Blogg

Hej söndagsfolksis! Är ni och sover? Är ni på jobbet? Är ni och cyklar? Oavsett var ni är – tänk att det är riktiga maj idag

våren, fina glada våren är här för att stanna, jag kan inte låta bli att le trots att värmen plågar de fysiska krafterna ur mig

och för mig och min lilla familj är denna dagen extra stor – idag är jag nämligen prick halvvägs in i graviditeten. Enligt den senaste medicinska tideräkningen alltså.

Halvvägs alltså, och vad har jag åstadkommit hittills? Låt oss titta på det:

– köpt en bäbissak – en behjulad mini-and i trä från Brio, mest för att den är gullig plus kul att “råka” gömma det hårda lilla tinget i sängen strax innan Jonas kommer och ska lägga sig.

(förlåt Kärlek)

– en fantastisk mage vars framfart hotar tempomagarnas hittills ohotade position som magkungar.

– läst tonvis med barnuppfostranslitteratur, åh så många goda skratt and I tell you – barnuppfostransivrarna är minst lika okloka idag som de var på bakelittiden! Gillar och respekterar de böckernas goda vilja ändå så klart. Ni ska dock ändå allt få lite härliga citat att njuta av tids nog.

– fått mina första bäckensmärtor så snart är jag ett bältdjur (tydligen föreskrivs man ett bälte som håller ihop… eh… det där som gör ont därinne)

– lyssnat på det bästa graviditetsrådet jag har fått och det av min farmor – “har de åsikter som prompt ska fram? Lyssna klart, titta på dem tyst, vänd dig om, gå din väg och gör ändå precis som du vill”.

– följt en graviditetsblogg slaviskt. Eller det är snarare ett kattkonto på Instagram som handlar om ett katteri (heter det så?) som föder upp helfräna supergulliga kissisar och huvudkattmamman där, shit alltså vilken strong woman. Och jättefluffig på det.

– kärat ner mig i min man så många gånger att jag tappat räkningen men han är ju för het nuförtiden! Och jag för blödig.

– tänkt väldigt, väldigt mycket på vad det är för slags värld som mitt älskade barn kommer att födas in i. Tankarna som har gjort mig både nedstämd och full av förundran och beslutsamheten om att aldrig finna sig i det halvtaskiga bekväma.

– börjat planera hur jag vill fortbilda mig för att kunna ge så mycket vackert som möjligt till vårt barn och ha kul på köpet. En pianokurs står bland annat på schemat.

– dissat ett avtal AW och dylika tillställningar ty så. tråkigt. nyktert. Som det där frikyrkobröllopet i Eksjö jag råkade hamna på runt 2008 där värdparet hade ondskefullt bestämt sig för helnyktert. I dagarna två! Fy fanken vad tråkigt det var. Tills jag blev kompis med prellen i och för sig. Som var rätt silverrävig, från Göteborg, drog dåliga skämt och erkände att han också fann tillställningen något… förspänd. Så kul vi hade jag och gubben. Nåväl! Nu slipper man i alla fall sitta och glo i stekhett sommar-Eksjö. Alltid något, och ett champagneskål på det! (om tjugo+ veckor)

– varit en del orolig och många delar lycklig. Visst har dessa veckor innehållit mycket tungt. Saker och ting ställs ju ändå på sin spets. Alla minnen, alla krämpor, all ren ångest, alla tänk om, allt det andra, så vardagliga men ändå påtagliga, allt psykiskt och allt fysiskt. Jag vet dock att ett rikt liv sällan är ett hellugnt liv, och den insikten ger mig ändå ett visst lugn.

– längtat mycket till saker och platser jag inte längtat till på jättelänge, så bäst att ta tag i det.

– lett så mycket varje dag att jag tror jag har dubblerat längden på skrattrynkorna!

Puss, ska fira med starkt kaffe och ett par-tre chokladbitar nu! Och tack för att ni läser.

Hej hej mums mums! Här ligger jag i afterbikesoffan min med femhundra gram jordgubbar att åka in i munnen och är mör och skön och har varit så i en timme eller två. Snacka om en behövlig lugn stund efter cyklingen för morgonen blev allting än lugn!

Fastän jag skulle medleda gruppen VCK lugn (vi har intro – lugn – medel – snabb – race som indelning) ihop med bäste Andreas. Jag är ju trots (eller kanske tack vare? nu när jag inte far runt på diverse race) graviditeten en glad lugna gruppen-ledare som leder cirkus ett eller två pass i månaden så länge jag orkar helt enkelt.

Eftersom det var Andreas som hade lagt ut passet så hade jag ingen större tidskoll men antog att det skulle börja tio på morgonen. En svag misstanke om en eventuellt tidigare start så här års smög dock in så när jag vaknade av att klockan ringde halv nio så dubbelkollade jag och…

satan! passet skulle ju självklart börja nio!

Med runt tjugofem minuter på mig for jag då runt i hemmet som ett yrt höns och tryckte i mig en ihopslängd macka samtidigt som jag lycrade upp mig, pillade in linserna, kollade lufttrycket och kissade samtidigt som jag riggade upp cykeldatorn. Med två minuter kvar till passets början lämnade jag huset och tackade spirorna som snabbt gick på fränt höga växlar för att hinna ikapp till samlingen. Rödmosig och flåsig mötte jag klungan på väg ut från samlingen och kom först då på att jag förstås glömt ledarvästen hemma.

Nåväl! Klungan bestod av idel reko individer med både humor och förståelse så vi hade superkul. Jag hade ju från början tänkt köra ett litet kortare pass än tolvmilaren Alsta trädgårdar t/r och då vinden var stark och gravidflåset högt så uppviglade jag några till att efter ett gäng mil företa en kortare tur. Vi blev då sex glada som drog till Enköping där jag fikade godast wienerbulle ever ever på Tammerfors på torget. Ah men se själva vilket konstverk.

Under dagens tur insåg jag att dagens runda var en av de sista, eller kanske till och med sista som ledare för den här graviditeten. Och det helt enkelt för att formen ändras mycket under turen vilket gör att jag kan gå från snabb till långsammast, från pigg till tröttast på ganska kort tid och behöver mer draghjälp än vad jag själv kan erbjuda vilket egentligen inte gör något rent praktiskt eftersom alla vet varför det är så men som ledare bör man ju ändå vara det säkraste kortet liksom. Jag visste att detta skulle ske och jag tar det med ett leende. Framöver och så länge det funkar är jag helt enkelt med som cyklist. Inte fy skam det heller.

Jag hade i alla fall otroligt roligt under dagens åtta mil i klassiska västmanländska vindförhållanden, och är så tacksam för att ha fått cykla med de jag fick cykla med idag. Inget ämne gick säkert och så mycket skratt. Tack för att ni tog hand om er knasiga ledare. Eller snarare – tack för att ert ledarskap. Utan er hade turen blivit både mycket, mycket blåsigare och tråkigare!

Nu ska jag lämna soffan och göra mig fin för fest jag och Anna ska på. Puss!

Oh noes kära folksis.

Gissa vad jag åkt på? Bäck. Foglossning i folkmun trots att det tack och lov inte är något som lossnar får man ju hoppas. Ett rätt vanligt graviditetsfenomen som går ut på att man får ont i ryggen, i bäcken eller på andra närliggande ställen för att lederna lever om därinne och gör sig beredda för förlossningen. Jag har hört talas om bäckensmärta och jag har känt på mig att det är någonting för mig som har taskigast ländrygg i världen men likt förbannat kom det plötsligt och tyvärr under min favvosyssla nummer två (eller nummer ett om man räknar från när jag var liten?) – promenaderna.

Jag är inte förvånad, har väl anat att något eländigt av den här sorten skulle komma förr eller senare i graviditeten. Tänker dock med alla medel bekämpa smärtan, investera i mycket skönare skor för alla tillfällen och inte bara för fritidspromenaderna, ringa MVC (och kanske sjukgymnasten och fixa ett träningsprogram?) asap etc. Har man kämpat för en fungerande ländrygg i snart sex år så är man liksom van!

Men ändå tråkigt så klart. Smärtan är strålande och klart begränsande och till skillnad från den diskbråck-ish ländryggssmärtan jag dragits med innan jag stärkt bålen så går det inte riktigt att massera bort heller. Fanken att inte kunna promenixa eller vandra alltså.

Ska inte måla fan på väggen. Idag är det otäckt varmt så det blir till att gömma sig i en sval bassäng och simma järnet ikväll, imorgon och på söndag blir det cykling. Tack och lov verkar dessa sysslor funka fint för bäckansatta gravidfolks om man ska tro ryktet!

Glad fredag förresten. Igår var jag en (dock inte på grund av livets världsligheter som ont i ryggen) slagen energilös fläck. Idag har jag både krympt och vuxit lite. Och jag glädjes åt saker, jag glädjes åt mitt liv, vårt liv, och jag glädjes åt följande ord av hon som jag har äran att vara vän till

Han, som ger backtips utan att vara översittare

Hon, som genom one liners vägleder mig genom cyklistlivets alla komponentsmässiga betänkligheter

Han, som tackar för backpasset med ren glädje i blicken och artigt meddelar när han tyvärr måste avvika från passet

Hon, som står upp för sina åsikter

Han, med integriteten från andra världar

Hon, som alltid ser varje cyklist och aldrig låter någon någonsin komma efter

Han, som tar ut rutter och visar vägar ut ur stan

Hon, som gärna vill med på mina inställda gruspass

Han, som säger ”du är ju stark” och menar det

Hon, som säger nåt vasst som först gör lite ont men sedan värmer

Han, som ler med mig framför sopsorteringen första gången vi hade det på Västeråscykeln

Hon, som driver nätverk för kvinnliga ordföranden i idrottsföreningar

Han, som sticker till mig en flaska sportdryck när jag nästan väggar på Dalsland runt

Hon, som lånar ut sitt hus på Gotland när jag är på cyklig genomresa

Han, som bjuder på nåt kallt och kolsyrat efter passet för att jag vägrade låta honom släppa klungan

Hon, som spurtar förbi mig på backpasset

Han, som hakar på morgonpass över Eskilstunas isigaste cykelbana och inte ser när jag vurpar med crossdäcken

Hon, som gärna blir massagekund

Han, som jag skärper mig med

Hon, som jag garvar med

Han, som drar rubbade, asroliga skämt och bär hatt på ledarfesten

Hon, som alltid reser sig.

Hon

han

den

det

han

hon

alla.

Alla!

Alla ni med era egenheter och egenskaper som är min cykelvardag.

Fortsätt finnas.

Fortsätt bara.

Glad fredag hörni ♥

Spenderade en timma i Västerås i mitt tycke finaste offentliga byggnad. Vårt gulliga, ljusa, lugna simhall Kristiansborgsbadet. Jag kände att min kropp behövde svalkan, viktlösheten, lugnet efter de senaste två dagarnas stimmiga klibbhetta.

Nu har jag bosatt mig i soffan med en kudde under den eländiga ryggen som på bara ett par dagar förvandlats från en snäll en till en elak än. Morgondagen kommer att (förhoppningsvis) spenderas i sadeln och inatt vill jag drömma vågor.

Puss.

God morgon folksis! Har ni sovit gott?

Jag sov gott men drömde desto fler tårstinna varför får jag inte tävla buhu?-drömmar. I drömmarna följde jag med när kompisarna tävlade men nådde inte riktigt fram med kameraobjektivet. Jag vinkade av andra kompisar som skulle cykelpendla till jobbet, långa sträckor, fullkittade och pigga. Själv stod jag vid sidan av och visste att min cykeltur skulle bli annorlunda. Stod bredvid mitt höga styre, saknig, tyst. Långsam och lugn och med den mållösa stämpeln motion skriven över hela min uppenbarelse. Seg, seg, seg, för lite luft i lungorna.

Men nattens katastrofer är morgonens svaga ekon så när jag väl vaknat till så insåg jag att syrebristen hade berott på att jag låg med näsan djupt inne i Jonas magnifika skäggfluff. Efter ett kortare tankearbete kom jag på att motion inte alls är särskilt mållöst om det går ut på att hålla den blivande modern stark dels för barnets och dels för de framtida racens skull. Jag vet att vissa tycker det är konstigt att jag liksom aldrig tar upp hälsan som den största anledningen till varför jag rör på mig men det är helt enkelt så att jag är totalintresserad av begreppet hälsa som ett självändamål. För mig är god hälsa något man önskar sina nära och kära, mest äldre släktingar typ, och inte mer med det.

Nåväl! Tänk att det sitter så djupt, racelusten. Man kan ta ut farten ur en gravid cyklist – men det är banne mig svårt att ta ut den gravida cyklisten ur farttänket.

På tal om saker som sitter djupt inne. Jag skulle ju gymma igår men kom halvnäck i omklädningsrummet på att jag hade glömt tröjan hemma. Ute var det dessutom fantastiskt – grått, nyregnat, ljummet och underbart syremättat i luften. Det kändes plötsligt gäsp att cykla hem, hämta tröjan och återvända till det svettiga gymmet. Med ett sting av cyklistens ständigt dåliga styrkesamvete beslöt jag mig för att skita i’t – som så många gånger förr. Messade istället Jonas och frågade om han ville dra med mig ut till skogs trots den sena timmen. Och ut till skogs drog vi, gick (och småklättrade) nämligen den norra Rocklundas mtb-bana. I motsatt riktning förstås, palla bli påkörd bakifrån. Det var blött, rotigt, stenigt och halt så det blev en pedagogisk (studerade varje tufft parti inför framtiden) och rätt utmanande hiking-timme för en annan som börjar känna av något som liknar bäck 😨 Jag gick för det mesta och sjöng för mig själv bakom Jonas men så fort vi närmade oss minsta lilla backen så såg jag undermedvetet till att vara först in i backen. Självklart – precis som på CX eller under ett landsvägs-GP gäller det att positionera sig rätt in i kurvorna!

Racedrömmarna. Gymmotståndet. Teknikstudier. Positioneringen.

Jag visar i alla fall inga klungtecken genom bilens sidorutor. Alltid något. Pust.

Och puss!

Uppdatering Fall ett. Trots att han är noga med att påpeka att han inte orkar engagera sig fullt ut finner han tid att varje gång jag står speaker eller någon liknande funktion undra hur det kommer sig att en som jag står speaker, att jag kan inte veta hur det är eftersom arbetet kräver kunskap om sporten, att han håller ett öga på mig eftersom jag inte kan veta hur man gör m fl osanna otrevligheter som går ut på en enda grej – att sätta mig på plats så att jag inte tror att jag är något.

Uppdatering Fall två. Jag och kommissarien möts antingen i rollerna arrangör/speaker och kommissarie eller tävlingscyklist och kommissarie. När jag är arrangör/speaker är den vanligaste frasen jag hör (exakt citat) men fattar du ingenting, hur jävla svårt kan det vara? trots att jag noggrant och vänligt förklarar skillnaden mellan de olika rollernas arbete och vad jag ska ha koll på och inte ha koll på för att inte missa det jag ska ha koll på. När jag står på startlinjen får jag istället höra att jag (exakt citat) nog är bättre som speaker än som cyklist, eller hur? av samma man. Minuten innan jag ska prestera.

Vill ni att jag fortsätter med fler fall? Jag vet inte om jag själv vill det helt ärligt. Det blir en rätt sorglig historia till inlägg då. De två fallen jag berättar om är dock inga undantag utan en verklighet för mig som är ung, kvinna, kanske icke-svensk till börden också (vill helst inte tro att det sistnämnda spelar någon roll men jag vet inte längre helt ärligt) och engagerad i cykelsporten. Det som gör mig förbryllad är dock att jag till skillnad från en del medsystrar som ängsligt ser till att aldrig någonsin ha ett enda fel om någonting (just för att slippa bli lillagummade/mansplainade) är först med att erkänna när jag inte vet något eller fråga om råd och om kunskap. När jag speakar, är lagledare eller står funkis säger jag inte ett ord om mig själv annat än kanske presentera mig för artighetens skull. Och likt förbannat så anklagas jag jämt för att tro att jag kan något!

Och så står man där mitt i ett dilemma

hårt kramandes micen som man helst hade kört upp i röven på förövaren men som man leende lyfter och säger något glatt i istället

För det jag gör i början av inlägget – “hänger ut” våra kära respekterade grånade män – är inte det bästa sättet att locka nya till att engagera sig, eller hur? Vem fan vill bli funktionär eller jobba inom sporten om bemötandet blir en grå betongvägg av äldre egon som inte står ut med att inte vara de som hörs och syns mest (även om vi som engagerar oss inte gör det för att synas heller)?

och de vet det. De vet att de kan fortsätta bete sig hur som helst, för de möter aldrig något motstånd.

Fram tills idag.

För saken är den att det är precis det vi behöver göra för att fler ska engagera sig. Vi måste skapa en inkluderande kultur med nolltolerans mot mobbing och trakasserierna inom sporten. Ingen gillar en bråkstake. Och tro mig, den typen grånade män med gubbsjuka egon à la fallen ovan kommer att göra allt i sin makt för att i sitt snack framställa en som en sådan bråkstake – en trist gnällf*tta som äter löskokta män till middag. Så att man till slut faktiskt börjar undra om det inte stämmer. Man kanske är trist och gnällig, som inte finner sig i att beundra them old boys?

Som vägrar acceptera att det stilmässigt ytterst tveksamma, sexistiska och dopingdränkta 80- och 90-talet kanske trots allt inte är “den gamla goda tiden” annat än för de som var på topp just då?

Folks – jag säger då, framtiden är ändå ljus. Den största anledningen till att jag i bloggen så sällan är neggo är ändå att det finns otroligt gott om goda krafter inom cykel. Både äldre, yngre, manliga och kvinnliga (även om de sistnämnda är i minoritet så länge). I mitt engagemang möter jag en grånad idiot på trettio fantastiska och på riktigt respektabla cykelmän och -kvinnor. Jag ser klubbar som kokar av aktivitet, och jag är glad att det finns många grymma krafter även inom min lokala cykelklubb. Jag ser förebilderna födas, utvecklas och i bästa fall kvarstå.

Det är trösterikt och det gör att jag ändå fortsätter engagera mig i min favvosport, fortsätter le och fortsätter höja dem som behöver höjas och göra reklam för det näst bästa sättet att uppleva cykel (sättet nummer två är förstås från sadeln) – på nära håll som delaktig.

Den bästa tiden är nämligen precis just nu, bara vi tillsammans fångar in den och vänder den negativa trenden. För kärleken till cykel. Puss.

Hej folksis, er nr. 1 hjälmskalle här, bilden är från i söndags då jag var överpepp på att få cykla lite.

Jag vet att bloggen har varit rätt dagbok-ish och inte så bombastisk den sista tiden. Men jag har alltid låtit Cykelkatten vara min ärligaste bloggvän och återspegla mitt mående och just nu räcker inte energin till större skriverier än dessa enkla läget med mig-inlägg. Och då får det vara så ett tag.

Läget med mig då? Jodå! Jag har sedan igår tagit två viktiga steg mot en braig förändring. Ringt ett samtal som förhoppningsvis leder till något jäkligt spännande och roligt, och så konsulterat min läkare angående mina stressrelaterade panikångestattacker som sätter käppar i mina hjul sedan ett tag tillbaka. Fler samtal kommer att ringas, och fler sakkunniga individer kommer att konsulteras, och allting löser sig bara jag är metodisk och inte ger upp.

Gårdagen – ett enda stressigt, sömnlöst och logistiskt helvete – hörde till den typen dagarna som är bäst att glömma så vi gör det här på bloggen i alla fall. Eftersom den riktiga måndagen plågades och sedan sovs bort så känns idag som en måndag. Det är dock en tisdag – en solig och än så länge sval sådan. En underbar ut och lek med dig Katja-tisdag! Tyvärr finns det ingen lektid inlagd i schemat men jag tänker använda lunchen till en rejäl promenad i mina nya skor för vilka jag just nu känner en djup materiell förälskelse. Det kommer nog att bli en promenad till ikväll, men först ska jag och bäbisfar beta av en handledarkurs på tre stillasittande timmar (håller tummarna för minst en fikarast) på körskolan.

Imorgon är det onsdag och jag tänker gymma och kanske cykla (men styrketräningen som prio ett ändå, ryggen ni vet).

På torsdag blir det prompt cykling – antingen solo eller med käraste klubben. Beror på hur social jag känner mig. På tal om klubben, kul att även blårange fick ett praktiskt besök och en föreläsning med cykelsuperstar Emma Johansson igår!  Extra glädjande att Emmas föreläsning faktiskt riktade sig in på tävlingsförberedande träning för vuxna amatörtävlande. Något som verkligen behövs idag då glappet mellan motion och tävling är onödigt stort.

På fredag räknar jag stenhårt med bengym alternativt stavgång i kuperad terräng.

Helgen orkar jag inte planera än men känner jag mig själv rätt så kommer det bli lika delar hjulmeditation som chill men det tar vi då.

(gravidvecka alltså, inte sån där byråkratisk vecka)

…att cykla förstås!

Cykelturen blev ett skönt, klassiskt västmanländskt rullpass som hade gärna fått vara längre men vi skulle på en viktig visning. Jag hade cirka en och en halv timme på mig. Körde ut till snälla medvindar, behagligt dis och ljumna grader, hejade på alla till och med de hjälmlösa sådana och stannade till och umgicks (verbalt) en sväng med den på ålderns höst något luggslitna men fortfarande gulliga Tillberga-Kaninen. Sedan kom regnet och motvinden och kissnödigheten och sen kissnödigheten igen och sedan den jobbiga steksolen men då jag hade så kort tid på mig så njöt jag för fulla muggar ändå. Och ännu mer njöt jag av att landa och bre ut väl hemma. Att cykla i vecka nitton är skönt – att vila i vecka nitton är inte fy det heller!

…att gå på visning

Visningen hölls i en elegant, högt belägen sekelskiftslya med utsikt över Mälaren. Trygg, rymlig och tjockväggad, inga öppna planlösningar och flytande gränser mellan ute och inne här inte. Vi blev båda förtjusta i den – men förblir ändå osäkra ty vi vet fortfarande inte om det finns cykel-/och barnvagnsförråd (det sistnämnda nästan viktigast) i marknivå. Imorgon får vi veta det och då slår vi till – om ekonomigudarna vet. Men det vet vi också först imorgon när vi varit till banken, palla kolla upp tråkmomentet ekonomin innan det är skarpt köpläge liksom.

…att fika morotskaka!

För det finns ju bara en nackdel med bakverket morotskaka – att det inte är många tuggor tills det tar slut.

…att ge en efterlängtad present till sina en gång outtröttliga men numer ofta trötta fossingar

nämligen ett par riktigt sköna, nästan som formgjutna fritidsskor. Vilka det blev ska jag visa sedan när jag vant mig vid att jag plötsligt äger ett par skor som är i färg.

Jag har varit glad hela dagen. Glad när jag vaknade ur ännu en mardrömsnatt (har alltid varit en mardrömmare, nu när jag är gravid kommer de oftare, säkert något slags bearbetning, men lika tröttsamt för det eftersom jag ju självklart minns varenda liten detalj) och insåg att mardrömmen varit en dröm. Sedan glad åt cyklingen, glad åt bäbis, glad åt Jonas, glad åt några timmars ledighet.

Nu har jag en grav, tärande söndagsångest och det är förstås inte bra. Och jag ska ta tag i det också, och nu är det några timmar kvar av denna underbara dag och jag ska laga lasagne, pussa på min man och tänka, tänka, tänka att allting löser sig för vi är unga, kära, handlingskraftiga och måste se till att vårt barn har det bra och det kräver att även föräldrarna mår bra. Nu, inte sedan.

Puss!

Bonus: Baby animals & their moms (because it’s Mother’s Day)

 *** OBS varning för bilder innehållandes annat än cykel ***

Idag gjorde ett gäng cyklister nåt som händer jättesällan –

nämligen göra stan utan cykel! (stadshojar räknas ej)

Eller okej, alla var inte cyklister (än). Bara fyra av fem.

Först mötte jag upp de här två för en bit matinélunch på Bianchi – Anna och Valle

och förstås den här unge herrn som skulle ha cyklat en brevet idag men är fortfarande krasslig och fortfarande vägrar hamna i fokus

Och här jag, med matsuget i blicken.

Det käkades käk

och sedan mötte vi upp vår käre Tony

för att gå en stadsvandring med det härliga namnet Västerås fula hus!

(passar bra med okammat hår då eller hur?)

Västerås fula hus leddes av den karismatiska historikern Niklas Ulfvebrand och handlade självklart inte om att glida runt, peka på hus icke-estetiska i allmänhetens ögon och skratta rått. Utan om varför Västerås hus som byggdes i samband med industri- och befolkningsboomen på 50- och 60-talet faktiskt blev som de blev.

Okej, det blev en del skratt ändå. Fast snarare åt vissa arkitektherrarnas orubbliga egon snarare än åt deras tyvärr förr eller senare rubbliga skapelser.

Tyvärr fastnade inga “fula hus” på bild men googla Västerås centrum så ser ni själva.

Då solen sken stark och promenadbenen tröttnade till flydde vi stadens jippomyller till förmån för mälarkajens svalka. Mat, glass, fika och kaffe blev det förstås och bara en liten diskussion. Om huruvida tandemcyklarna hjulen sinsemellan hade fastnav eller inte.

Imorgon blir det att cykla, nu blir det att laga pasta. Puss!

 

Hej. Tyvärr känns det som att gårdagens orkeslöshet inte enbart berodde på graviditetens nycker. Har varit helslö och märklig och med noll aptit hela morgonen vilket oftast betyder influensa eller liknande blä på gång :'( Och jag som har med mig cykeln till jobbet, och vädret som äntligen ser ut att börja likna något man vill ha i maj!

Äsch, vi får helt enkelt se. Något slags cykling hem får det bli, om än så bara en mil i knapp styrfart. Sedan blir det vila järnet och hoppas på det bästa. För jag har en rolig helg att se fram emot.

Imorgon ska jag sova ut – sova ut alltså! något som inte hänt på kanske två-tre veckor? åh nej just ja Jonas ska ju upp sex för att hans brevet börjar 8 så blir ändå ingen sovmorgon – och möta sedan upp några vänner för matinélunch och en knasig promenad jag ser fram emot nämligen Västerås fula hus. Västerås är en tvättäkta snyggful (eller fulsnygg?) stad som har utsatts för diverse rivnings- och arkitektanfall vilket märks särskilt inne i centrum. Jag gillar stadshistoria så det blir spännande. Om hälsan tillåter så blir det bil eller tåg till Cykelcafé Le Mond för gulliga Enas födelsedagsfest och cyklisthäng.

På söndag blir det att sova ut – sova ut alltså! något som inte hänt på kanske två-tre veckor? – och cykla. Lugnt och långt och med sockerfika är planen.

Ja ni ser – en härlig helg ligger framför mig. Bara jag är frisk. Snälla snälla.

Puss!