Månad: november 2013

1. Giro har börjat försöka göra oroväckande snygga landsvägsskor.

2. Jag börjar finna vissa av Bianchis modeller oroväckande snygga. Däremot kan deras espresso dra. För starkt! Eller bara jag som är mesig?

3. Ordet monocoque har ingenting med vare sig snopp eller le coq sportif att göra.

4. Cannondalegrönt slår snart ut bianchiturkost (eller schäläste som fansen säger) eller kermitgrönt som färgbegrepp.

5. Jag har mycket större pronation än vad jag kunnat ana (efter testet av fotgubben).

6. Det är alldeles för få ensamma (alltså utan partner som drar dem dit) kvinnor som besöker mässan. Skärpning goddamit.

7. Min lillebror har öga för svindyra mountainbikes. Även det, oroväckande.

8. Jag måste jobba på att sluta rodna och stamma varje gång en läsare kommer fram och säger hej. Jag tycker ju att det är superkul. Speciellt med tanke på att de flesta av mina läsare är beyond coolare och snabbare än jag.

9. Snacket är så mycket roligare än prylarna egentligen (håller alltså med gode Öijer). Jag kan ändå aldrig bestämma mig i en “affär” med tusentals varor istället för en med bara få men utvalda sådana.

10. Colnagos nya cross vill ha mig badly.

Hej. Har tänkt att posta denna i början på dec men nu får det bli idag istället. Ty jag är sjuk och mår bra av tips och så *ynk ynk*

Sjuk. Sängläge. Hetta om kroppen, skärseld i sinnet. Slutet är nära men te och röd solhatt inger hopp. 

Nu är jag på väg hem från en fullspäckad familje- och cykelhelg i Stockholm.

Jag kommer att avlägga en helgrapport senast imorgon! Nu är jag mest avslagen – tåget står nämligen stilla mitt ute ingenstans för det har kört på en älg och fått vattenläckage…

Tur att jag fått bra pris på denna bok på cykelmässan idag. Som för övrigt var kul och festlig, tack alla ni som kom fram och sa hej, jag är överväldigad och otroligt glad för att ni läsare finns och delar mitt intresse för livets mening.

Nu måste jag spara på mobilbatteriet, ingen vet hur länge vi kommer att stå här ute!

Hej.

Ute är det mörkt, mina ben är skönt småmöra efter lunchlöpningen, jag har tryckt i mig avocado, te och lite choklad och snart hoppar jag på tåget mot Stockholm utrustad med en en gammal spionthriller av Follett.

Alltså gårdagens intervallpass. Var ett sånt pass då benen liksom aldrig fanns med. Pulsen steg upp direkt och svetten rann men benen infann sig aldrig. Varje tramptag gjorde liksom ont. Usch. Det är i och för sig ok när det händer under inomhusspinning. Värre är det när det händer vid tillfällen det gäller. Kommer aldrig glömma den gången jag och Grannen skulle cykla på tu man hand på Mallis. I och för sig var det dagen efter ett jobbigt backpass, men ändå. Vi cyklade runt åttio km och mina ben kom helt enkelt aldrig igång, oavsett kadens. Stackars Grannen som fick dras med mig. Visst, det var ingen tävling men ändå. Dagsform alltså… Vilken nyckfull mänsklig egenskap.

Hej.

Olympier och världsstjärnor i all ära – we salute you of course! – men för oss på lite mer jordnära nivå kan det vara nog så intressant med de “vanliga dödligas” upplevelser av större tävlingssammanhang. Därför har jag snott lite tid av fyra Västerås CK-cyklister som just nu har en sak gemensamt – de ska ställa upp i CX SM nu på lördag.

Om ni är intresserade av hur en tävlingscyklist förbereder sig fysiskt och mentalt så tycker jag att ni ska ta och läsa intervjuserien som nu finns ute på Västerås CK:s hemsida (längst nere under NYHETER). Först ut är Johan (här är hans blogg) men de andra fyra kommer ut innan fredagen är slut!

NÄ

Det gjorde vi inte. Vi pratade tävling! Vi hade samlats ett gäng damer hos Eva (och Caj, men han var inte hemma) för att käka lite falafel och smida planer inför 2014. Det var nån gudomlig myntasås till falafeln och vi slukade allt och slickade skålarna. Jag vet inte om Eva har släppt att jag slog henne i linje-KM i somras, men hon bjöd på kaffe och kaka och såg mild ut och jag tror ändå att jag är ganska glad att slippa tävla i samma åldersgrupp som hon för hon är stark och seg och vill vinna hela tiden.

Jag har definitivt inte släppt att jag vann över Eva. Det var ju på grund av henne jag fick min första cyklist-buckla! Egentligen var det på grund av Anders Karlsson också, för han och jag bestämde att han skulle komma ned till KM och skruva på nåt lager på min racer så då tog jag racern, istället för damtrallan, ned till KM, och följaktligen full cykelmundering. Men det regnade och ingen Anders Karlsson dök upp och så stod Dante där med tidtagaruret och pekade menande på mig och min cykel så det var nog lite grand hans förtjänst också och så var det nog herrcyklisternas förtjänst lite eftersom de såg så taggade ut på uppvärmningen och så var det ju Cykelkatten (med knäskada) på sin vackra gula tralla som började spinna och sa åt mig att ställa upp.

Så då gjorde jag det.

Och så vann jag, efter en rafflande näst sista kurva.

under 2013 har Västerås CK:s Facebooksida fullkomligen svämmat över av triathleter och veteraner på olika prispallar. Leenden har avfyrats, det har viftats med blombuketter och tuggats på medaljer. Och jag kom på mig själv med att också vilja stå på en sån där pall.

Så det ska jag göra 2014. Vi får väl se om jag tvingas stå där vid tolvslaget nästa år och förtvivlat spika ihop lite vita plankor så att jag kan uppfylla mitt löfte med hedern i behåll.