Blogg

Jag må vara fattigare än en skeppsråtta,
men jag har snyggt barbiehår och kul på vägen!

Extrakul när jag cyklar bäng på hästbedövningen 😛

Fan folks. Jag har åter åkt på en tandläkarräkning som matchar en bättre “vätternrundanracer”. En räkning som kanske växer lite till, beroende på operationsutgången. Jag är smärtsamt medveten om mina sämst tänder – trots otroligt noggrann munhygien och otaliga tandläkarbesök så lägger jag tusentals kronor varje år på att laga eller dra ut de små eländen – men ändå så kom den här värken och den här räkningen som en chock. Jag som fick allt okejat på den senaste tandundersökningen i höstas!

Jag bryr mig inte om pengar. På riktigt gör jag inte det. Jag vet hur det är att ha dem och jag vet hur det är att inte ha dem. Jag har varit på cykelsemester på Rivieran och jag har varit i kön till socialbidragsutdelningen i Stockholm.

Just därför har jag pengar så jag klarar mig, göra lite kul saker med min familj och mina vänner och min cykling precis, några extra tusenlappar ifall passaten behöver sig någon ny reservdel och inget mer. Pengar är ett verktyg för att kunna göra det det som blir härliga minnen och fantastiska berättelser som tar mig igenom de jobbiga tiderna.

Och på att laga mina tänder, så bländande vita och välformade men så värdelösa inifrån. Uppåt tolv tusen går det åt ett sämre år, runt tre tusen ett bättre år.

Tydligen är 2016 ett sämre tandår.

Jag har ju skrivit att jag är på väg att köpa mig en ny racer, en som jag har drömt om länge. En med en geometri som passar mig bättre, en som skulle ta andan ur mig och mina med- och motcyklister.

Det blir ingen ny racer. Inte ens med min ursprungliga sälja av alu-Cube + sälja av min rosenracern + lägga till lite extra-handlingsplanen blir det hållbart om jag inte ska belåna mig och ha mig och jag avskyr verkligen att belåna mig, även om det rör sig om några tusenlappar.

Så tysk-italienaren får tjäna mig ett år till. Ska klappa den på manen överröret och ge den lite kärlek, kanske dra iväg förbi Bianchi och be bäste Thomas att göra den raceredo. Linda om styret med den sammetslenaste av lindor, älskar Fi’zi:ks soft touch-varianten som gör underverk för mina händer som gillar att cykla utan handskar. Ta bort en distans under styret så att det kommer lite närmare framgaffeln och blir lite mindre vinglig.

Snyta mig och uthärda.

Och råka om ett tag ha råd med någon liten begagnad 27,5 hardtail, något jag inte hade haft om jag kitta upp mig på en ny proffsracer.

Om Leo i The Revenant kunde överleva en hård nordamerikansk vinter helpicklad av björntanten men utan mössa så kan väl jag överleva en säsong till med min kära postorderracer. Perspektiv Katja, perspektiv!

Så, färdigsnyftat, ikväll kör jag korta intervaller som fanns det ingen morgondag, några smärtgram lättare! Det gäller att kompensera med benstyrkan har jag hört.

Puss!

Åh nej mars, min hemskaste månad. April är rätt hemskt med men den har jag sett till att fylla med cykelresor, Östgötaloppet och annat dynamiskt så jag hålls flytande men marsen är så länge rätt så tom på utomvädersskoj förutom Helsingfors-weekenden med farsan och brorsan i helgen, ska bli trevligt att komma iväg och bara softa, få tid att skriva, fota, fika typ. Alltså den tidiga våren, min mest fruktade årstid. Tiden för den stora vårdepressionen (förkortas faktiskt SAD på engelska), den tiden på året som jag kämpar med att komma upp ur sängen, med att överhuvudtaget företa mig saker. Då allting känns meningslöst och det råder skum smak i munnen. Tiden med det tomma ljuset som äter sig mätt på min glädje så jag ingen har kvar.

Igår var en typiskt sådan dag. Slutade jobbet rätt tidigt och den lilla cykelturen hem i det hemska skoningslösa vårljuset tog så mycket på psyket att jag var tvungen att mörklägga sovrummet och gömma mig under täcket i timmarna två tills det blev mörkt och behagligt igen. Så typiskt, vet inte hur många timmar av mitt liv jag har slösat liggandes och skakandes av vårångesten under det jävla täcket. Sedan räddades kvällen med en belgisk, lite käk och grymma leobion The Revenant på bio med en kompis och idag är det svinkallt och grymt vintrigt ute så pust en liten stund till.

Jag är så glad som har valt cykelcross som min favoritcykel- och tävlingsform. Eller har crossen valt mig? Utan att bli alltför andlig och grejs så finns det nog en mening ändå – att jag får göra det jag tycker är roligast under den årstiden som jag mår bäst av – älskade hösten. Sommaren är i och för sig fin den med men nu är mars här så jag har gjort en överlevnadsplan:

☠ Träna fett mycket. Hålla mig frisk och träna, träna mig trött, sova mycket på det. Lagra energi inför tillfällen när det gäller och alla långturer jag ser framför mig.

☠  Skriva mycket, alltså på mitt manus, men självklart bloggen och annat också. Det är enbart när jag får ut tankarna som jag är fri. Det är svårt att vara kreativ och produktiv under de timmarna jag mår som sämst, alltså den tidiga eftermiddagen, men jag tror att jag har hittat ett sätt och det är det gamla klassiska som jag använde även under pluggtiden – att byta miljö. Visste ni att jag pluggade hemma kanske max 2-3 gånger under min femplusåriga pluggtid? Våren var värst redan då – men högskolan har ett vackert ljust bibliotek i trä där man kan få sig några timmars plugg- och skivro om dagen.

☠ Slösa bort orimligt mycket pengar på snittblommor för det är det bästa jag vet.

☠  Ta bilen ut i naturen och gå, gå. Jag märker att det är alltid som jobbigast de första kilometerna men det släpper lite efter kanske tre-fyra kilometer.

☠ Fira min babybror som fyller tio år, pang!

☠  Åka ut på minst en skön dansfest och dansa bort lite vårångest ända fram till småtimmarna!

☠ Trycka i mig alla vitaminer det bara går. Just nu är jag fett veggo av mig. Allt grönt och färgglatt går in. Kosttillskott på det? Ge mig!

☠ Äta mer choklad. Ännu mer än vanligt, alltså.

☠ Hälsa på mina kompisar som bor annorstädes. Jag ogillar annars att många av de jag tycker om bor åt helvete för långt ifrån mig men samtidigt så ger det mig chansen att byta miljö och resa och så hänga med dem. Alltid lika kul när de ba ska jag hälsa på dig? och jag ba nänä det är lugnt, jag kommer!

För resa, träna och skriva är nog det enda som råder bot på årets hemskaste månad. Det är att stå still som är döden och jag är tillräckligt gammal för att ärligt erkänna att jag mår bäst och tryggast av att ständigt vara på väg.

Förlåt alla marspeppa men en måste ju vara ärlig och så. Jag blev i alla fall lite mer pepp hehe. Ibland är bloggen ens bästa psykolog.

I framtiden hoppas jag dock slippa självmedicinera mig och ha mig. Planen är att bo (och så klart cykla) antingen utomlands eller uppe i någon snöig skidvänlig stuga norrupp under månaderna mars och april. Så värt alla semesterdagar i livet.

Puss, har ni några sjyssta marsplaner?

Måndag folks! Jag säger då som Sex Pistols (eller var det Nirvana?) sa en gång i tiden – det krävs en sjujäkla organisation för att skapa kaos man ändå tycker om. Nåväl, häromveckan gjorde jag äntligen slag i saken och åtgärdade oredan i min lika oumbärliga som fruktade Cykellåda – en svart pappbox där det finns allt plus lite till och ingen ordning som helst ungefär. Oavsett hur mycket jag tycker om min cykellåda så är den ändå något pain in the ass varje gång man snabbt behöver något mindre verktyg och måste leta sig igenom en ziljard småbultar, malätna pälssnuttar (?) och gamla campakedjebitar. Nä, det var något gammalt och dammigt över cykellådan och jag gjorde det lätt för den.

Jag gick till gubbdagiset och kittade upp mig på en lätt och behändig Cykellåda 2.0! 99 spänn, ett kap i kvalitetsplast.

Med plats för enbart sådant jag faktiskt behöver till cykelvården. Hejdå pälssnuttarna :'(

Med ett avtagbart tråg som man också kan använda för att tillfälligt placera småbultar när man säg, avgubbvänder någon styrstam eller kanske byter flaskhållare.

Och med ett gäng bra-att-ha-nära-till-hands-fack uppe i lådlocket.

Nu känner jag mig väldigt organiserad och redo för ta med mig Cykellådan 2.0 på den kommande racesäsongens alla resor! Nog för att den är inte lika charmig som Cykellådan men mycket mer praktisk.

Hörde jag vuxenpoäng..?

Att jag gjorde! Puss.

Pojkbandet från vänster:
Wiking, Johan, Tony, Tuna-Jim och Stridsberg (Valle på besök i skogen)

Vad är det jag gör med mina solglasögon som är så
spännande att titta på? Cykelkorten alltså 😉

God morgon folksis! Hade storslagna bloggplaner igår – sket sig totalt då jag hann med att distansa, tvätta, äta gånger två, däcka, kolla på de sista milen i herrarnas Omloop (ska försöka leta på damernas ikväll, någon som vet var någon inspelad stream finns så hojta till) skriva lite privat och så däcka igen. Det märks verkligen att jag hade varit sjuk för så himla slut brukar jag normalt inte bli efter några timmars rätt så återhållsam cykling. Nåväl, kul var det i alla fall! Soligt och skönt, lugnt ut den första timmen, sedan lite högre tempo när det blev bara jag, Valle och Stridsberg, den sistnämnda stark och fräsch som vanligt. Ingen av oss tre kände för eller hade tid till de tolv milen som resten av gänget skulle köra så det blev lite kortare men likt förbannat tillräckligt långt för att få mig trött resten av dagen och ärligt talat lite idag med. Men nu väntar ännu en som det känns nu solig distans, hoppas det finns något att ge i de dära benen. Puss och ha en underbar söndag!

Om något blir en succé, varför inte upprepa det?

Idag körde vi alltså helgens andra sköna distanstur i den makalöst snälla februarisolen.

En salig blandning velocipeder – extremer åt alla håll! – Tony på den senaste Supersix Evon med slix och Eva på en fulldubbad cross och allt mittemellan.

Jag i mittemellan-mode – på cross men utan dubb.

Det rådde klassisk kalvarna ut på grönbetet-stämning. Det småspurtades och småsnackades fast mest storlogs hela tiden. Förutom under ispartierna. Där rådde koncentrerad åh shit åh shit-stämning. Förutom för Eva med dubbarna då!

Och självfallet hölls det ihop alla småskuttar till trots, det var ju ändå söndagsdistans som kördes och alla vet att det är tiden och cykelnjutningen som är målet!

I slutet av turen svängde jag, Tony och vår eminenta SM-fotograf Jonas Wiking (aka pappan till bilderna i detta inlägg) förbi ett av SM-banans kritiska kurvbackar. Extra kritisk idag då det kanske inte riktigt rådde något racerföre precis…

Avslutade med att cykla uppför backen efter kurvan och så hem och säga adjö till min alu-Cube då en trevlig cykelman kom farandes ända från Stockholm för att köpa den.

Punkt slut en underbar cykeldag och här är Strava på det.

Puss!

Fan älskar detta. Gå upp i ottan, brygga mig en kopp svart kaffe starkare än tonårskärlek, titta till cykeln som glänser redo för dagens distans, kanske stanna upp känna lite på däcktrycket, pula lite på datorn, fixa lite uppfuckade garminfiler eller varför inte skriva en rad eller två, äta några små bitar besk choklad, slösurfa lite men inte för mycket, chattväxla ett par ord, kisa åt morgonljuset, kanske torka någon fläck i köket som syns först i just detta morgonljuset, göra en frulle stor nog för en förvuxen crossfitman, huttra lite i fluffmorgonrocken innan koffeinet slår in och veta att jag inte har bråttom alls med att börja kitta upp mig, leta mössa, leta benvärmare, brygga termobidonte, allt sådana oundvikliga göromål som medföljer vintercyklingen. Än så länge har jag sovmorgon och som jag njuter av det!

1. Lugnet efter intervallstormen – hur gullig är inte Johan här?
2. Strömnes wattar upp
3. Står och glor tomt, en klassiker efter varje hårt pass
4. Tony hejar på Strömnes under wattförsöket

Tjena! Mör och skön och så hemma i spirorna mina idag. Har genomfört två reko intervallpass den här veckan och de blev faktiskt bättre än vad jag hade hoppats på med tanke på hur länge jag var svag som en harkrank av förkylningsviruset. Nu har min Garmin tyvärr fuckat upp sig igen, just när jag är som mest intresserad av siffrorna. Garmin ba tog och raderade alla de senaste passen och de finns verkligen ingenstans inte ens som korrupta filer. Eftersom jag har haft problem med min dator tidigare så känns det som att jag kan allt om Garmin-problemlösning och filåterställning, en kunskap jag hellre hade klarat mig utan. Gårdagens pass såg ut att sitta kvar i maskinen men med fel tid och datum (!) trots upprepade uppdateringar och återställningar. Tyvärr glömde jag datorn i klubblokalen så det blir inget stravaförsök förrän kanske ikväll.

Skitsamma, det viktigaste är egentligen att passen gick fint och jag fick en känsla av att det ändå finns tryck i benen någonstans under vinterfjunet. Det är inte siffrorna utan handlingen som är redskapet.

I tisdags körde vi fyror och jag gjorde allt för att hålla igen pulsen under de fyra stycken som vi körde. Normalt hade jag kanske velat pressa in en till men det är sådana tankar man får slå bort när man har varit sjuk i nästan tre veckor. Ändå så var pulsutvecklingen jämn och fin och jag kände precis som Anna – äntligen lite cykelsvett och inte febersvett! Efter fyrorna roade vi oss med att se på när Anders Strömnes roade sig med ett litet 500 watt-försök. Läs om hur det gick på Anders blogg. Jag är förstås ruggigt nyfiken på hur länge jag klarar av att köra 500 watt men det försöket måste man vara i form form för. Så en annan gång.

Igår genomled vi en serie femtonminutare. Femtonminutare känns ungefär som tiominutare, men den dära sista femman adderar en extra psykande dimension. Jag är dock en jävel på att meditera in mig själv i något slags förhärligat tramplidande så jag har inga problem med långa intervaller – så länge musiken tillåter det vilket det gjorde igår. Utan passande musik hade jag nog dött tråkmadöden tror jag. Hade inte sadlarna på klubbens spinningscyklar varit så genitaliefientliga så hade det gått ännu bättre. Eller är det min rumpa som är så sadelfientlig? Hur som helst så var jag nöjd med pulsutvecklingen här med och hade nog kunnat tryckt på lite till redan från början men var ändå fortfarande lite ängslig och försiktig. Avslutade dock med att driva upp pulsfan till vansinne i slutet av den sista intervaller. Då hade jag gärna suttit på en Monark alltså!

Så roligt det är att köra tillsammans med andra tävlingscyklister. Vi är olika och våra mål likaså, men det vi har ihop är just målmedvetenheten och seriositeten. Vi har roligt men vi flummar inte bort vår träning. Det uppskattar jag.

Ikväll blir det lite core och överkropp på gymmet och sedan vila benen inför helgens distansäventyr.

Ska ni hitta på något roligt i helgen? Puss!

Update: Nu är passen fixade. Fyrorna här och tolvorna här för den som är intresserad! 

Ungefär så här städat i lyaciclistan imorse.

God morgon vänner. Och vilken morgon också – den andra supersoliga i raden av två och vi hoppas att det fortsätter så eller hur? Snart är det nämligen helg och jag håller alla mina tummar och tår att jag får mig mina två ack så efterlängtade distansdagar. Om än lugna. Om än kortare. Bara jag får komma ut. På en riktig cykel. Mitt på den ljusa dagen. Frysa än här än där, kämpa mot vindpustarna, smårysa åt den oundvikliga nacksvetten… Njuta! Göra det jag är menad att göra!

Igår var jag i Stockholm och härjade på jobbet och sedan med familjen. Blev alltså ingen träning och gott det, behövde vila efter postförkylningens tredagarsrage. Skallen fick däremot ingen vila och inte inatt heller – jag hade nämligen äntligen spikat min bokidé (sitter på typ hundra stumpar men är värdelös på att sätta ihop något vettigt sammanhängande, det är problemet ungefär) och blev så glad av det faktumet att jag självklart inte sov alls inatt utan klottrade och småskrev dispositionen och tänkte ut karaktärerna, först på datorn och sedan i huvudet. Och sedan så levde jag in mig så mycket i den ena karaktären att jag glömde att jag var jag… Eh. Ibland hatar jag min skalle. Den är som en burk proppfull med intryck och impulser som hela tiden interagerar och partajar och drar i mig och ba Katja kom igeeen tääänk kääänn gööör! Allting är cirka lika viktigt därinne. Allting är lika stimulerande. Köpt en ny klänning jag ska ha på mig på jobbet och charma alla? Usel sömn. Kul fest imorgon? Noll sömn. En provocerande nyhetsartikel? Noll sömn. Tävling imorgon? Noll sömn. En skrividé? Noll sömn. Tåggrannen har en röd klänning? Ba att glömma blunda. Resa? Noll sömn i flera dagar. Kär? Ojoj, don’t even go there! Etc. Fast det finns fan inget romantiskt med det hela, bara en jävla slöseri med sömnen och energin. Jag är så himla avis på alla de som kan ta det lugnt och slappna av mellan varven. Typ somna på tåget, eller på flyget. Komma fram utvilad. Eller däcka framför teven, vilken avundsvärd egenskap.

Ah men fan Katja, nu har jag svävat iväg igen. Skulle ju egentligen berätta för er om mitt lilla ilandsdilemma. Jo, jag har ju liksom hittat en riktigt superfet racer till ett kanonpris i Göteborg. Ringde och bokade och den står och väntar på mig och så. För att kunna bekosta den racern så måste jag sälja min nuvarande racer (vilket jag ju vill eftersom den geometrin är lite för kompakt för mig), min alu-Cube CX och lägga till ett antal lax på det. Och det är väl så jag brukar göra. Men så är jag ju liksom sugen på en ny (som i bättre begagnad) mtb också. Men den har jag ju verkligen inte råd med om jag investerar i den nya racern. Och min nuvarande Rose är ju liksom helt ok. Med de hemmabyggda AK-hjulen så är den till och med mer än ok, även tävlingsmässigt sett.

Så nu sitter jag och våndas och villrådas här. Den erkänt fåfänga pro-racerrösten viskar att landsvägssäsongen är lång och andrahandsvärdet på den nya cykeln är fin… Den lugnare men ändå tydliga pro-mtb-rösten påminner mig om den eländiga skogsterrängens alla härliga lockelser. Och så är det ju bra att hålla tekniken uppe inför CX-säsongen.

Hur hade ni resonerat? Vilken av rösterna hade ni lyssnat på?

Hej. Jag börjar äntligen se ljuset genom snordimman. Faktum är att jag inte ens nyser särskilt mycket längre!

I lördags vilade jag järnet, kanske för att jag dansat mig genom fredagsnatten. Och så var ju jag fortfarande sjuk och borde egentligen skippat dansen men en skippar inte fantastiska artister för att man är simpelt förkyld och så tror jag prompt på att musiklyckan gör en friskare i längden. Men hursom, dansen var fredagsnattens träning det.

I söndags stod jag inte ut med vilan längre och visste av sjuklingens erfarenhet att det inte skulle skada med lite lightweight-cykelgymträning så jag tog en solig tur till citygymmet och körde en salig blandning av mitt nuförtiden klassiska power endurance-upplägg blandat med lite core:

• Lugn uppvärmning på stationär cykel

• 75-gradersknäböj med skivstång 20 kg – 3 set à 30 reps – i lugnare tempo än annars

• Marklyft med skivstång 20 kg – 3 set à 30 reps – i lugnare tempo än annars

• Cable leg pulls – 3 set à 25 reps – med lite lättare vikt än annars

• Sittande bålrotation (fötterna lyfta från marken så klart!) med vikt 5 kg – 3 set à så-många-jag-fixade-utan-att-få-upp-pulsen för mycket-reps

• Raka rygg- och sidolyft med vikt 10 kg – 3 set à så-många-jag-fixade-utan-att-få-upp-pulsen för mycket-reps

Inget jättelångt pass med andra ord och väldigt snällt dvs. fokus på att väcka styrkan men ge fan i att leka för mycket med pulsen.

Igår måndag när jag äntligen kände mig fit for lite (!) pulsigare fight byggde jag på passet med lite tyngre benövningar och mer överkropp. Men självklart med cykeltanke bakom det sistnämnda också.

• Lugn uppvärmning på stationär cykel

• Upphopp på box 60 cm – 4 set à 10 reps – med längre vila emellan sets än vanligt

• “Absstjärnan” med coreboll – 3 set à så-många-jag-fixade-reps

• Triceps cable pulldowns – 3 set à så-många-jag-fixade-reps (blev ca 15)

• Koordinerade enbenspress i maskin 30 kg/benet – 3 set à så-många-jag-fixade-reps (orkade inte hålla räkningen)

• Tunga latsdrag i maskin – 3 set à 10 reps

• Sittande bålrotation (fötterna lyfta från marken så klart!) med vikt 10 kg – 3 set à 15 – 15 – 20 reps

Idag är det tisdag och det innebär återgång till de hatälskade tisdagsintervallerna. Jag kommer dock att ta det lite lugnare än vanligt och toppa med en vilodag imorgon onsdag innan jag går på långintervallerna på torsdag och nästa cykelgymsession på fredag – denna gång en komplett en. Förhoppningsvis tillåter gammkatthälsan ett eller två lugna, sköna distanspass i helgen – men det törs vi inte sia om idag. Puss!

– Jo, följande: att de yngre bör iaktta en passande tystnad i de äldres närvaro,
stiga upp för dem och lämna dem plats, ha omvårdnad om sina föräldrar;
vidare iakttaga vissa regler angående hårets klippande,
kläder, skodon, hela sitt uppträdande samt allt annat dylikt. Eller tror du det ej?

– Jo.

– Men det vore nog enfaldigt att lagstifta om sådant.
Dylik lagstiftning förekommer väl ej heller,
och några påbud i den vägen – i ord eller skrift –
skulle ej kunna bli bestående.

– Naturligtvis icke.

(Platon tolkar Sokrates reflektioner kring
att lagstifta om undomens beteende)

Med jämna mellanrum kommer de ut – åsikterna om den nya, förfärliga, lata generationen. Oftast kommer de ut i form av inlägg i sociala medier (och helst av samma personer som gärna nostalgerar sönder sin härliga, lekfulla egen “mobil- och surfplattefria” barndom genom att – tadaa! – posta nostalgiinläggen med hjälp av mobilen eller surfplattan istället för att carpediema, just det de påstår att den nya generationen inte är kapabel till) och får på sin höjd några hurralikes av likasinnade. Bara att skrolla förbi. Men ibland kommer dessa åsikter ut till den breda allmänheten via teven och tidningarna och då kan jag bli smått irriterad och ganska provocerad. Att på några lösa grunder svartmåla en hel generation människor som kommer att ta vid där vi slutar. Snacka om kunskapsluckor de luxe! Och snacka om att svartmåla sitt eget föräldraskap och det samhälle som vi vuxna skapat åt de yngre.

Till er som oroar er genuint så kan jag säga – gör inte det! Det går inte åt helvete för ungdomen. I alla fall inte mer än det går åt helvete för varje ny generation människor och gudarna ska veta att världshistorien inte består av enbart exempel på människans förträfflighet.

Ett vanligt påstående är att ungdomar idag är lata, trötta och inte tar för sig saker. Man oroar sig för att det är slutproducerat duktiga idrottare, forskare och andra allehanda samhällsbidragare. Den växande generationen verkar ha det lätt för sig, och trots att den äldre generationen gjort allt för att sopa banan så att avkomman slipper ha det lika plågsamt som man själv hade det en gång i tiden (för ibland passar det ju fint att nostalgera hur tufft man hade det som ung) så verkar det svårt att unna avkomman detta välmående.

Fast helt ärligt, kommer man bort från löst huggna exempel så är det tyvärr inte sant, detta att ungdomen bara glider fram. Studierna visar på att den psykiska ohälsan ökar bland de unga. Mobbingen, den vidrigaste baksidan av mänskligt umgänge, har inte minskat under det senaste decenniet. På den positiva andan så är ungdomen ruggigt påhittiga och smarta idag. Hur lätt är det att navigera bland alla informationsflöden och ändå fixa välja rätt och bilda sig en egen uppfattning? Inte så konstigt att man känner efter och tänker till en extra gång innan man tar ett beslut idag. Till skillnad från de äldre generationerna vars banor var rätt så utstakade så har dagens västerländska unga inget annat val än att tvingas välja för det är ingen annan som gör det åt dem.

Och sedan oron över att vi (vilka vi nu är) inte längre producerar några tåliga idrottare, att ungdomarna idag inte vet att träna uthålligt och ta i ordentligt. Skitsnack säger jag. Enbart inom cykelsporten har antal tecknade tävlingslicenser ökat stadigt, både bland flickor och pojkar. Ungdomarna – och de vuxna idrottare, sådana som jag och du – tränar minst lika mycket idag som förr. Men hör och häpna – kanske till och med klokare idag än förr. Visst kan man beundra vissa gamla legendarernas tålighet och stamina. Särskilt just för att de oftast blivit kända för sina hardcorecitat som nästan får en att skämmas som inte käkar järnbultar med fil till frukost. Men så hade de oftast ganska så färre växlar än oss på sina cyklar. Cyklar, som vägde väldigt mycket. Och likaså Läran med stort L. Idag vet vi att träningslärans betydelse inte får underskattas men att dess källor gärna får och bör ifrågasättas. Att vi människor, är olika. Tekniken, liksom metodiken, utvecklas och förfinas. Ungdomarna idag tränar precis lika mycket som ungdomarna förr – det är bara att de kanske gör det lite smartare idag med all den nya träningskunskapen om individanpassad utveckling tillgänglig. Vilket nog räcker för att sticka i ögonen på dem som gled genom idrottslivet utan att ifrågasätta sina (eller sina tränares) val.

Så oroa er inte. Den nya generationen är inte förlorad. Den är dock fullt upptagen med att navigera på de vägarna som den äldre generationen sökt upp åt dem. Och det om något kräver en sjujäkla styrka.

Eller vad tycker ni?