Uppdatering Fall ett. Trots att han är noga med att påpeka att han inte orkar engagera sig fullt ut finner han tid att varje gång jag står speaker eller någon liknande funktion undra hur det kommer sig att en som jag står speaker, att jag kan inte veta hur det är eftersom arbetet kräver kunskap om sporten, att han håller ett öga på mig eftersom jag inte kan veta hur man gör m fl osanna otrevligheter som går ut på en enda grej – att sätta mig på plats så att jag inte tror att jag är något.
Uppdatering Fall två. Jag och kommissarien möts antingen i rollerna arrangör/speaker och kommissarie eller tävlingscyklist och kommissarie. När jag är arrangör/speaker är den vanligaste frasen jag hör (exakt citat) men fattar du ingenting, hur jävla svårt kan det vara? trots att jag noggrant och vänligt förklarar skillnaden mellan de olika rollernas arbete och vad jag ska ha koll på och inte ha koll på för att inte missa det jag ska ha koll på. När jag står på startlinjen får jag istället höra att jag (exakt citat) nog är bättre som speaker än som cyklist, eller hur? av samma man. Minuten innan jag ska prestera.
Vill ni att jag fortsätter med fler fall? Jag vet inte om jag själv vill det helt ärligt. Det blir en rätt sorglig historia till inlägg då. De två fallen jag berättar om är dock inga undantag utan en verklighet för mig som är ung, kvinna, kanske icke-svensk till börden också (vill helst inte tro att det sistnämnda spelar någon roll men jag vet inte längre helt ärligt) och engagerad i cykelsporten. Det som gör mig förbryllad är dock att jag till skillnad från en del medsystrar som ängsligt ser till att aldrig någonsin ha ett enda fel om någonting (just för att slippa bli lillagummade/mansplainade) är först med att erkänna när jag inte vet något eller fråga om råd och om kunskap. När jag speakar, är lagledare eller står funkis säger jag inte ett ord om mig själv annat än kanske presentera mig för artighetens skull. Och likt förbannat så anklagas jag jämt för att tro att jag kan något!
Och så står man där mitt i ett dilemma
hårt kramandes micen som man helst hade kört upp i röven på förövaren men som man leende lyfter och säger något glatt i istället
För det jag gör i början av inlägget – “hänger ut” våra kära respekterade grånade män – är inte det bästa sättet att locka nya till att engagera sig, eller hur? Vem fan vill bli funktionär eller jobba inom sporten om bemötandet blir en grå betongvägg av äldre egon som inte står ut med att inte vara de som hörs och syns mest (även om vi som engagerar oss inte gör det för att synas heller)?
och de vet det. De vet att de kan fortsätta bete sig hur som helst, för de möter aldrig något motstånd.
Fram tills idag.
För saken är den att det är precis det vi behöver göra för att fler ska engagera sig. Vi måste skapa en inkluderande kultur med nolltolerans mot mobbing och trakasserierna inom sporten. Ingen gillar en bråkstake. Och tro mig, den typen grånade män med gubbsjuka egon à la fallen ovan kommer att göra allt i sin makt för att i sitt snack framställa en som en sådan bråkstake – en trist gnällf*tta som äter löskokta män till middag. Så att man till slut faktiskt börjar undra om det inte stämmer. Man kanske är trist och gnällig, som inte finner sig i att beundra them old boys?
Som vägrar acceptera att det stilmässigt ytterst tveksamma, sexistiska och dopingdränkta 80- och 90-talet kanske trots allt inte är “den gamla goda tiden” annat än för de som var på topp just då?
Folks – jag säger då, framtiden är ändå ljus. Den största anledningen till att jag i bloggen så sällan är neggo är ändå att det finns otroligt gott om goda krafter inom cykel. Både äldre, yngre, manliga och kvinnliga (även om de sistnämnda är i minoritet så länge). I mitt engagemang möter jag en grånad idiot på trettio fantastiska och på riktigt respektabla cykelmän och -kvinnor. Jag ser klubbar som kokar av aktivitet, och jag är glad att det finns många grymma krafter även inom min lokala cykelklubb. Jag ser förebilderna födas, utvecklas och i bästa fall kvarstå.
Det är trösterikt och det gör att jag ändå fortsätter engagera mig i min favvosport, fortsätter le och fortsätter höja dem som behöver höjas och göra reklam för det näst bästa sättet att uppleva cykel (sättet nummer två är förstås från sadeln) – på nära håll som delaktig.
Den bästa tiden är nämligen precis just nu, bara vi tillsammans fångar in den och vänder den negativa trenden. För kärleken till cykel. Puss.