Anfall av suicidala cykelhöns

Det finns en fin väg vi västeråscyklister brukar ta ut till natursköna Strömsholm – en väg som är lika populär tack vare sig kurvor och småbackar som den är uttjatad för det är banne mig vartannat pass som vi kör den. Vägen heter Rytternevägen och man passerar alltså ett mindre samhälle som ju är döpt till Rytterne.

Någon kilometer efter Rytterne ligger en mindre gård strax intill vägen. Stugan är faluröd, ligger uppe på en gräsbacke, kantas av gamla äppelträd och grejs och den nationalromantiska idyllen är så när som fullkomlig.

För dem som bor där, förvisso.

För oss som passerar gårn i höga hastigheter (vi tränar ju ffs!) är passagen snarare förknippad med vurprisk av grandiosa mått.

På gården bor det nämligen höns. Ni vet, sådana brunprickiga oförargliga smått korkade fjäderdjur som badar sandbad, värper ekoägg och föder gulliga gula kycklingar. Exakt sådana höns är det.

Men en sak skiljer detta gäng från vanliga, timida randomhöns.

Anfalls- och dödslängtan som genomsyrar gängets beteende.

Rytternehönsen älskar nämligen att vistas ute i trafiken, helst cykeltrafiken. Fast de har hur mycket plats som helst att härja på – de bor banne mig på en gård med mer mark än vad som är ödmjukt! – så ska de prompt ramla ut på vägen just när vi ska passera den. Enbart under sommaren som gått kan jag räkna till minst tre gånger då det nästan slutade i klungkrasch. Rapporterna ramlar in titt som tätt, från samtliga fartgrupper. En hinner ju knappt väja sig för de luriga satarna när de plötsligt uppenbar sig ur nån vägnära grästuva. Då önskar man att man var den avhängda ett par-tio meter efter klungan…

I söndags klarade vi oss. Då höll sig skrällena innanför sina ägogränser. Blicken sa dock nåt helt annat. På nåt sätt kunde man av deras uppsyn läsa av att Fan, vi hade ju velat sabba för er idag med, men hörde inte att ni kom farandes, era cyklistjävlar.

Egentligen hade det räckt med lite stängsel som skulle göra vägen något säkrare både för djuren och för oss passerande. Men det vore lite väl simpelt kanske, och skulle vägra Rytternehönsen deras enda chans att bejaka sin mörka, suicidala motionärsjävel-föraktande sida. Deras enda chans till living on the edge, mellan banala gullig kycklig ur ägg-värpningstillfällen.