efter att cyklat på en större Cube i åtta dagar. Hoppas så många Västerås CK-are som möjligt dyker upp och tränar med oss ikväll!

Uppe i Montuïri, lyckligt ovetandes om att den supersmarta genvägen inte kommer att sparas.
För övrigt, sjukt finaste fikaställe i hela stan – utsikt över typ halva ön! –
kommentera om ni vill ha platsinfo så ska jag leta reda på det manuellt

Fan också. Alltså jag älskar siffror och speciellt träningssiffror och skarpa analyser. Jag älskar räkna och i utvecklingssyften analysera mil, höjdmeter och stravautmaningar och därför har jag lagt feta cashmoney på teknikprylar som är tänkta att vara till hjälp. Gissa kriget inne i mitt analytiska sinne när jag upptäcker att alla mallisrundor utom de tre sista är spårlöst borta från min Garmin 510-enhet och det finns inget jäkla sätt att få tillbaka dem. Alla mil! Alla höjdmeter! Alla varv! Intervaller! Och det viktigaste av allt – alla mellanstopp och braiga nya vägar jag så gärna velat spara till nästa års äventyr. FAN FAN FAN.

Nu har jag bråkat lite med supporten och kommer att skicka in enheten. Rundorna går däremot inte att få tillbaka. Tur jag upplevt, fotat samt skrivit ner antal mil (som om det vore enda väsentliga) i telefonens anteckningar-app. Yey.

Dumma Garmin.

Hej.

Hade tänkt att posta ett gäng fina bilder och cykelglassiga minnen från min mallisvecka idag. Fixar dock inte riktigt det just idag. Läste med bestörtning igår kväll att ett par klubbkamrater till mig blev igår vittnen till den hemska olyckan som tagit livet ur en CK Ceres-cyklist. Det kan ha att göra med sättet min Peter gick bort på, men jag tar varje cyklistolycka lite mer personligt än vad jag kanske borde. Så jag deppar hela dagen idag. Saken blir inte bättre av att jag vet precis hur vägen där stackars mannen förolyckades ser ut. Det var ju bara några dagar sedan jag själv cyklade där.

Faktum är att Camí de Can Cabrians är en av de vanligaste vägarna som cyklisterna som bor väster om Palma tar inåt ön. Jag skiter i om det upplevs som tjatigt, men räddar den här påminnelsen en extra cyklistskalle så är jag typ lite mindre deppig, okej? Då studerar vi den sablans farliga olyckskurvan vars adress är denna.

Så här ser den ut om man cyklar mot Ljucmajor (Hilton ligger till vänster):

Så här ser den ut om man cyklar från Ljucmajor (Hilton ligger till höger):

Google Maps-bilderna må vara smått vidvinklade men en sak är säker: kurvan saknar helt och hållet sikt – vare sig för cyklisterna eller för andra trafikanterna!

Saken blir inte bättre av att det finns en tredje väg insprängd i kurvan (vy från denna tredje vägen):

Faktum är att en sådan kurva inte borde förekomma överhuvudtaget. Den saknar både sikt, stopp- och väjningspliktsmärken, stop- och väjningspliktslinjer, farthinder… Fan, ingenting är rätt i den här förbenade kurvan.

Vad kan vi som cyklar göra då?

Jag tror vi alla kan svaret men blundar för det i stundens hetta. Vi ska helt enkelt ta det väldigt, väldigt, väldigt lugnt och varsamt och hålla oss så långt höger det bara går. Hur många gånger har jag inte själv känt mig som värsta fega tönten som legat ett par meter efter den snabba klungsvansen för att jag inte vill krocka med något annat (kan ju vara en annan cyklist också!) eftersom jag råkat hamna i motgående fil!

Ge fan i att hetsa i kurvor med skymd sikt. Använd hjälm använd sund förnuft, använd logik och tveka aldrig att riskera bli avhängd. Hellre levande avhängd än… ja, ni fattar. Snälla, var försiktiga där ute. Det finns gott om vägar att accelerera på – och där sikten är milslång. Hiltonkurvan är inte en sådan.

För övrigt vill jag tillägga att jag förstås inte vet de exakta detaljerna av den förolyckade cyklistens agerande – men nyheten har fört mina tankar på allt elakt som kan hända i kurvan han förolyckades i. Mina tankar går till CK Ceres och cyklistens anhöriga. Må hans sista stund varit fylld av cykelglädje <3.

 

Hej. Sitter som illustrerat i bilen och huttrar medan seniorerna kör sitt östgötalopp ute i den blåsigaste blåsten i min cykelkarriär ever! Jag ångrar lite att jag startade i D Sport-klassen – som enda tjej blev de överraskande byarna lite för mycket för mitt post-sol-och-värme-psyke så jag valde mellan att gå i backen (hörde förresten att några av elitgubbsen gjort det, typiskt oss plastraketgenerationen! ;)) alternativt skita i’t och jag valde skamlöst det sista. Nästa gång det är för få (läs noll) brudar i D Sport tänker jag lika skamlöst starta med eliten. Hellre avhängd än köra linje själv, är inget tempolopp heller liksom. Om jag är besviken? Jo. Om jag ger upp? Knappast. Jag är än mer taggad. Men inte just idag.

Jag är hur som tillbaka från Mallis! Det har varit en fantastisk, stärkande men också tuff vecka och jag har en himla massa skoj att både visa er och berätta. Nu ska jag dock unna mig en kopp funkisté och knäppa lite bilder. Och sedan åka hem och ta itu med det typ tråkigaste – packa upp och tvätta – innan dagens ändå roligaste – pariråbä!

Haha, verkligheten har verkligen (eh) mött en med en rejäl up yours. Från 20+, sol och vindstilla till detta vindinferno!

Ändå skönt att vara hemma. Solbränd, lite senigare, redo att fortsätta cykla och blogga om det bästa jag vet.

Och jo, klart jag saknat er!

Puss.