Hej jag har ju inte alls berättat om min och Jonas semesterroadtrip, annat än nämnt den lilla Stelvio-klättringen då. Så här kommer den – komprimerad men ändå någorlunda utförlig. Vi kör:
Resan började i Hedesunda då vi lånade en Pössl-moddad Ford Transit av Jonas gulliga föräldrar. Pandis och Kanin Landström skulle förstås med.
Eftersom jag skulle bli resans chaufför la jag mig direkt an med långtradarchaffisfasonerna så som sköna skor, kaxiga kommentarer om andra trafikanter och ont i ryggen av de dumma ombyggda stolarna tyvärr :(
Men inte var jag deppig för det, för vi åkte ner mot kontinenten och det fyllde mig med lyckoruset av det slag som bara känslan av en europaresa in action kan ge mig. Öresundsbron alltså!
Efter att ha fincampat utanför Nyköpingshus och prutat till oss en finfin hotellfrulle, överlevt skånska plattvägar och Danmark och en nattlig blottare (!) på ett rastställe så landade vi i Östtyskland, nödcampade på en havreåker och hamnade till slut i en gullig liten östtysk stad Neuruppin. Där köpte jag mig en hårborste och kunde kamma mig – för första gången på typ två dygn? Ja men ni ser ju på håret.
Neuruppin var hett och romantiskt. Vi vandrade Marxstraße upp och Pushkinstraße ner, åt italienskt och glass och drack sedan kaffe och tittade på varann och på när äldre nykära par dansade till tonerna av livesamba på strandpromenaden.
Slutmyst, vi skulle vidare ner och även handla käk. Det vart rätt många stop av det slaget! Tråkigt skulle vissa tycka men jag gillar vardagslivet när jag reser. Hur ska man annars lära känna landet om man inte lever dess vardag?
Vårt mål var ju Tirol, Österrike och Italien. Jonas var den meste kartläsaren men jag höll stenkoll på riktningen.
Så campade vi i Coswig/Lutherstadt vid Elbe och var överhettade och hemska efter en visserligen vacker, men outhärdligt svettig tur där vi dessutom hamnade på ett ställe som inte tog kort och så fanns det ingen bankomat i närheten och vi hade redan ätit.
Här var jag låg på socker och otålig på att min kära norrlänning skulle duscha klart så vi kunde äta och dricka vin. Ser ni vad som står på den naivistiska ipadtavlan?
Här är han förresten, min rufsiga kartläsare. Jag minns inte riktigt var jag tog kortet, men måste vara nere i bergen redan. Misstänker södra Tyskland någonstans, kanske Österrike redan?
Fint och backigt började det i alla fall bli – sådan visuell lättnad efter all linjalstakning i norra och östra Tyskland!
Väderförhållanden börjar ändras också. Från den oändliga hettan till den tunga molnigheten. Bergtopparna inbäddade. Dramatiskt, dock smått oroväckande för en som hoppas få cykla lite.
Vi rattade runt Pössl i de tyska tirolerbergen, fikade järnet lite överallt, mellanlandade i en smått skräckinjagande (ty hällregn, mörka berg och för många människor på campingen) österrikisk by och bestämde oss för att fly det landet och dra till Italien direkt.
Sagt och gjort – hej bästis-Italien!
Så cykelpepp – syns på kedjemärket på vaden ju. Vi stannade till på en lyxig nybyggd camping i en bergskreveby inte långt ifrån Meran.
Men så kom regnet och det blev ruskigt halt och mörkt och jag satt inne och läste och skrev deppiga instameddelanden. Blev inte lättare av allas välmenande “men det är väl bara att ta det försiktigt”-meddelanden, tror ni inte jag försökte då? Men palla ligga på bromsbeläggen när brunnarna lyfte, ungefär.
Dagen efter blev det istället svinhett och föråskigt fuktigt men vi försökte oss på att köra ett pass. Jag ballade klassiskt ur på hettan. Jonas var ståndaktigare och höll ut lite längre men sedan kom åskan i alla fall.
Så fortsatte vi ner, på smala kringelikrokisar till vägar, genom alla intryck och uttryck, genom bilköar på grund av Giro Dolomiti, förbi en Giant Apelsin-klunga.
Ah men såna här vägar ni vet.
Och var till slut framme i Prado Allo Stelvio – förbyn till Stelvio-passet! På mitt livs hittills vackraste camping uppe i Trafoi på cirka 1500 metershöjd. Luften, shit. Alltså ni måste bo där. Glaciärer som fond, fullt med mountainbike- och vandringsstigar överallt, iskalla bäckar, alltid svalt.
Så lycklig av att vara här, mysig i Jonas jacka, porlande vatten, så mycket skog att vistas i! (trivs alltid bättre i skog än öppna tråkängar). Alltså man fattar ju varför folks från de hoodsen blir så duktiga på mountainbike.
Och så körde vi Stelvio x 1,5 (eller x 2 för Jonas) och jag var helslut efteråt. Detta kort är alltså efter första försöket och så en skogsvandring på det. Inte så optimal uppladdning men är väl inget race så palla ladda upp tråkoptimalt.
Efter tre mitt-livs-godaste kantarellochmascarponepizzor och med postcykliga cementben drog vi till Schweiz och tyckte vad man ville om det mörka stilrena landet. Regnade gjorde det i alla fall mycket. Vi åt spenatbullar och myste i vår lilla husbil. Jag lagade enorma mängder gnocchi, kanske min favvosorts kolhydrater.
Vi hann även med Lichtenstein där jag min resvana trogen skrev och postade vykort via de pompösa turisbyråntanterna (noll brevlådor i Lichtenstein!) och vi fikade mitt livs dyraste kaffe och flanerade runt på rensopade gator och hängde i en katolsk kyrka.
Visste ni förresten att Lichtenstein är det land i Europa som har längst medellivslängd?
Och att det inte riktigt är en demokrati eftersom furstefamiljen har så när som veto i de politiska besluten?
Det ni.
Här dog jag åter hettandöden innan åska nummer trettio fem körde in över oss och blev pekat på med finger och på ett snällt vis kallad RADLERHOSEN ty randig om benen. STIMMT JA! svarade jag malligt.
Så dags för resans sista (någorlunda planerade) anhalt – renflodens dal och de mäktiga borgarna och så klart Lorelei! Jag hade ju hängt lite vid Rhen som barn när jag bodde i Tyskland men mindes ingenting utom vinodlingarna, kanske var det inte just här – Rhen är en lång flod.
Vi bodde på en gullig pyttiscamping i byn St. Goar med en lassieliknande campinghund som hette Nora. Vi blev bästisar direkt. Tyvärr fick man inte ta ut Nora ur campingen hur som som till exempel här på en svettig morgonpromenad upp till Burg Rheinfels.
Här var lutningen arton procent så lätta skutt!
För övrigt är de där borgarna en hemskt kommersiell historia. Bara massa avspärrningar, krimskrams och fläskkorvar överallt. Men klart, allt ska ju tjänas pengar på, typiskt borgerligt hehe.
Ser ni klippan på andra sidan Rhen? Japp, det är Lorelei. Reciterade äntligen högt barndomens fetaste tyska dikt
Ich weiß nicht, was soll es bedeuten,
Daß ich so traurig bin,
Ein Märchen aus uralten Zeiten,
Das kommt mir nicht aus dem Sinn
etc.
Hejdå Lorelei och romantik, plötsligt är vi inne utanför någon industristad och närmar oss med försiktiga steg elcyklarna. Kan nästan lova er att det är enda och sista gången ni ser mig i friskt tillstånd glidandes på en fulldämpad elfatbike.
På tal om – vilket elcykelland, Tyskland. Typ alla elcyklar. Kan fortfarande inte bestämma mig för vad jag tycker om den trenden.
Sista natten campade vi på en bondgårdscamping i norra Tyskland. Vi började känna oss nöjda, vi orkade inte riktigt uppleva mer, i två veckor hade vi upplevt.
Så vi blåste på hem till Sverige, campader en sista gång utanför havet i Skåne, drog förbi Stockholm, hej hej och snart var den här resan slut
men vår resa fortsätter
Min kartläsare och jag ♥
Kort Jonas Wiking & jag