Cykelkatten

cykla gravid

CykelI väntan på kattungen

Kudos till graviditeten och till mig.

av Katja 6 år ago
skrivet av Katja

Hej. När jag tittar tillbaka på min graviditet så ser jag tillbaka på en brokig tid med en del förvirring, en känsla av att inte riktigt platsa in i Det Goa Gravidgänget men först och främst en tid med många sjujäkla härliga vardags- och helgäventyr och fett med rå lycka. Så häromnatten slogs jag av en tanke lika ljus som natten var mörk. De gångna nio månaderna av min väntan fick sig aldrig det erkännandet de förtjänar. Folks ba ”Fatta du har burit på ett barn!” och folks ba ”Bra jobbat”’ men själv… Själv så har jag liksom knappt fattat, så fort det gick. Och liksom ba förminskat min egen upplevelse för ”tänk på de som haft det tuffare” etc. Så nu unnar jag mig och bloggen ett postgraviditetens manifest. Fri från självklanderiet och ursäkter. Idel egoboost på träningsbloggslang. Voilà här kommer det:

Jag har sovit i snitt en natt av veckans sju och inte tillåtit mig att ta ut sömnlöshetens mardröm över andra i min närhet.

Jag har läst ut ett gäng riktigt bra böcker.

Jag har gett mig fan på att lära mig något nytt om världen under varje sömnlös natt.

Jag har varit en festlig och kunnig speaker/DJ på cykelrace.

Jag har uppdragslett, samordnat, räknat fram, författat och levererat ett gäng grymma tekniska projekt och handlingar som kommer att gagna några av Stockholms och Mellansveriges utemiljöer.

Jag har tjänat pengs som kommer att bidra till att bekosta ett bättre boende för min familj.

Jag har nästan väggat igen men var klok nog att dra i nödbromsen i tid. Jag har tagit emot hjälp.

Min gravida kropp har varit stark och helig ty den har burit fram ett barn. Jag har skitit i att snacka ner den för att vinna nå jävla rosa igenkänningspoäng hos de som inte klarar av att glädjas med andra utan måste få höra lite elände för att inte känna sig ”utanför”.

Jag har varit en duktig chaufför och en sjysst hejarklack åt min pojkvän och åt mina cykelkompisar. Jag har försökt att vara en god släkting och en sjysst vän.

Jag har varit klok nog att hålla mig borta från destruktiva forum och bloggar (shit verkligen tidens anda…)

Jag har känt mig både Xena och klen och varit både tacksam och tagit det för givet. Jag har varit mänsklig.

Jag har slutat följa dem som inte ger mig något positivt och lyssnat på extra mycket de som gör det. Jag har hängt med de som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.

Jag har återupptagit mountainbiking och tränat klokt och tekniskt och blivit en bättre cyklist.

Jag har lett några roliga landsvägsträningar för min hemmaklubb VCK och låtit mig ha skoj utan något race i sikte.

Jag har hållit #lidamedstil-fanan högt i flotta klänningar och gravidshorts (och typ sopsäck uppe på fjället men nu är detta ett allvarligt inlägg så)

Jag har vandrat många terrängmil varav ett par uppe på fjället. Jag har brutit ihop uppe i Jämtland, tagit tåget hem, bytt om och kört dagen efter upp till fjället igen.

Jag har skapat en förbaskat snygg och underhållande gravidmountainbikeblogg. Och cykelblogg med för den delen. Med fokus på meningen med livet.

Jag har varit orolig, hormonell och ängslig, jag har varit hemsökt av demonerna från förr men för det mesta har jag varit simpelt lycklig ihop med min Jonas.

Och jag har i brutala plågor men med lika mycket skratt som smärta fött fram världens finaste bebis.

För första gången i mitt trettioettåriga liv klaffade det hela vägen och det är inte minst min egen förtjänst.

If anybody asks you who I am, just stand up tall look ’em in the face and say…

Tack graviditeten! Kudos till dig och till mig ♥️

6 år ago 6 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
I väntan på kattungen

~30 dagar.

av Katja 6 år ago
skrivet av Katja

Morgon kära läsare!

Hör ni hur gullig jag låter (och ser ut på mobilsnapsen däroppe)? Vad kan det bero på? Jo:

Dels på har jag sovit. Sovit! Sovit som i på riktigt. Alltså läst ut min bok till Jonas gitarrspel, lagt mig ner i sängen, pussat Jonas gonatt, blundat och vaknat bara en gång och det för att pinka och snabbmassera benen. Bara en gång – för att sedan somna om och inte vakna förrän väckarklockan drog igång sin melodi.

Eftersom gårdagen gick i ett (och en helslut kropp som bara körde och körde utan att reflektera) och eftersom jag har sovit inte tyckt mig känna några fosterrörelser. Det händer med jämna mellanrum, oftast går det över när man lägger sig ner, ibland gör det inte det och då får man ringa vården och komma in och kolla det (hänt mig en gång) men oavsett så freakar man ut rätt rejält eftersom de enligt boken ska kännas varje dag, flera gånger och så. Jag försökte dock att hålla mig sansad till MVC-besöket imorse och yes, barnmorskan lyckades väcka ungen och den känslan slog alla chokladkakor i världen ungefär.

Japp, även Palle Kuling innan Palle Kuling ändrade kake- och förpackningsdesign.

Överlag gillar jag vår barnmorska. Jag vet inte om hon är så mot alla och det spelar självklart ingen roll. Men hon lyckas alltid få mig på bra humör och säger att jag är stark fysiskt, att jag även har så mycket inre styrka, att jag är en vinnarskalle, att jag kommer att få en bra förlossning eftersom jag är van vid att möta smärtan. Tankar jag sällan törs tänka – och knappt skriva! – om mig själv. Fast jag kanske borde? Jag kanske borde skita i alla dräpande elak missunnsamhet förklädd i honungslena ord-kommentarer från de som tar ut sina personliga besvikelser på andra? Jag kanske borde bli mer som mina fantastiska träningskompisar, så grymma på att klappa sig själva på axeln? (← en egenskap jag verkligen önskar jag besatt, istället är jag världsbäst på att förminska mina personliga-, sportsliga och karriärmässiga bragder för inte är det väl fint att framhäva sig själv har jag fått intutat i mig)

Jag vettefan alltså. Jag kommer nog tyvärr helt att aldrig riktigt bli den där klappa sig själv på axeln-personen jag kanske borde bli, jag som faktiskt håller på och tävlingsidrottar och gör karriär och allt. Men det ligger mig inte för helt enkelt.

Men jag ska verkligen, verkligen bli bättre på att ge de positiva, peppande, uppriktigt välmenande orden det utrymme de förtjänar. Annars vore det orättvist mot alla de vännerna, släktingarna och det goda nätfolket som ju under hela den här tiden överöst mig med kärlek och axelklappar.

För så sorgligt är det funtat – att det är lättare att minnas orden som sårar än orden som hyllar. Varför är det så funtat? Heldumt funtat. Säkert en invandrargrej. En f d mobbad-grej. En normbrytande person-grej. En gå sin egen väg på riktigt-grej. En hjärtat skinnlöst-grej. Don’t cry.

Bli bättre på att inte se den inre styrkan som något “tursamt”, något som kommit gratis. Våga stå för att jag är en stark jävel, våga stå för allt jag faktiskt tagit mig igenom. Våga klaga – ja, även klaga! – utan att samtidigt be om ursäkt eftersom det finns de som har det värre. Våga sätta min egen upplevelse i första rummet. Vägra få dåligt samvete de dagarna det känns bra, vägra skämta bort framstegen.

Våga stå för att jag är jag. Våga vara Katja, som haft det både bra och dåligt, både lätt och svårt, både ont och skönt, både jobbigt och chill, med dåligt psoriasisskinn på händerna, med ett skinnlöst hjärta men med desto segare skinn på näsan. Våga stå för att vilja vara vacker, inifrån och ut. Våga njuta på mitt sätt.

Våga se de sömnlösa nätternas mardrömmar för vad dessa är – de sömnlösa nätternas mardrömmar. Något jäkligt fysiskt, skriva upp Det kommer att bli bättre med sömnen på en lapp vid sängen. Inte mer än så här.

~30 (närmare sagt 29) dagar är det till bäbisens beräknade födelsedatum. Nu är det förstås mycket sällan som bäbisarna följer det datumet. Som förstagångsföderska får jag nog finna mig i att gå över tiden, även om det kan dra igång ungefär när som helst före Datumet också.

Hur önskar jag att dessa 30 sista dagarna ska vara?

Jag önskar… hoppas på att de ska vara lyckliga. Precis som det mesta av graviditeten, mitt livs hittills vackraste läxa. Och jag säger då som Sara-vännen – verktygen, styrkan och intuitionen finns inne i mig. Jag litar på henne, och jag litar på mig, klimpisen, Jonas, all den goda ljusgården runt om oss.

Nu kör vi, sista varvet. Tack för att ni lyssnar – och vi firar med en ny gullig header. Hoppas ni gillar’t. Puss!

P.S. Glöm inte Cykel-VM i helgen och nästa helg, på SVT. 

6 år ago 3 kommentarer
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
I väntan på kattungenKatjas gravidträning

Svaret på läsarfrågan: Hur lägger jag upp träningen under graviditeten?

av Katja 6 år ago
skrivet av Katja

Att komplettera graviddieten med pastellfiskar är förstås
inget måste utan mer ett tips från coachen, liksom.

Hej.

En fråga som jag har fått flera gånger är hur jag lägger upp träningen under graviditeten. Första gången någon ställde frågan var jag inte speciellt långt gången och lät förstås bli att svara offentligt. Nu när jag har varit gravid och tränande person i tjugofem+ veckor känner jag mig mogen för ett utförligare bloggsvar så här kommer det. Observera bara att detta inte är något hej jag är gravid för första gången men kommer här ändå med en drös tips-inlägg utan mer hur jag tänker i frågan oki? Då kör vi.

Alla graviditeter är olika. För en del kommer det helt naturligt, detta med att bära på ett eller flera barn med allt vad det innebär. För de andra kommer det som en fysisk och/eller psykisk chock. Ingetdera är konstigt och ens upplevelse av graviditeten är styrd av många faktorer som har att göra med både med ens fysiska och mentala förutsättningar, miljön osv. För oss moderna människor är graviditeten kanske den allra tydligaste och på många, många år första riktiga kontakten med vårt ursprung. Vilket kanske förklarar varför vi blir allt ifrån fundersamma till rentav vilsna i något som förvisso alla kommer ifrån, men som vi själva aldrig – eller på ett annat sätt i våra tidigare eventuella graviditeter – upplevt tidigare. Från att kunna kontrollera det mesta så är vi plötsligt inte i stånd att kontrollera särskilt mycket utan mest är på ett visst sätt och får gilla läget.

När jag blev gravid och framför allt började känna av graviditeten, började jag direkt söka efter saklig träningsrelaterad information som riktar sig till gravida träningspersoner. Har man inte råd att anlita en erfaren, medicinskt sakkunnig tränare så finns det inte mycket konkret att tillgå i träningslektyrvägen för gravida, och särskilt inte gravida cyklister. Det gick dock rätt fort att finna ett antal “förhållningsregler” som förekommer i så gott som alla medicinskt sakliga träningsråd till gravida:

✦ träna stabiliteten

✦ undvika ramla

✦ underskatta inte vikten av vila

✦ låta bli lyfta tungt

✦ sluta lita på magmusklerna (alltför mycket i alla fall)

✦ respektera dagsformen.

Och då kan man ju undra – går det ens att lägga upp träningen på ett fungerande sätt med tanke på all den personliga upplevelsen och all måendet och icke-måendet och alla förhållningsreglerna?

Är det inte bättre att bara flyta med så att säga? Visst, mår man bra av att inte planera – fine och då är den saken biff.

Men jag och med mig många andra mår bra av att kunna planera och ha någonting att längta till, om än kortsiktigt. Så mitt svar är – jo, det går visst att lägga upp träningen! Så länge man accepterar att upplägget är just ett upplägg och inget måste så man ställer in sig på att det inte är ett misslyckande om planen inte håller utan en naturlig del av processen.

För att få en bra balans mellan plan och verkställande har jag hittills tänkt en vecka i taget. Men till skillnad från det klassiska måndag: lätt rull, tisdag: korta intervaller etc.-upplägget har jag istället tänkt i lustfyllda banor: Vad är jag sugen på att hinna träna i veckan? Vad skulle vara bra att försöka hinna med?

Eftersom jag är en galen cyklist så har cyklingen förstås stått högst på agendan. Men istället för att tänka: jag måste hinna cykla si och så många mil så tänker jag: jag vill hinna med i alla fall ett eller kanske till och med två pass i naturen. Eftersom jag har tidigt känt av bäckensmärtor så tänker jag att ett par promenader så länge jag klarar av det, det kan nog vara bra. Men jag bestämmer ingen speciell dag, eller lägger upp värsta tidsmålet, utan följer just dagsformen-tänket. Det enda som är “heligt” är helgcyklandet – hittills landsväg, sedan CX, nuförtiden mtb, så småningom lätt grusrull misstänker jag, jag är tacksam för all cykling jag kan unna mig! – men inte ens det är ett måste utan mer en rolig grej att se fram emot.

I praktiken innebär det att jag under en vecka snittar ett par lite tuffare pass varvat med ibland tuffare, ibland lättare vardagsmotion i veckan. Vad som är tufft och vad som är lätt är självklart individuellt (försök snälla bästa att inte jämföra dig för mycket med andra – inte ens jag som tävlar på elitnivå ska jämföra mig med andra som tävlar på samma nivå för vi har så himla, himla olika förutsättningar, kroppar, gener, skallar etc. etc.) och varierar mycket från vecka till vecka. Men tack vare att mitt upplägg bygger på tränings- och äventyrsglädjen – det enda som funkar oavsett vad den nyckfulla gravidkroppen bjuder på! – så håller den vecka efter vecka, även om ena veckas “tuffaste” pass kan totalt bestå av två timmars slöare stavgång (fördelade på två tillfällen) medan en annan vecka kan innehålla flera mil teknisk mtb-körning toppat med ett gäng mil rull på det.

Så om jag ska avsluta med ett konkret förslag på hur du kan lägga upp din träning under graviditeten så är det följande dela upp planeringen i korta perioder (mycket hinner hända i gravidkroppen på en vecka, därav all veckoräkning vi gravvisar håller på med!) och fyll planen med vad du vill träna snarare än hur mycket och när du ska hinna träna det. Avvik med gott samvete – den stora mäktiga masterplanen för graviditeten vore väl ingen riktig plan om den inte innehöll utrymme för avvikelser, eller hur?

Må gott och puss! ✦

English: Today’s blog is an answer on a reader question I’ve got a few times – how do i set up a training plan during my pregnancy? The short answer is – plan what you want to train or experience instead of plan how much training you have to make or which days you have to train. And don’t forget to deviate from the plan – it’s a natural part of it. 

6 år ago 2 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
CykelI väntan på kattungenKatjas gravidträning

Hur graviditeten förändrar min träning.

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

Trots den retliga fartsänkningen…

är leendet lika stort som cykelglädjen och tacksamheten.

(från ramnästuren för ett par veckor sedan)

Hej! Nu när jag har varit gravid i snart fyra månader och tränat lika mycket börjar det bli ganska tydligt hur graviditeten har förändrat och håller på och förändrar min träning. Och så här är det nu i vecka sexton:

✰ periodiseringen är grejen numer. Och då menar jag inte fem stenhårda cykelpass ena veckan och fem lugna distanspass andra veckan. Utan mer cykling eller gym ena dagen – nöja sig med en lugnare promenad dagen efter. Självklart orkar jag om jag måste träna hårdare två dagar i rad, det är inte det. Men kroppen verkar föredra den här varannan dag-träningsrutinen och jag lyder. Det viktigaste för mig är att få röra på mig varje dag oavsett nivån på ansträngningen – inte minst för mina RLS/WED-symtom är värre nu än vanligt.

✰ är helt klart mer flåsig nu. Det är inget unikt för mig – nästan alla gravida är ena flåsmonster – men det är lite märkligt och lustigt varje gång. Av alla moment här hemma är jobbets tre trappor upp värst. Trappan upp till päronens hus på Lidingö tar i och för sig ändå priset. Fyrtio fem trappsteg of hell.

✰ blir mycket fortare trött nu. Trots att jag cyklar, går eller tränar något annat i ett lugnt tempo så blir jag trött. Kanske inte muskulärt men desto mer allmänt på något sätt. Blir sömnig, och slö.

✰ Jag fryser mer nu. Det beror säkert på ett antal faktorer men en av dem är nog att jag helt enkelt cyklar lugnare. Det är en ovan känsla. Jag är normalt tjejen som cyklar utan handskar i minusgrader för “orka handsvett” liksom. Nu är jag ett påbylsat knyte bakom styret. Men kanske bra? Kanske kommer jag tåla sommarhettan (min kropps värsta fiende) bättre? *hoppas hoppas*

✰ jag har en sämre eller snarare förändrad, balans. Misstänker att detta är bara början – magen är inte så jättestor nu. Men balansförändringen beror inte bara på magens storlek. Det är kanske den enda förändringen som verkligen stör mig. Men jag biter ihop och anpassar mig.

✰ jag är fegare eller om vi uttrycker det politiskt korrekt, mer försiktig. Det hör nog både ihop med min förändrade balans och att man inte längre har enbart sig själv att ansvara för fysiskt. Jag tänker förstås sakta men säkert jobba bort fegheten när det är serious cycling shit dags någon gång igen men tills vidare är jag en liten darrig skogshare och det får vara okay.

✰ jag är förstås omfångsrikare och tyngre. Förutom omaket med att leta nya träningskläder och att farten i backarna är längre så är det en tydlig och välkommen förändring. Kroppen är så fantastiskt grym på att veta hur äta och se ut för syftet och så känns det fint att bidra till att vi är alla slags olika cyklister där ute på vägarna. Både kropps- och livsskedesmässigt!

Puss och här är en kul berättelse på temat.

English: Four months into my pregnancy, there have been some changes in the way I’m training and experiencing the training. The changes fascinate me although it’s quite a job to get used to this new version of me!

7 år ago 2 kommentarer
1 FacebookTwitterLinkedinEmail

Bon courage! Puss, Katja

Cykelkatten