Dumskallen och racerdilemmat

Ungefär så här städat i lyaciclistan imorse.

God morgon vänner. Och vilken morgon också – den andra supersoliga i raden av två och vi hoppas att det fortsätter så eller hur? Snart är det nämligen helg och jag håller alla mina tummar och tår att jag får mig mina två ack så efterlängtade distansdagar. Om än lugna. Om än kortare. Bara jag får komma ut. På en riktig cykel. Mitt på den ljusa dagen. Frysa än här än där, kämpa mot vindpustarna, smårysa åt den oundvikliga nacksvetten… Njuta! Göra det jag är menad att göra!

Igår var jag i Stockholm och härjade på jobbet och sedan med familjen. Blev alltså ingen träning och gott det, behövde vila efter postförkylningens tredagarsrage. Skallen fick däremot ingen vila och inte inatt heller – jag hade nämligen äntligen spikat min bokidé (sitter på typ hundra stumpar men är värdelös på att sätta ihop något vettigt sammanhängande, det är problemet ungefär) och blev så glad av det faktumet att jag självklart inte sov alls inatt utan klottrade och småskrev dispositionen och tänkte ut karaktärerna, först på datorn och sedan i huvudet. Och sedan så levde jag in mig så mycket i den ena karaktären att jag glömde att jag var jag… Eh. Ibland hatar jag min skalle. Den är som en burk proppfull med intryck och impulser som hela tiden interagerar och partajar och drar i mig och ba Katja kom igeeen tääänk kääänn gööör! Allting är cirka lika viktigt därinne. Allting är lika stimulerande. Köpt en ny klänning jag ska ha på mig på jobbet och charma alla? Usel sömn. Kul fest imorgon? Noll sömn. En provocerande nyhetsartikel? Noll sömn. Tävling imorgon? Noll sömn. En skrividé? Noll sömn. Tåggrannen har en röd klänning? Ba att glömma blunda. Resa? Noll sömn i flera dagar. Kär? Ojoj, don’t even go there! Etc. Fast det finns fan inget romantiskt med det hela, bara en jävla slöseri med sömnen och energin. Jag är så himla avis på alla de som kan ta det lugnt och slappna av mellan varven. Typ somna på tåget, eller på flyget. Komma fram utvilad. Eller däcka framför teven, vilken avundsvärd egenskap.

Ah men fan Katja, nu har jag svävat iväg igen. Skulle ju egentligen berätta för er om mitt lilla ilandsdilemma. Jo, jag har ju liksom hittat en riktigt superfet racer till ett kanonpris i Göteborg. Ringde och bokade och den står och väntar på mig och så. För att kunna bekosta den racern så måste jag sälja min nuvarande racer (vilket jag ju vill eftersom den geometrin är lite för kompakt för mig), min alu-Cube CX och lägga till ett antal lax på det. Och det är väl så jag brukar göra. Men så är jag ju liksom sugen på en ny (som i bättre begagnad) mtb också. Men den har jag ju verkligen inte råd med om jag investerar i den nya racern. Och min nuvarande Rose är ju liksom helt ok. Med de hemmabyggda AK-hjulen så är den till och med mer än ok, även tävlingsmässigt sett.

Så nu sitter jag och våndas och villrådas här. Den erkänt fåfänga pro-racerrösten viskar att landsvägssäsongen är lång och andrahandsvärdet på den nya cykeln är fin… Den lugnare men ändå tydliga pro-mtb-rösten påminner mig om den eländiga skogsterrängens alla härliga lockelser. Och så är det ju bra att hålla tekniken uppe inför CX-säsongen.

Hur hade ni resonerat? Vilken av rösterna hade ni lyssnat på?