Månad: februari 2014

Hej. Ska ni se en fredagsfilm idag så ska ni se denna. Dessvärre visas den gratis enbart idag, därefter kommer den att kosta.

Filmen är ett fantastiskt retrodokumentär från 70-talet och visar 1974:s Giro – självklart med prins* Eddy i huvudrollen. Jag är fantastiskt uppspelt, dels för att det inte är så långt kvar till årets Giro, dels för att vårklassikerna börjar IMORGON (pepp pepp!) och dels för att jag ska leda nyutvecklat spinningpass imorgon. Filmen blir då den perfekta uppladdningen ikväll.

Finns uppe på Rapha precis här.

Glad fredag på er!

* kungen har varit, är och kommer alltid att bestå av lika delar Coppi. Drottningens namn får ni lista ut själva.

Det finns en fin väg vi västeråscyklister brukar ta ut till natursköna Strömsholm – en väg som är lika populär tack vare sig kurvor och småbackar som den är uttjatad för det är banne mig vartannat pass som vi kör den. Vägen heter Rytternevägen och man passerar alltså ett mindre samhälle som ju är döpt till Rytterne.

Någon kilometer efter Rytterne ligger en mindre gård strax intill vägen. Stugan är faluröd, ligger uppe på en gräsbacke, kantas av gamla äppelträd och grejs och den nationalromantiska idyllen är så när som fullkomlig.

För dem som bor där, förvisso.

För oss som passerar gårn i höga hastigheter (vi tränar ju ffs!) är passagen snarare förknippad med vurprisk av grandiosa mått.

På gården bor det nämligen höns. Ni vet, sådana brunprickiga oförargliga smått korkade fjäderdjur som badar sandbad, värper ekoägg och föder gulliga gula kycklingar. Exakt sådana höns är det.

Men en sak skiljer detta gäng från vanliga, timida randomhöns.

Anfalls- och dödslängtan som genomsyrar gängets beteende.

Rytternehönsen älskar nämligen att vistas ute i trafiken, helst cykeltrafiken. Fast de har hur mycket plats som helst att härja på – de bor banne mig på en gård med mer mark än vad som är ödmjukt! – så ska de prompt ramla ut på vägen just när vi ska passera den. Enbart under sommaren som gått kan jag räkna till minst tre gånger då det nästan slutade i klungkrasch. Rapporterna ramlar in titt som tätt, från samtliga fartgrupper. En hinner ju knappt väja sig för de luriga satarna när de plötsligt uppenbar sig ur nån vägnära grästuva. Då önskar man att man var den avhängda ett par-tio meter efter klungan…

I söndags klarade vi oss. Då höll sig skrällena innanför sina ägogränser. Blicken sa dock nåt helt annat. På nåt sätt kunde man av deras uppsyn läsa av att Fan, vi hade ju velat sabba för er idag med, men hörde inte att ni kom farandes, era cyklistjävlar.

Egentligen hade det räckt med lite stängsel som skulle göra vägen något säkrare både för djuren och för oss passerande. Men det vore lite väl simpelt kanske, och skulle vägra Rytternehönsen deras enda chans att bejaka sin mörka, suicidala motionärsjävel-föraktande sida. Deras enda chans till living on the edge, mellan banala gullig kycklig ur ägg-värpningstillfällen.

Hej.

Medan jag jobbar häcken av mig – ni anar inte – så kan ni ta och inspireras av bli avis på min feta cykelhelg 🙂 Fem bilder som liksom säger allt +ANNAT!

ett. Min feta (bokstavligen) Canyon, en osmidig men djävulsk hållbar rackare som lekte järnet ute på den blåsiga landsvägen både lördag och söndag och nästan körde på suicidala höns* ute på Rytternevägen. Notera nödlösningsvattenflaskan, visst är den f..?

två. Mitt fantastiska, egentillverkade anti-bonka-bakverk Cykelblaffa^TM – en känga i matkonsttabelissemanget, platt som pannkaka och gudomlig som tusan

tre. Markans alla satans fantastiska bakverk, hästläppen (yes, så hette deras munkvariant med sylt i) var typ godaste jag ätit sen Frankrike

fyra. Tåligt och stiligt svartklätt draghjälp, älska cykla med stiliga sjukt snabba sjukt starka ena /ytlig rackare

fem. Godislass framför Ruta del Sol på söndagskvällen. Ana slapphetens grad.

* suicidala höns – får ett eget inlägg, helt galna ena

Nu – tillbaks till jobbet och träningen.

/detta inlägg skrevs i en webbläsare Gud glömde, under kortaste tiden ever. Förgät mina eventuella typos och sånt nu. Puss!

Hej.

Ni vet, vissa saker går inte att förklara med hjälp av standardlogik. En sådan sak är hur jag mår under tidig vår, ni vet sådan där härlig, ljusbringande, upplyftande hoppingivande tidig vår, då människor plötsligt kommer på sig själva le utan anledning, när understället inte längre behövs för att ta sig till jobbet, när solen äntligen värmer och lyser upp allt damm som samlats under den lilla mängden snö som den snåla vintern bjudit på. Så, hur mår jag då under den här perioden?

Jag mår piss. Jag mår aldrig så dåligt som under den här härliga satans ljusväckningen som bara tar mig på sängen, lyser upp alla världens skavanker, tvingar mig att instämma i åh så fiiint med lite värme-påpekanden men som ju inte ger några blommor, riktig värme eller ens möjlighet att skippa strumpbyxor under kjolen. Men äsch. Egentligen är det ingen förklaring, det med att det inte finns några blommor. Jag mår bara dåligt av våren. Har gjort det hela mitt liv och ingen speciell trauma eller liknande ligger bakom det. Mamma är likadan. Finns säkert flera, även om vi förstås är bra färre än den positiva armén av lyckligt lottade jävlar som älskar våren och gärna basunerar ut det.

Känslan kan bäst beskrivas med måttlig till hög tyst panik med inslag av tomhet. Under panikperioderna får jag svårt att sitta still och andas lugnt utan måste fly, bara liksom lämna platsen, jag kan, förmår mig inte vara kvar. När jag gick i plugget kunde jag ibland lämna skolan mitt i lektionen, bara för att sedan driva omkring i stan helt och kvävas av ljuset. Sedan brukar det lugna ner sig och då kommer den gråa apatin. Och då sitter jag bara still, med gardinerna fördragna. Sitter och väntar på att apatin går över (oftast sker det i samband med att det blir mörkare ute), kanske att någon jag känner ringer och pratar med mig, någon kommer över, någon behöver tas hand om, något måste fixas fast jag knappt förmår mig att resa mig från platsen där jag suttit och stirrat i minuter… kanske timmar.

Men ju längre våren går och ju grönare det blir ute så lättar ångesten. Och sakta men säkert omvandlas den till sommarglädje som kulminerar under den gladaste årstiden av dem alla – den skinande, svala, färggranna hösten, förälskelsens tid.

Men saker har blivit bättre. Jag är så glad att jag är cyklist. Stark, uthållig cyklist som tillhör armén glada konditions- och friluftseskapister som flyr både det ena och det andra genom att träna häcken av sig. Och medan på sommaren och hösten så flyr jag till cykellyckans land så är tidig vår tiden då jag mest flyr ifrån mitt sinnelag. Och det är inget jag skäms över. Hellre utmattningens vårskrik än ångestens vårstön, eller hur?

På köpet så får jag se lite blommor som börjar ta sig upp på vissa skogsgläntepartier. Se där, det finns hopp för våren också.

Hej och glad måndag på er!

Jag mår så satans bra, helt seriöst alltså, fatta fått cykla både lördag och söndag, tio mtb-på-asfalt-mil och i mycket motvind och utan smärta i vare sig ryggen, halsen eller knäet! Och sett sol dessutom, bara en sådan sak.

Idag har jag häcken full med jobb och grejs. Håll ut för mer utförligare racerapport.

Och ja, det är sista gången jag cyklar i skidjacka…

Puss!

God morgon!

Fick följande pressmeddelande från grymma cx-silvermedaljoren Helen Wyman igår morse:

Milestone: Koppenbergcross is the first European cyclocross to give equal prize money, powered by Twenty20 Cycling.

The Koppenbergcross in Oudenaarde sets a new milestone in the history of cyclocross. In cooperation with the American company Twenty20 Cycling we are the first European cyclocross to provide equal prize money for men elite and women. So far there was a gap of over five thousand euros between the prize scales for men and women in first category races, such as the Koppenbergcross. A gap that the Sint-Pietersvrienden, organizers of the Koppenbergcross, now decided to close.

The winner of the GP Twenty20 Cycling (the new name of our women’s race) on Saturday November 1st 2014 is no longer rewarded by 350 euros but by 1667. Exactly the same as the next winner of our GP Willy Naessens for men elite. The same counts for all riders further down the results of our men and women’s race. A clear signal with which we hope to help the current growth of the Koppenbergcross and women’s cyclocross. So far, the world championships were the only cyclocross races on European soil to give equal prize money.

The British rider Helen Wyman – European champion cyclocross, member of the cyclocross committee of the international cycling federation, triple winner of our race and resident of Oudenaarde – is obviously happy with this step. “In my eyes, this is a huge step. It is a very significant moment for women’s cycling.This allows women to make one step up the ladder towards equality. I spend a lot of my free time trying to advance women’s cyclocross and I hope this will lead to a chain reaction of races who do the same, as I know the support is there from sponsors, supporters and riders. To be a part of this development for the sport is fantastic for me.”

“For the Koppenbergcross to be the first race in Europe to do this is very special.  I love the Koppenbergcross, to me it is the biggest race outside of the World Championships.  It is legendary.  To have an American sponsor back the race shows how significant it is around the world.  I can’t thank Twenty20 Cycling enough on behalf of all of the racers that take part next season.  I’m certainly already looking forward to the GP Twenty20 Cycling and hope to collect another cobble stone in 2014.”

Kristopher Auer, manager of Twenty20 Cycling, is proud to connect the name of his company to the women’s race of the Koppenbergcross. “Twenty20 Cycling Co. is a small two-store bicycle shop located in Baltimore and Savage, Maryland in the United States. One of the things that makes our business unique is how it developed from a cyclocross background. Since before we opened our business I have been supporting the growth of cyclocross in America. I was promoting UCI cyclocross races in Baltimore nearly a decade ago when I met my future business partners. Growing the sport has always been on our agenda and I’ve always looked to ensure both women and men can race with equal opportunity.”

“There have been a lot of discussion recently about the globalisation of the sport, and women’s racing is high on the agenda for change. Following discussion with Helen Wyman, a six-time winner in our UCI races in Baltimore, we looked for an opportunity to do our part to help advance these two key areas of change. As a company we are excited to be part of such a prestigious event as the Koppenbergcross. It is an amazing race with its own rich history, tough conditions and a fantastic venue. We are proud to be part of what I believe to be an important, if not historic, moment for women’s CX and women’s cycling in general. The growth of women’s sport is not to be ignored and we are hopeful that support of the Koppenbergcross will send a powerful message in Europe and the United States that the time is now.”

Egentligen så är det helt vansinnigt att det inte är så överallt! Lika vansinnigt som att damloppen oftast snabbspolas (tillsammans med juniorerna och U23:orna) strax före det riktiga loppet börjar. Men alla kämpar lika hårt och därför ska vinnarna – alltså de som överhuvudtaget berättigas till priserna – dela på kakan. Gäller förstås även juniorerna och U23:orna 🙂 (dessutom vurpar juniorerna/U23:orna oftare och ger alltså mer reklamtid på de kritiska ställen…)

Ha en super lördag nu!

intet ont anandes drickandes latte på macken i Hallsta…
självklart var det laktos i latten (duh) vilket ju orsakade magknip på vägen hem

Slöhej fååååks.

Ligger äppelmos i soffan och är sådär fnissigt lyckligt som jag brukar bli efter

cykeltur 🙂

Och vilken tur också!

Tänkte visa bilder och så imorgon.
Men ikväll är jag äppelmos. Dagens fem mil på trög-mtb, i snålblåst – men också sol under några lyckliga partier! – gjorde sitt mot mina efter all sjukdomsdvala, småsvaga spiror. Imorgon kommer dock turen utökas till runt åtta-nio mil, fast på lättare växlar. Rulla ut.

Nä, dags för hemlagad äppelpaj nu.

/lycklig cyklissa

Hitta fem fel fem nyttigheter på bilden

Läser följande pressmeddelande som snurrar runt på Facebook och andra sociala medier just nu:

Nu kraftsamlar Cykelbranschen inför Cykelns dag den 10 maj, en riksomfattande manifestation
som ska låta tala om sig: 

– Cykelns dag ska bli större än Kanelbullens dag. Kanelbullar gör dig tjock och sjuk. Cykling däremot är hälsosamt och bra för miljön, det är väl mer värt att fira, säger Kaj Vestman, ordförande i branschföreningen FoG, Svenska Cykelfabrikant och Grossistföreningen.

Första tanken är förstås att fasiken va härligt. Klart Cykelns dag ska bli stort och grymt och förstås större än den dumma kanelbullens dag, för vem firar den anyways?

Men sedan drar jag ner på hjärnan och kopplar på cykelhjärtat istället.

Hjärtat som brinner för cykling som något som i min värld inte ska vara förenligt med den ångest som uppmuntras genom påståenden som Kanelbullar gör dig tjock och sjuk.

För det är så jäkla fel det bara kan bli! Det finns ingen substans i en normalgräddad kanelbulle som per automatik gör dig sjuk. Det som däremot kan göra dig sjuk (som kvinna ligger du i en extra risigt till, med ideal hit och dit!) är all den onödiga stress du utsätter dig själv genom

att ta till dig budskap som direkt anspelar på din kroppsuppfattning, och alltså får dig att fundera över din tillräcklighet 

vilket ju är rätta vägen ner i matångest- och vikthetsfördärvet!

Och då vill jag inte ens kommentera det där med tjock. Orka hetsa mot de mer större vikt än vad mellanmjölksnormen föreskriver. Orka ge människor ännu mer ångest och skam över sin kropp än vad de redan säkerligen får stå ut i dagens viktfixerade samhälle. Orka blunda för att typ majoriteten av dem som motionscyklar har ett eller fler par kilo än vad de “borde ha” enligt kostdoktorn men mår bra ändå och faktiskt gör jävligt bra ifrån sig på vägen och på stigen och i stugan. Sjuklig övervikt är däremot ett problem. Men jag tror inte att ångestladdade budskap är rätta vägen att ta itu med problemet. (Ok, kommenterade ändå)

Varför sån big deal av ett skämtsamt påstående av oförargliga cykelhandlare, Katja?

Jo.

Jag är glad att den svenska cykelhandlarbranschen kraftsamlar och tänker göra någonting festligt. Och jag hoppas förstås att firandet blir stort och mysigt och fullt med kanonerbjudanden för oss cykellovers.

Men Cykelns dag är inte bara en manifestation för cyklandets många fördelar, det handlar också om att visa allmänheten att det är hos kunniga fackhandlare som man köper säkra kvalitetscyklar, monterade av utbildad personal. 

– Oavsett hur man använder cykeln, för motion, pendling eller rekreation, så är det ett transportmedel som ska vara säkert och tryggt. Tyvärr säljs en hel del farliga skräpcyklar på marknaden som inte alls lever upp till en god kvalitets- och säkerhetsstandard, säger Kaj Vestman.  

Kalas. Men då säger jag så här, kära Kaj Vestman & Co.

Kanelbullar är jävligt gott. Speciellt extragott efter att jag har cyklat en mil eller tjugo. Och jag önskar verkligen att Cykelns dag ska bli lika stort som Kanelbullens dag.

Faktum är att jag lätt hade kunnat kombinera dessa två dagarna. För i min värld är cykling lika med livsnjutning. Och ingen, speciellt inte folks som jag köper min livsnjutning av, ska bestämma över vad jag trycker i mig och hur jag ska se ut för att må bra. För det är inte fett och socker som är onyttigt. Det är däremot människors okunskap, och de andra mindre noggrant tänkande människornas försök att styra oss genom att ge oss dåligt samvete.

P.S. Sen får man inte glömma att både Cykelns och Kanelbullens dag är något handlarna anordnar dvs. inga ideella organisationer precis. Men ändå! Reklam påverkar oss mer än vad vi tror.

Och här kom det ju – gårdagens blodiga besked som gjorde mig fett glad! Även om jag teoretiskt sett inte borde ha nån skit i blodet – var ju till exempel blodgivare under hela gymnasietiden och är egentligen en frisk rackare – så har jag ändå varit orolig, då jag dratt på mig en massa skitsjukdomar, som bältros för några år sedan, halsfluss x 3, diverse förkylningar under senaste året etc etc. Så jag började ju undra om jag inte led av nåt superfarligt ettrigt läskigt, som brist på någonting viktigt, typ kroppar (man pratar alltid kroppar av nån anledning, vita, röda, nästan som ett krig, men men, blod är blod). Men nej då! Inga superfarliga ettriga läskigheter annat än överskott av chokladbitar simmar tydligen runt i mina kärl. Däremot så sa doktorn att min psoriasis kunde tyvärr påverka min känslighet för infektioner. Ännu en anledning att köpa på mig urläckra cykelhandskar i dyra tvättbara material 😀

Tänker vara extrastöddig mot kroppen min ihelgen…

…nädå. Tänker vara len, varsam men bestämd. Vi ska tävla och vinna i år, jag och kroppen.

Och ja, blodkropparna, ni får också vara med!

Puss.

God morgon folks!

Djävulskt blöt och utsmetad Katja är jag idag. På vägen till jobbet envisades snön förstås med att åka in rakt i ögona mest hela tiden. Men vafasiken, det är inte så ofta man träffar på den där vintern nuförtiden så dumt att gnälla! Dessutom kände jag mig nästan lite teatraliskt snygg men Alex DeLarge snedstreck ledsen burlesk person-looken imorse innan jag tvättade av den för kollegornas skull. Tyvärr misstänker jag att allt det fina hinner smälta bort ikväll. Får se om jag orkar slaska ner mig och Canyonen eller om det blir distansspinning med klubbfolket imorgon.

Idag tänker jag fira gårdagens glada besked (!) med att köra klassisk intensivjympa med min favvoinstruktör och toppa sedan med smärtsam stretch. Knäet strulade häromdagen då jag körde spinning så jag törs inte cykla längre än till gymmet idag. Denna vecka har ju tyvärr igen varit en återställninsvecka dvs. varannan dag träning, varannan dag vila. Men nu i helgen accelererar vi lite.

Ha en superfredag folks!