Cykelcross,  Katja racerapporterar,  Katja tävlar

Hell yeah RR! Äntligen racecomeback – äntligen Groopencross!

↑ eftersom jag inte orkat leta efter kort på mig själv ännu så får ni hålla till godo med mina snaps och använda er fantasi för att sätta mig in i de olika delarna. Lite som den här chipslösa enhörningen jag smugit in i herrarnas lopp.

Måndag loners! Läget?

För det första: sjukt fint att så många såg och uppskattade mina banbyggarstories på Insta. Vi hade skitkul när vi byggde banan. Skittrötta var vi också. Min Watch visade cirkus en och en halv mil gång innan jag gick loss på banan med lövblåset. Sedan hamnade jag i något slags blåsnirvana och förlorade mig i min egen trötthet för resten av kvällen. Hur orkade jag palla mig hem städa och dammsuga lägenheten och så laga käk på det? JAG FATTAR INTE.

På med stödsockorna, en natts drömlös sömn – vilken lyx!

Vaknade utan ben. Lagom försovad. Hade ju förstås väckarklockan inställd enbart på vardagar. Duh. Hade prick noll maffigt frukostkäk hemma så körde müsli à la Öijer. Njöt dock kanske inte lika mycket som en öijer (är inte lika galen i müsli, är mer en ägg-och-vitt-bröd-tjej) men blev ändå mätt. Jag hade ju inte riktigt tänkt att racea så det skulle väl gå att proppa i sig en banan eller två för att klara livhanken som allt-i-allo-eldsjäl (herregud så högtravande att kalla sig själv för “eldsjäl”, nästan lika självdistanslöst som “inspiratör”, men nog brinner det i ens hjärta lite extra mycket när det ska roddas med race? Även i år då jag är lite mer trött ty småbarnsmamma).

Väl uppe på benen – de låg tydligen och skräpade i hallen, pust – så insåg jag att jag min goda tur trogen hade välsignats med både mens och mensvärk från helvetet. Ah men FFS. varför slår det aldrig fel? Varför blir jag antingen förkyld eller kvinnosaksdäckad varje gång jag ska prestera?

I med diverse värkdoping. Ipren, Alvedon. På med dunjackan. Upp på crossen. Upp till Hökåsen. Ner till Gropen.

Anna och Ewa!

VILKET KONSTVERK.

Folks överallt! Crossigt väder, lite skimrande himlafukt i luften.Eldsjälar hit och dit. Gurra i DJ-båset. Tommy på ljudet. Duktiga David speakar. Wunderkidsen redo för dagens första start. Banan, tillhärjad av den nattliga stormen och åkarna som hade provkört den. Glada blårange nunor i kiosken. Ewa <3

Blev direkt påhoppad (inte CX-style utan mer kompisstyle) av baby Anna. Anna hade tänkt cykla! Så började hon peppa mig att också ställa upp. Mjäksmöret Katja började direkt mumla saker i stil men inte ska jag väl, så klen som jag är, orka ställa till med förödmjukelse yada yada. För så är det – racesjälvkänslan är liksom inte på topp när man inte har tävlat på nästan tre år (först utmattningen, sedan Hoppetuss). Men sedan så sa jag okay. Jag ställer upp. Det blir som det blir. 

Så jag ställde upp. I D30 förstås – elitklassen är till för en när man har elitform, punkt slut – men jag hade likt förbannat bra motstånd ändå. Dels i form av Baby Anna och urstarka superveteranen Camilla Mård och dels i form av Banan och min kropp förstås. Ni som har läst min blogg länge vet att jag är en humöråkare. Mitt huvud är min frenemy. Men igår så var skallen heltom på spöken. I alla fall så fort jag hade börjat svettas uppför den för min icke-form icke-fördelaktiga startbacken. Den nuvarande banan innehåller ju ett gäng uppför- och nedförpartier i sanden. Ett par av dem hade jag varit smått nervös innan.

Det här till exempel

det här ser ju inte så långt och brant ut men aset är ju det. Börjar med en brant chikansväng (bland träden till vänster på kortet) gör det också. Innan racet visste jag med mig att jag skulle springa nedför för så många gjorde ju det? Väl inne i racet insåg jag att jag visst kunde cykla ner. Klicka ur och halvspringa alldeles i början däruppe – så klicka i och cykla utför efter svängen. Det gick hur fint som helst? Elegant? Not at all. OTB:ade däruppe i chikanen gjorde jag också, på sista varvet. Men vem bryr sig? Jag c y k l a d e varje gång. Så lite stolt över mig själv där. Måste tacka allt mtb:ande. Även om det kändes bra tryggare att forsa nedför på en cross så klart, med bockis och styvis ramis och allt.

Eller den här biten

inte så värst farlig så, men lösare än preracemagen inför SM alltså. Där sket jag inte att försöka cykla nedför. Jag ba sprang – precis som många andra (förutom hjältarna på kortet som gjorde ett värdigt försök att cykla så långt som möjligt i sandlådan. Känner ni igen Johan förresten?).

Sandfållan uppför! (en av dem) Ajaj som benen fick lida under de där sekunderna… minuterna uppför.

Och löphindren? Tja, de skuttade jag över, för att sedan nästan ramla ner över cykeln – som en hög! – så stela var benen (look at the kiddo däremot, han ba skuttade upp som hade han inte gjort något annat innan).

Så – hur presterade jag då? Tekniskt – över förväntan, med tanke på en (!) endaste crossspecifik träning i bagaget på snart två år. Jag fegade väldigt lite, gjorde rätt fina kurvtagningar och hade med mig farten rätt ok uppför där det gick. Jag körde nästan mtb-tekniskt om jag får säga det själv. Adrenalinigt. Förutom påhopp-biten då men den får vi fortsätta slås med. Fysiskt – klent men helt ok med tanke på den stora mängden sjukdom och den minimala mängden träning i bagaget. Pendlade mellan att känna mig som ett blysänke (uppför) och som en fågel (nedför).

Vid målgången var jag nöjd. Allt som hade hänt de senaste åren hade gett mig en ödmjukhet få saker kan rubba. Visst stack det till lite i hjärtat, att slå så pass mycket underifrån – korta backiga lopp är annars faktiskt min grej, det är just pendlingen mellan upp och ner som jag är bra på. Visst hade jag önskat att jag kunde komma mer förberedd, mer tränad, mer… Och visst hade jag önskat att åter befinna mig mitt i elitsmeten. Sparras, om än i de bakre raderna, mot de starkaste brudarna, söka komma först in i kurvorna, bli omsprungen uppför – men cykla ikapp direkt efter backen, ja allt sådant som får inte lär ske på ett tag. Men jag var ändå lycklig där jag stod. Precis där. Glad och tacksam för min starka cykelvän Anna, som hade sporrat mig till att ställa upp och som gjorde ett så föredömligt läckert race (elitlicens 2019?). Glad för Camilla, vars coolhet och rutin hade smittat mig redan på startlinjen. Glad för att vi hade så många unga talanger på damsidan som hade kört så snyggt och som berömde banan. Glad för att mina trasiga ben hade burit mig hela loppet runt utan den minsta tanken på en DNF.

Och glad för att jag själv hade gjort en värdig, hoppingivande comeback som utan att försköna läget vittnade om följande:

DITT PANNBEN (och din förmåga att vägra mogna till dig) ÄR ETT JÄVLA KONSTVERK KATJA. Du har grunderna i dig. Du har lugnet i dig. Du må vara ett tungt stycke utvecklingspotential och du kommer att få jobba häcken av dig för att nå dit du vill – för dit vill du, det vet du ju – men du kommer att nå dit. Vad dit är vet du inte själv än. Men du har förmågan att ha jävligt kul på vägen. Beröm nu dig själv och sluta fan dra i tröjan och KÖP NÅ NYA TÄVLINGSKLÄDER HERREGUD

(ok det där om kläderna kom från Eva och Jenny men ändå, passade bra in i det högtidliga sammanhanget)

DJ GU.D (fast egentligen mest Gurra) och käre Tony som presterat ett sjujäkla strongt race
trots jobb med racet 24/7 i två dygn innan

Ja vad säger man vänner –

GROOPENCROSS, vi made it again. Så bra jobbat av alla. Initiativtagarna, eldsjälarna, sponsorerna, publiken, åkarna. Utan inbördes ordning. Överallt hördes – vilken bana!

Ja, vilken bana! Så – vi får väl se om vi återkommer nästa år eller om vi tar och vilar och kör en comeback (kanske som SM? Vem vet? Men sugen blir man) om något år.

Min cross, svänger som en king, får mig att känna mig som en queen
(och så Annas läckra Cannondale-häst bredvid)

Idag vilar jag kroppen. Är åter elegant i klänning och retrokit i dova kulörer. Äter torsk till lunch. Dricker massa kaffe. Jobbar. Är normal mamma till min bebis ikväll. Tänker till och med storhandla faktiskt, ädelost- och chokladstashen är slut i kylskåpet. Längtar redan till nästa träning och race. Och läser förstås RR från racet: Johans, Annas och Magnus (har jag missat din RR? Hojta till så länkar jag genast!)

P.S. Glöm inte att du kan fortsätta konsumera årets mäktigaste crossrace i gruppen CYKELCROSS. Där finns det också en del kort. Tyvärr inte Jonas i år. Han och Plutten var upp till byn för att ge mor Katja racefixar- och tävlingsro och testa Jonas nya Ripmo i gästriketerräng förstås. 

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.